Persepolis
Persepolis ("den persiska staden") var en forntida metropol i det akemenidiska perserriket och ligger belägen på Marvdasht-slätten i provinsen Pars i södra Iran. På persiska kallas staden Takht-e jamshid ("Yimas tron") eftersom den förknippas med den iranske konungen Yima som styrde över Iran i förhistorisk tid. Persepolis är idag en ruinstad eftersom den delvis förstördes i samband med Alexander den stores härjningar på 330-talet f.Kr. Persepolis sattes 1979 upp på Unescos världsarvslista och räknas idag till en av världens främsta arkitektoniska storverk. 
 
Persepolis 3
Persepolis uppfördes som kejserlig residensstad under storkungen Dareios I (d. 486 f. Kr.) i rikets kärnland Parsa, från vilket svenskans benämning Persien härstammar. Byggnationen fullföljdes under hans son Xerxes I vars styre sammanföll med akemenidernas storhetstid och invasionen av Grekland. Den nya kejsarstaden var egentligen ingen politisk huvudstad utan en arkitektonisk symbol för rikets enhet och mångfald, ett befästande av monarkins legitimitet. Arbetare och hantverkare från satrapierna värvades för att utveckla den unika persiska arkitektur som grundlagts i Susa och Pasargadae. Som arkitektonisk nyskapelse var Persepolis en stilistisk syntes med influenser från bland annat Grekland (hypostylsalarna och portikerna), Egypten (hålrummen i kornischerna), Babylonien (emaljerade och mångfärgade reliefer)
och Assyrien (de bevingade tjurmänniskorna). Fram växte ett kolossalt palatskomplex med noga bestämda diplomatiska, rituella och administrativa funktioner, från kungliga våningar, audienssalar, skattehus och kanslier till bostäder, badhus, tempel, gravar och trädgårdar. De akemenidiska trädgårdarna var så berömda att deras fornpersiska namn pairidaeza har gett upphov till svenskans ”paradis”. Annars är Persepolis mest omtalat för sin hundrakolonnade tronsal och ”Alla länders port”, en processionsallé genom vilken utländska delegationer passerade frambärande tribut till kungarnas kung (shahanshah) på det persiska nyåret. Som dåtidens främsta metropol lockade Persepolis till sig konstnärer, hantverkare, filosofer och vetenskapsmän från hela den kända världen. Till denna skara hörde bland annat den grekiske berättaren Ktesias, som tjänstgjorde som livmedikus åt Artaxerxes II.

 

Även som ruinstad ger Persepolis väldiga terrass med dess höga kolumner, vägginristningar, trappor och portar ett mäktigt intryck och genom århundraden har den attraherat europeiska besökare till Iran. Dansken Carsten Niebuhrs detaljerade teckningar från palatskomplexet på 1700-talet blev grunden för de första försöken att dechiffrera kilskriften. Akemeniderna var länge omtalade för sitt överlägsna satrapsystem och sin kulturpolitiska tolerans som bildade en skarp kontrast till andra antika styresformer. Herodotos lovordade persernas innovationer inom penning- och bankväsende och vi vet att kungsleden mellan Sardis och Susa, som trafikerades av ryttarkurirer, skapade förträffliga postförbindelser. Satrapstyrelsen tillerkände provinsguvernörerna ett betydande självbestämmande och de underkuvade folken tilläts följa sina egna lagar och seder. Ett känt exempel på akemenidernas religiösa vidsynthet var att storkungen Kyros II lät återställa templet i Jerusalem efter att han hade befriat judarna ur den babyloniska fångenskapen.[1]

 

1933 upptäckte ett arkeologiskt arbetslag från University of Chicago under Ernst Herzfelds ledning två arkiv med över 45,000 kilskriftstavlor och fragment vid Persepolis utgrävningar. För vetenskapen var fyndet epokgörande eftersom samlingen utgör ett ovärderligt källmaterial rörande perserriket. Den övervägande delen källor om antikens Iran har skrivits av icke-perser; undantaget är ett fåtal inskrifter och klippreliefer. De mest inträngande skildringarna finner vi i Gamla Testamentet, Herodotos Historia och olika grekiska framställningar av Alexanders fälttåg. Inte helt oväntat ger dessa källor ofta en ensidig och fördomsfull bild av perserna och akemeniderriket. Med befästningstavlorna (namnet kommer från fyndplatsen vid den norra befästningsmuren) har forskningen äntligen kunnat skapa sig en uppfattning om administration och vardagsliv i antikens Iran, skildrat av perserna själva. Akemeniderna kan inte längre betraktas som obildade barbarer. De grundade inte bara historiens första världsvälde utan lade även grunden till ett nytt styrelseskick och en högt utvecklad finansiell förvaltning.

