Personliga betraktelser

1972 - Meykade gränd, Moulavibasaren

 

Jag föddes en varm försommardag i Irans huvudstad Teheran. Jag har inga minnen från den tiden, men man har sagt till mig att staden var mer idyllisk, inte lika mycket asfalt och bilar. Gatorna kantades av pilträd och kring Moulavibasaren i centrala stan trängdes skomakare, fruktförsäljare och matthandlare med tiggare, spågummor och vandrande dervischer. I dessa kvarter rådde ännu det konstfulla liv och den hemlighetsfulla stämning som var så utmärkande för det traditionella persiska samhället. Moulavibasaren uppfördes i början av Reza Shah Pahlavis epok och kom trots den moderna tidsandan att spegla den traditionella inledningen av sociala livet i en offentlig och en privat sfär. Bakom de nakna väggfasaderna i de gåtfulla gränderna döljer sig ännu svala innergårdar med bassänger och apelsinträd men tiderna har förändrats och mångmiljonstadens centrum ligger i dag längre norrut.

Ashk 1

På Rezas Shahs tid övervakades varje kvarter i iranska städer av en luti som var omtalad för sin goda karaktär, sitt goda lynne och sitt manliga föredöme. Man kan säga att han var något av en österländsk maffiaboss som beskyddade och vårdade om kvarterets fattiga och nödställda. Lutin var på god fot med basarmännen och de dervischer som träffades på torsdagskvällarna i ordenshuset vid basaren. Det förekom också att han besökte kvarterets vinhus eller någon av stadens tavernor för att ta sig ett rus och avnjuta den muntra stämningen.

 

Men lutin var framförallt en förebild för de unga män och pojkar som tränade musklerna i zurkhana (ettslags gammaldags persiskt gymnasium). Dessa ynglingar var väktare av kvarterets allmänna moral och skyddade det från brottslighet. I iranska filmer från 70-talet framträder lutin och hans kumpaner som halvobskyra och kriminella figurer som utmanar hjälten i handgemäng och slagsmål. I centrum för handlingen finns ofta en ung skönhet som blir kär i hjälten men som hamnat i händerna på skurkarna. Men verklighetens luti var i motsats till populärkulturens en god och hänsynsfull person med sinne för både livets allvar och nöje.

 

När jag återvände till Moulavibasaren för första gången efter 27 år blev jag hembjuden till den gamle lutins son som var omkring femtio år gammal. Över en kopp te berättade han om tiden i början av 70-talet . Han var uppenbart glad över att få väcka sina ungdomsår till liv och strök sin välansade mustasch mellan fingrarna medan han samtalade. För en stund var det som om tiden stod stilla. De omgivande gränderna doftade jasmin och nybakat bröd. Småflickor fnittrade bakom husens murar. En grönsaksförsäljare skrek med gäll röst ut namnen på de varor han hade till salu. På altanen bad en gammal kvinna sin eftermiddagsbön. Lutin sög på sockerbiten medan han sörplade på sitt te. 

 

 

1999 - Dekhoda institutet, Teherans universitet

 

Höstterminen 1999 tillbringade jag som gäststudent i persiska språket och  litteraturen vid Teherans universitet. Detta gav mig ett ypperligt tillfälle att delta i forskarseminarier och få intellektuellt utbyte med iranska forskarkollegor, teologer och filosofer. En av höjdpunkterna för min vistelse i Teheran och det egentliga syftet med resan var att medverka vid litteraturprofessor Seyyed Jafar Shahidis seminarium för doktorandstudenter i persisk litteratur. Detta läsår undervisade han i Jalal al-din Rumis Masnavi och Afzal al-din Khaqanis Divan, två klassiker ur den persiska poesins skattkammare.

shahidi_promovering_180.jpg

 

Shahidi var vid tidpunkten direktör för Dehkhoda intitutet, Irans mest ansedda språkvetenskapliga inrättning, där han då varit verksam i drygt fyrtio år. Han föddes 1918 i staden Borujerd i västra Iran och fick sin tidiga utbildning hos Ayatolla Borujerdi i staden i Qom. Han sökte sig dock snart till Teherans universitet där han utmärkte sig inom litteraturstudier och bjöds in att medverka i arbetet med Ali Akbar Dehkhodas persiska universallexikon.

 

1961 doktorerade Shahidi i persisk litteraturhistoria vid den litteraturvetenskapliga fakulteten och ägnade sig åt undervisning och forskning. Han är författare till en mångfald vetenskapliga böcker och artiklar, och räknades som en av nutidens främsta auktoriteter på klassisk persisk litteratur. Till hans främsta arbeten hör en kritisk studie av poeten Auhad al-din Anvaris verk samt en nyutgåva av Dehkhodas lexikon i femton volymer.

 

Att läsa persiska för Shahidi var en upplevelse utöver det vanliga.

shahidi_180.jpg

Han var inte bara en beläst språkvetare utan också en färgstark läromästare och pedagog. Han förkroppsligade i hög grad de ämnen som han undervisade. Lektionerna bestod av textläsning och filologiska och historisk-kritiska utläggningar av Shahidi själv.  Han brukade mässa långa stycken ur de klassiska verken med hög röst och på det manér som traditionen kräver. Emellanåt stannade han upp och berikade läsningen med förklaringar av språkliga oklarheter, symbolik och metriska egenheter. Inte sällan blev det livliga diskussioner som kunde fortsätta i korridoren eller på något av Teherans gamla tehus.

 

Ständigt manade han till reflektion och eftertanke med sitt filosofiska men samtidigt kritiska sinne. Hans medmänsklighet, uppmuntran och ödmjukhet var inte att ta miste på. Detta var något som i synnerhet jag som gäststudent fick uppleva vare sig det gällde språkvetenskapliga frågeställningar eller vardagliga bestyr. Alltid ställde han sig på aspirantens nivå för att dela med sig av sin lärdom och mänskliga insikt. Seyyed Jafar Shahidi gick bort i januari 2008 och är mycket saknad av många. En stor humanist och filantrop har gått ur tiden.

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)