Persiska nyåret - nouruz
Nyårsbrisen smeker rosens milda kind.
Ängens blommor ler med lysande anleten.
Allt som ägde rum i går var inte till behag!
Men tala inte om i går, utan gläds åt det som är!
 
                                                     Khayyām

 

Det persiska nyÃ¥ret, nouruz, för tankarna till naturens Ã¥terfödelse. Årstiderna skiftar, de kommer och gÃ¥r. Men varje Ã¥r upplever vi det som om livet föds pÃ¥ nytt i samband med vÃ¥rens ankomst. Hela naturen vaknar till liv och grönskar, och sÃ¥ ocksÃ¥ vi själva. VÃ¥ren symboliserar livets pÃ¥nyttfödelse och outsinliga gränslöshet. Det är därför kanske inte sÃ¥ märkligt att de gamla perserna valde denna tidpunkt för att fira och välkomna det nya Ã¥ret. Nouruz är en av världens äldsta ännu levande högtider. Dess rötter gÃ¥r tillbaka flera tusen Ã¥r till tidpunkten för ariernas bosättning pÃ¥ den iranska högplatÃ¥n (airyanəm vaējah). Nouruz har därför en central betydelse för de iranska folkens kulturella identitet och samhörighet. Jag lägger en betoning pÃ¥ ”folken”, eftersom högtiden inte bara firas av perser, utan även av afghaner, tadzjiker, kurder, osseter och flera andra iranska folk.[i]
 

Nouruz 3I denna essä ämnar jag beskriva nouruz mytologiska bakgrund och dess historiska rötter för att avslutningsvis säga några ord om hur högtiden firas i idag. Det är välbekant att Iran under antiken var en högtstående civilisation som satte sin prägel på den historiska utvecklingen både i öst och i väst. Den iranska mytologin går tillbaka till förhistorisk tid och kan i många avseenden jämföras med sin grekiska motsvarighet. Tyvärr är den iranska mytologin inte särskilt känd här i Sverige trots att ett par framstående författare under förra seklet har skrivit böcker och artiklar om det antika Iran. Den berömde filologen och Svenska akademiledamoten H. S. Nyberg har i sin monumentala studie Irans forntida religioner gett en översiktlig introduktion till olika religiösa och mytologiska föreställningar i antikens Iran. Även religionshistorikern Geo Widengren ägnade flera verk åt den iranska kultursfären. I sina två böcker Ryttarfolken från öster och Kungar, profeter och harlekiner redogör han för den iranska monarkins mytologi, fornpersisk konst och ridkonstens roll i Iran.[ii]


[i] Termen ”iranska folk” avser här en etnisk tillhörighet och inte en modern nationell tillhörighet. Fram till förmodern tid syftade ordet irān (senantikens ērānshahr) pÃ¥ den iranska kultursfärens geografiska utbredning och inte pÃ¥ nÃ¥gon specifik iransk statsform. Dagens azerier är exempelvis iranier i etnisk bemärkelse till stor del fastän de talar ett turkiskt sprÃ¥k. Med anledning av den iranska kulturens historiskt och geografiskt sett vidsträckta inflytande firas nouruz ännu i länder utan persisktalande majoritetsbefolkning, sÃ¥som Azerbajdzjan, Turkiet, Uzbekistan och Pakistan.
[ii] Se vidare, Henrik Samuel Nyberg, Irans forntida religioner, Uppsala, 1937, samt Geo Widengren, Ryttarfolken från öster, Stockholm, 1960, och Kungar, profeter och harlekiner, Stockholm, 1961. I detta sammanhang bör man även nämna Stig Wikander, Nathan Söderblom, Lars-Ivar Ringbom, Carl Nylander, Anders Hultgård och Bo Utas som kastat ljus över olika aspekter av antik iransk religion, filosofi samt konst- och litteraturhistoria.

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)