Den banbrytande upptäckten av befästningstavlorna har förändrat vår förståelse av akemeniderriket och antikens värld i stort. De översättningar som publicerats av Richard Hallock med flera vid University of Chicago innehåller ovärderliga upplysningar om uppförandet av Persepolis och den kejserliga administrationen.[2]

 

Persepolis

Befästningstavlorna intygar att den akemenidiska administrationen var högre utvecklad än vad man tidigare har antagit och att Persepolis var rikets verkliga administrativa nav, inte alls bara ämnat för kungliga banketter och parader. Texterna innehåller förteckningar som ger ingående upplysningar om allt ifrån avlöning, beskattning och arbetsfördelning till förvaltning, post och transport. Fastän materialet kan tyckas innehållsmässigt avgränsat och stilmässigt enformigt skildrar det ett brett spektrum av samhället, från kungafamilj, aristokrati och livgarde till ämbetsmän, arbetare och kejserliga sändebud som rörde sig tvärsigenom riket.[3]

 

Tavlorna intygar att Persepolis, till skillnad från grekiska och romerska monumentalbyggen, inte uppfördes av slavar utan av arbetare. De ger en bild av kvinnans juridiska och ekonomiska ställning vilken förefaller ha varit närmast jämställd med mannens. Synnerligen iögonfallande är att kvinnor genomgående beskrivs som driftiga, målmedvetna och företagsamma. Bland de kvinnor som omnämns finns Artystone från Parsa som kontrollerade stora jordegendomar med egen vinproduktion och risodling. Till skillnad från grekiska kvinnor som levde segregerade gjorde persiska kvinnor yrkeskarriär, deltog i fälttåg och reste på egen hand. De hade egendomsrätt och erhöll, om de var arbetsföra, statlig ersättning under sin graviditet. Hos grekiska författare väckte det särskilt anstöt att persiska kvinnor närvarade vid gästabud och inspekterade sina egendomar och sin personal. Inte sällan betraktades just kvinnans starka ställning och delaktighet i beslutsfattande av grekerna som roten till det persiska samhällets påstådda förfall och dekadens.[4]

 

Befästningstavlorna är vidare ovärderliga ur språkhistorisk synpunkt. Merparten texter är skrivna på kanslisternas språk, elamitiska, som var i bruk redan före ariernas ankomst till den iranska högplatån. Det faktum att elamitiska i dag är ett utdött tungomål som saknar släktskap med andra språk gör att det är sällsynt svårttolkat och det behärskas av endast ett tjugotal specialister. Materialet har emellertid förbättrat vår kunskap om elamitiskans språkstadier och grammatik på ett dramatiskt sätt. Samlingen innehåller även omkring 1 000 texter på arameiska, det akemenidiska rikets riksspråk, som användes som ett interetniskt lingua franca från Kartago och Makedonien i väst till Punjab och Pamir i öst. Raymond Browmans översättning av arameiska texter är just nu under publicering och förväntas nyansera förståelsen av de elamitiska texter som utgetts av Hallock. Tavlorna innehåller även mängder av sigill som väcker nya frågor om skrivarnas ställning och upplyser om förhållandet mellan olika institutioner, klasser och individer. Sigillen möjliggör det också för konsthistoriker att datera konststilar och analysera dessa som symboler för olika sociala, politiska och religiösa aspekter av den kejserliga ideologin.[5]

När europeiska forskare i början av 1800-talet började dechiffrera kilskriften var fornpersiskan det första språk vars teckenkod de lyckades knäcka. Fornpersiska är besläktat med sanskrit och därmed öppnades vägen för en angelägen jämförande språkforskning. Eftersom de enda bevarade fornpersiska källorna utöver befästningstavlorna består av ett fåtal kungliga inskriptioner och lånord i andra språk antog man länge att det var ett hovspråk begränsat till aristokratin. En fornpersisk administrativ förteckning som ingår i samlingen tyder emellertid på att det även användes för vardagliga ändamål. I övrigt innehåller den också en ansenlig fornpersisk vokabulär och är särskilt rik på ortsnamn och yrkesbeteckningar (t.ex. ganzabara ”direktör för skattehuset” och astandēs ”postmästare”) som inte påträffas någon annanstans. Det faktum att orden ger alldagliga upplysningar om vad vanliga människor gjort i vardagliga situationer gör dem särskilt levande och uttrycksfulla. När en kunglig inskription berättar att Dareios palats i Susa är frasham (”förtrollande”) kanske vi tolkar det som ett intressant bruk av ett ord med starka undertoner. Men när vi läser en elamitisk transkription på befästningstavlorna av samma fornpersiska ord, pirrasham, för att beskriva ”en förtrollande höna” blir språket levande. Och när vi överväger att denna fågel är föregångare till medelpersiskans frashamurgh (”påfågel”) kan vi fästa avseende vid det sätt på vilket forniranska trosuppfattningar satte sin prägel på de mest alldagliga ting.

