Påfågelstronen
Påfågelstronen, eller Takht-e tavus som den kallas på persiska, är namnet på de iranska konungarnas tronstol. Den framställdes ursprungligen av konsthantverkare vid det

naser_al-din_600.jpg

moghuliska hovet i Indien för kejsaren Shah Jahan (d. 1666). Shah Jahan är kanske mest berömd för att han lät uppföra det sagolika mausoleet Taj Mahal till sin älskade gemål Mumtaz Mahal. Den med diamanter, smaragder och rubiner mönstrade förgyllda tronen hade tolv pärlbesatta pelare som stöttade en förgylld, välvd baldakin, krönt av en påfågel av rent guld och safirer. Under moghulerna stod påfågelstronen i fortet Agras audienssal (divan-e ’amm) där Shah Jahan brukade hålla mottagning för allmänheten.

 

Moghuldynastin regerade i Indien fram till mitten av 1800-talet men redan 1739 invaderade den persiske härföraren Nader Shah Afshar, kallad ”Asiens Napoleon” Agra och bortförde påfågelstronen som krigsbyte till Iran. Nader Shah beslagtog också flera andra troféer ur den moghuliska skattkammaren, däribland diamanterna Ljusets berg (Kuh-e nur) och Ljusets hav (Darya-ye nur), som på sin tid var världens största ädelstenar. Påfågelstronen kom att användas av persiska konungar från Aqa Mohammad Qajar till Mohammad Reza Shah Pahlavi.

 

Efter mordet på Nader Shah hamnade Kuh-e nur i händerna på den engelska kolonialmakten i Indien. Den ställdes ut på världsutställningen i London 1851 och fick därmed beskådas av allmänheten för första gången. Darya-ye nur stannade däremot liksom påfågelstronen kvar i Iran och bars som prydnad av de qajariska konungarna. Den användes också vid Mohammad Reza Shahs kröning i Teheran 1967. Idag förvaras diamanten i Irans nationalbank. Den franske resenären till safavidernas hov i Isfahan, juveleraren Jean-Baptiste Tavernier (d. 1689) har beskrivit Darya-ye nur som Diamanta Grande Table.

 

Påfågelstronen hämtar sitt namn från att den till sin form nertill består av två påfågelsfigurer med ett släp som reser sig bakom tronen liknande en påfågelsstjärt. Detta släp är prytt med dyrbara ädelstenar, juveler och pärlor, framförallt safirer, smaragder och rubiner. Detta alla tiders mest storartade och kostbara konstverk har i detalj beskrivits av den franske globetrottern Tavernier. Han som beskådade tronen på sin resa till Delhi 1681 liknade dess form vid en fabulös brits (takht). Påfågelstronen stöds av fyra förgyllda ben och tolv pelare helt täckta av pärlor. Sammanlagt består tronen av 108 stora rubiner och 116 smaragder. Idag uppskattas tronens värde enligt det amerikanska History Channel överstiga tio miljarder kronor (2006).

 

Under Pahlavi-dynastin kom pågelstronen att föreställa mer än själva tronstolen i sig. Påfågelstronen blev en symbol för den persiska monarkin och togs i bruk i officiella sammanhang som kröningar, bröllop och audienser i audienshallen i Golestanpalatset. Att påfågelstronen blev en symbol för monarkin, och därmed för nationen, kan ha sin förklaring i att den förblev den enda ”verkliga” konungatronen i Iran trots flera qajariska konungar lät framställa tronstolar som till sin form liknade stolar.

 

Idag förvaras påfågelstronen tillsammans med kronjuvelerna i Irans nationalbank i Teheran (Museum of The Treasury of National Iranian Jewels, National Bank of Iran) där den i dag kan beskådas av allmänheten i de mycket välbevakade källarvalven. De persiska kronjuvelerna är enligt de stora juvelexperterna Tushingham and Mean den största och dyrbaraste juvelsamlingen i världen och ingår därför i den iranska rialens valutareserv. Det kan vara en förklaring till att samlingen inte konfiskerades och såldes till högstbjudande på den internationella marknaden efter revolutionen. Den större delen av kronjuvelerna tillkom under den safavidiska dynastin men flera föremål härrör från tidigare perioder av den persiska monarkins 2500-åriga historia. 

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)