Lejonet och solen
Lejonet och solen är Persiens mest kända emblem och prydde landets nationalflagga mellan åren 1925-1979. Dessförinnan hade motivet utgjort en viktig nationell symbol för de safavidiska och qajariska dynastierna. Den seljukiske kungen Ghiyas al-din Kay Khosrou II (d. 1246) av Rum var  den förste som tog upp motivet som statsemblem under islamisk tid. År 1240 gifte sig denne monark med den georgiska prinsessan Tamar och lät prägla ett mynt med lejonet och solen för att uppmärksamma deras giftermål. För Kay Khosrou symboliserade solen av allt att döma drottningens sköna anlete medan lejonet symboliserade kungadömet och honom själv. Motivet blev med andra ord en symbol för deras kärleksförening. Lejonet och solen anammades därpå av den safavidiske konungen Shah Tahmasp (d. 1576) som sökte återuppliva iranska hovceremoniel och etikett. Svärdet kom till på 1600-talet under den store Shah Abbas, som kanske är mest berömd i dag för sina arkitektoniska storverk i den safavidiska huvudstaden Isfahan.

 

Kai Khosrou Under safavidisk tid trädde motivet även in i litteraturen och omnämns i panegyrik av diktare som Navid Shirazi och Qodrati Esfahani. Dokument tillhörande Mohammad Reza Beyg, det persiska sändebudet till Louis XIV:s Frankrike, vittnar om att lejonet och solen användes som nationalemblem inom den safavidiska diplomatkåren och prydde delegationens fanor. På 1700-talet symboliserade lejonet kungadömet medan solen var symbol för religionen. Att solen symboliserade religionen har sitt ursprung i den iranska Mithrakulten, men har också sin förklaring i att ljuset är en sinnebild för härskarglansen (khvarna). De persiska astrologerna förklarade sambandet mellan solen och lejonet med att solen är den himlakropp som  ”härskar ” i Lejonet, det femte huset i djurkretsen. På qajarisk tid kom lejonet att symbolisera nationen samtidigt som man lade till påfågelskronan till motivet som symbol för kungadömet. Motivet förlorade sin islamiska färgning som det delvis haft under safavidisk tid och kom i högre grad att få en nationalistisk innebörd. Solen kom även att förknippas med kungens gestalt i litteraturen och flera hovpoeter benämnde de qajariska regenterna som  ”solkungar” (khorshid shah), kanhända under fransk påverkan.

 

Lejonets och solens historiska rötter kan emellertid spåras tillbaka till akemenidisk tid och förekommer om än i fragmentarisk form på reliefer i den persiska palatsstaden Persepolis. Motivet har i detta sammanhang tolkats som en symbol för den persiska monarkin som grundades för omkring 2500 år sedan av Kyros den store. Den nationella episka litteraturen vittnar dock om ett ännu äldre mytologiskt ursprung eftersom denna litterära skatt överfördes muntligt från släktled till släktled. I Avesta omnämns den persiska civilisationens grundare och urkonung Jamshid med titeln ”den skinande” (Yima Khshaeta) och enligt iransk mytologi hade den kavianska dynastin som härskade över den iranska kultursfären vid Zarathustras framträdande en gyllene sol som emblem. Enligt nationalpoeten Ferdousi prydde lejonet och solen den sagolike hjälten Rostams stridsbaner och i kapitlen om den kavianska tiden i Shahnama (Konungaboken) berättas att lejonet och solen förekom i olika färger och gestaltning på de persiska kungars fanor och stridsbaner. 

 

Enligt iransk tradition är solen stjärnornas konung och representerar, zoroastrismen, den iranska religionen, medan lejonet, djungelns konung, symboliserar kungadömets majestät och prakt. Lejonet förekommer som motiv i persiska palats, klädnader och trondekorationer redan på tidig akemenidisk tid. Mest berömd är kanske palatsreliefen som avbildar den eviga kampen mellan lejonet och tjuren, som symboliserar tidens eviga kretslopp. Från grekiska källor vet vi att en lysande sol prydde såväl Darius III:s kungliga tält som parthernas riksvapen. Enligt sagoberättelsen Vis o Ramin (Vis och Ramin), som har sina rötter i parthisk tid men som skrevs ned av Asad Gorgani på 1000-talet, förekom både lejonet och solen på iranska stridsbaner och släktvapen. I det antika Iran prydde lejonet inte bara baner och fanor utan även mynt och sigill. Bysantiska källor beskriver också den persiske konungen som ”Österns sol”. I det persiska nationaleposet Shahnama berättar Ferdousi att den anrika ätten Godarz hade ett lejon som adelsvapen. Godarz räknades till en av de tusen adelsfamiljerna och var mycket inflytelserik i det sassanidiska Iran.

 

I det forntida Iran förekommer också örnen och höken som symboler på persernas stridsbaner. Det finns arkeologiska belägg för att en hök med öppna vingar prydde Darius den stores stridsbaner. Många forskare menar också att den lilafärgade s.k. kavianska fanan (derafsh-e kaviani) som var emblem under den sassanidiska dynastin kan betraktas som Irans första nationalflagga. I synnerhet kom detta emblem att uppnå prestige som nationell symbol efter den arabiska erövringen då det upptogs som ett litterärt motiv av persiska poeter. Otaliga är de skalder som förhärligar den kavianska fanan och sörjer Irans dystra öde. Den kavianska fanan med dess juvelprydda stjärna och slingor har sina rötter i smeden Kavehs uppror mot den mytiske tyrannen Zahhak. Fanan som sades ha gått i arv till de sassanidiska storkonungarna beslagtogs och brändes av islams andre kalif Omar ibn Khattab. I Shahnama förbannar Ferdousi arabernas handlande och utmålar det arabiska kalifatets styre som den mörkaste (ahrimani, ordagrant ondaste) i Irans historia. Iranierna uppmanas slå vakt om sitt språk och sina nationella traditioner för att på så sätt frammana en kulturell seger efter det politiska nederlag som den militära invasionen innebar.

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)