Förutom sitt vetenskapliga värde har befästningstavlorna en ovärderlig betydelse som central symbol inte bara för den persiska monarkin utan för hela det persiska kulturarvet. 1971 högtidlighöll Iran kejsardömets 2 500-års jubileum i Persepolis med praktfulla ceremonier. Akemeniderrikets storhetstid präglar i hög grad iraniernas självmedvetande och Persepolis kan betecknas vara lika värdefulla för iranier som Akropolis är för greker eller Pyramiderna för egyptier.[6] Befästningstavlorna har vidare relevans långt utanför landets gränser eftersom arvet efter perserriket utgör en gyllene tråd som sammanlänkar antikens Främre Asien med den grekiska civilisationen och västerlandets framväxt. De är inte bara en juvel i det persiska kulturarvet utan ett unikt vittnesbörd om en svunnen kultur som satt sin prägel på civilisationens utveckling i både öst och väst. Därför kan ingen forskning om antikens historia, språk, konst och sociala och politiska institutioner i dag anses uttömmande utan hänvisning till samlingen. Det är ett mirakel att den överlevde Alexander den stores ödeläggelse av ”den persiska staden” och det är ett kanske ännu större under att den har dechiffrerats och kan läsas och förstås i vår tid!


 

[1] Se Lester Grabbe, Judaism from Cyrus to Hadrian: The Persian and Greek periods, Minneapolis 1992.

[2] Se Richard Hallock, Persepolis Fortification Tablets, Chicago 1969. Tavlornas enorma mängd, ömtåliga skick och komplicerade dechiffrering har avsevärt fördröjt det minutiösa arbetet med översättning och analys. Hallock som utgett en transkription och översättning av ett urval texter med en elamitisk grammatik och ordlista beskrev arbetet med materialet såhär: ”Om man inte är vilsen så har man inte begripit någonting alls.” Han understryker att eftersom texterna saknar en rak berättelse eller ett drama så ligger deras främsta värde som helhet där varje ny del visar på samband med övriga delar och bekräftar eller falsifierar rådande teorier.

[3] För en presentation av perserrikets administration som bygger på upplysningar från Persepolis befästningstavlor, se Andrew R. Meadows, ”The Administration of the Achaemenid Empire”, i John E. Curtis & Nigel Tallis (red), Forgotten Empire: The World of Ancient Persia, Berkeley 2005, s. 181-209.

[4] För en utmärkt studie av kvinnornas ställning i perserriket som till stor del bygger på information från Persepolis befästningstavlor, se Maria Brosius, Women in Ancient Persia 559-331 B.C., Oxford 1998. För en jämförelse mellan grekiska författares syn på antikens Iran och den bild av vardagslivet i perserriket som ges av befästningstavlorna, se Josef Wiesehöfer, Ancient Persia from 550 BC to 650 AD, London 2001, s. 66-102, och Gabriel Danzig, ”Xenophon’s Wicked Persians, or What’s wrong with Tissaphernes?”, i Christopher Tuplin (red.), Persian Responses, Political and Cultural Interaction with(in) the Achaemenid Empire, Wales 2008, s. 27-50.

[5] Se Mark B. Garrison & Margaret Cool Root, Seals on the Persepolis Fortification Tablets: Images of Heroic Encounter, Chicago 2001, och John Boardman, Persia and the West: An Archaeological Investigation of the Genesis of Achaemenid Art, London 2000.

[6] Det faktum att Persepolis är nära förknippat med kejsardömet har lett till försök från militanta muslimer att utplåna platsen efter revolutionen i Iran 1979. Mest omtalat är kanske fallet med prästen Sadeq Khalkhali som med sina anhängare försökte riva staden med hjälp av bulldozers. Den gången kunde Persepolis mirakulöst räddas från förstörelse tack vare att lokalbefolkningen ingrep och hindrade maskinerna från att ta sig fram till terrassen.

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)