Akemeniderna
Det persiska akemeniderriket (556-330 f.Kr.) var historiens första världsvälde och dåtidens dominerande stormakt. Det täckte hela området från Egypten till västra Indien och i nordväst sträckte det sig över Marmarasjön till Thrakien i Europa. Perserna tillhörde en västlig gren av de ariska nomadfolk som trängt in över den iranska högplatån på 1000-talet f. Kr. De levde från början som nomadiska boskapsskötare och åkerbrukare. Från deras ariska ursprung hämtar Iran sitt namn ”ariernas land”. Perserna har historiskt sett varit det kulturbärande och ofta styrande folket på den iranska högplatån, men det iranska kulturinflytandet har gjort sig gällande långt utanför den moderna nationalstaten Irans gränser. Perserna var skickliga ryttare, vilket gav dem stor rörlighet och militärt övertag över folk som stred till fots. Genom århundraden var deras ridande arméer fruktade motståndare och tillfogade bl.a. romarna svåra nederlag.

 

Bagare

Akemeniderna framträdde först på den politiska scenen under Kyros II (576-530) som samlade de persiska stammarna under sig från sitt kungasäte Pasargad söder om Zagrosbergen. År 550 avsatte han den mediske kungen Astyages och grundade den akemenidiska dynastin, benämnd efter anfadern Achaemenes. Kyros utvidgade sitt rike i ett blixtkrig mot lydierkungen Kroisos, erövrade Sardes och nådde fram till Egeiska havet. Efter Lydiens fall fick han herravälde över provinsen Elam och expanderade riket till Indiens västgräns. 539 gjorde hans trupper sitt intåg i Babylon, hälsade som befriare av de deporterade och förslavade folk som fanns i huvudstaden. Kyros vann stormakten Babylon utan vidlyftiga militära operationer och visade prov på lysande statsmannakonst i sin milda behandling av härskaren Nabonid. Han avstod från att dräpa sina tre huvudmotståndare Astyages, Kroisos och Nabonid, och nöjde sig med att ta makten från dem.

 

Kyros bevarade kilinskrifter vittnar om att hans toleranta människosyn var inspirerad av hans religiösa övertygelse och tro på högguden Ahura Mazda. I Babylon upptäcktes 1879 en cylinder av lera där han låtit skriva in riktlinjer för rikets styrelse. Cylindern betraktas allmänt sett som den första urkunden om mänskliga rättigheter eftersom Kyros påbjöd rätten till liv, arbete och egendom, föreskrev religionsfrihet och förbjöd slaveri och tvångsarbete. Han lät inte bara de gamla makthavarna vara kvar mot att de erkände honom som överherre, utan tillät även de erövrade folken att bibehålla sina seder och sin religion. Hans välvilja mot judarna, som fick återvända till sitt hemland och återuppbygga det andra Templet, finns omtalad i Jesajaboken.

 

Vid sin död efterträddes Kyros av sin son Kambyses II som utvidgade riket genom att erövra Egypten. Kambyses avsatte den siste faraon Psammetikus III och annekterade även Kartago och den grekiska kolonin Kyrene. Till följd av Darius I:s grandiosa stadsbygge på 400-talet genomfördes en reform av riksstyrelsen som resulterade i att perserriket blev bättre organiserat än något annat rike under hela antiken. Det skapades en centraladministration som gav provinsernas ämbetsmannastab självständig ledning under persiska stormän. Darius inrättade historiens första postväsende och skapade efter lydisk förebild ett enhetligt persiskt myntsystem (dareik) baserat på guld och silver. Han genomförde även en skattereform på grundval av en registrering av jorden som sörjde för att räkna ut de olika satrapiernas skatteförmåga. Under Dareois efterträdare Xerxes I inleddes invasionen av Grekland vilket ledde till erövringen av Aten och vad som i väst har kallats ”perserkrigen”.

 

Den iranske religionsstiftaren Zarathustras lära gjorde sitt inträde i perserriket under akemeniderna och upphöjdes till statsreligion av Artaxerxes I. De goda finansförhållandena och ett tillstånd av inre fred var grunden för rikets storhet. Försoningspolitiken gav olika folk utrymme för sin egenart och skapade en religionsfred i Mellanöstern, en pax persica som sträckte sig genom ett halvt årtusende. Men som alla pluralistiska statsbildningar bar det akemenidiska riket fröet till sin egen upplösning i själva sin struktur och rikets expansion hejdades slutligt när Alexander den store (av persiska historiker kallad ”vandalen”) 330 tågade in i Iran i spetsen för en makedonsk-grekisk här och förvandlade Persepolis till en av världens praktfullaste ruiner! Men arvet efter perserriket lever kvar, vilket inte minst kan iakttas i Iran där man ännu i våra dagar vallfärdar till akemenidernas minnesmärken, ruinstaden Persepolis och Kyros grav i Pasargad, som vittnar om en svunnen storhetstid.

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)