Ur Diwan
En vacker dag

 

Det är en vacker dag. Kom! Låt oss bli vänner!
Låt oss hand i hand besöka den älskade.
Likt heliga dårar i endräkt,
låt oss dansande ströva till basaren.
Det är en dag för alla skönheter att röra sig i dans.
Låt oss slå igen handelsbodarna och nyttja tiden.
Det är en dag för själarna att klä sig i lovsångens dräkt.
Låt oss som Guds gäster smaka mysteriernas hemlighet.
Det är en dag för gudarna att beträda rosengården.
Kom! Låt oss gå att beskåda dem!

 

 

Årstiderna

 

Vad som bäst behagar sinnet är en doft från min vän.
Vad som mest förtjusar hjärtat är en kaskad från min älskade.
Varför är jorden och allt dess liv i hänförelse?
Jo, min Munskänk spillde där en droppe vin.
Om du finner någon frusen och tärd är han betagen av sig själv.
Se därför inte till din egen syssla utan till min!
Om våren uppenbaras alla jordens mysterier.
När min vår anländer står alla mina mysterier i blom.
Jordens rosengård överskyler jordens törnen;
När min rosengård står i blom fjärmar den all min vassa ilska.
Var och en som insjuknar om hösten dricker en klunk av våren.
När min vår ler rusar min sjukdom till hans fötter.
Vilken är denna höstvind? Din förnekelses andedräkt.
Vilken är denna vårvind? Min tacksägelses andedräkt.

 

 

Vårens trädgård

 

Rosen sliter itu sin röda mantel
och jag känner till dess syfte.
Pilträdet fäller sina grenar och ställer sig i ledet
för att gottgöra de böner som försummats.
Liljan med sitt svärd och jasminen med sin sköld
gör sig redo för det heliga kriget.
Den stackars näktergalen, ack så den lider!
Den suckar över rosens dans.
Var och en av trädgårdens trolovade säger:
“Det är mig rosen uppvaktar!“
Men näktergalen upplyser: “Det är mig
rosen tjusar.  Ack att jag är så simpel!“
Platanträdet lyfter sina händer i jämmer och klagan.
Skall jag berätta för dig vilka böner det reciterar?
Vem lägger bonaden över knoppens krona?
Vem viker violen dubbel?
Även om hösten var obarmhärtig och hjärtlös,
beskåda den trohet våren frambär!
Vad än hösten skövlar
kommer våren och ger åter.
Jag nämner rosen, näktergalen och trädgårdens skönheter
blott som en förevändning, men varför det?
Jo, av kärlekens avundsjuka
utmålar jag Guds förbarmande och nåd.
Hela världen och Tabriz stolthet, Shams al-din,
har åter visat oss sin ynnest!

 

 

Du och jag

 

Det är svalt ute den stund vi sitter på verandan, du och jag.
Två till form och skepnad men en i sinne, du och jag.
Trädgårdens gåvor och fåglarnas andedräkt bringas livets vatten
i det ögonblick vi beträder grönskan, du och jag.
Himlavalvets stjärnor gästar oss för att beskåda.
Vi visar dem vår egen måne, du och jag.
Vi, ingalunda du och jag, sluter upp för att roa oss.
Lättsamma och fria från skrock, du och jag.
Himmelska papegojor snattrar språksamt
med den ton vi småskrattar med, du och jag.
Förundransvärt att vi i denna avskildhet också
befinner oss i mitten och utkanten, du och jag.
En fot på denna jordmån och en på den andra,
i den eviga lustgården och på sockerfälten, du och jag.  

 

 

I skilsmässans bakrus

 

O du som bröt vår sömn,
och gich och satt i ett hörn!
Likt månen trädde du in i mitt hjärta
men när det iakttar dig var du ej där.
Hur kan vi fördra tillvaron när du
ledsagit oss till intighetens blomstergård?
Vilket är andens tillstånd i skiljedomens bakrus,
den som funnit förening och berusning?
Hur kan hemmet förbli ett hem efter skilsmässan?
Du klöv ju dess pelare itu!
Du intalade dig, o berusade hjärna,
att du flytt bakrusets smärta.
Men kärleken rymmer både förening och separation
och vägen stiger och sjunker.
Fastän du känner det Sanna på ett sätt
är du fortfarande lerdyrkare på tio andra.
Ty vägen är omständlig till den plats
du åtrår i ditt svårmod!

 

 

Hjärtats pilgrimsfärd


O folk hemkomna från pilgrimsfärd! Var är ni? Var är ni?
Den älskade är just här. Kom hitåt kom!
Den Älskade är er granne, vägg i vägg.
Vad söker ni efter, vilsna ute i öknen?
När ni begrundar den älskades gestalt bortom formerna
blir ni själva både husbonde, hem och ka’ba.
Ett dussin gånger har ni tillryggalagt vägen till det huset.
Res i ert inre landskap en gång och stig mot dess valv!
Detta hus är vackert och färdens syfte har ni uttalat.
Nå! Frambär ett vittnesbörd om husets herre!
Ty var är buketten, om ni gästat blomstergården?
Var är själens pärla, om ni besökt Guds hav?
Måtte all er möda vara er rikedom,
men ack! Ni är slöjan som döljer er skatt!

 

 

Att prisa sig själv

 

Din kärlek stal mitt radband och skänkte mig vers och sång.
Jag åkallade ständigt men kärleken hörde inte hjärtats plåga.
I kärleken är jag poet och rör mig i dans.
Din kärlek förbränner all min heder och skam.
Lik en klippa var jag rådig, anständig och trogen.
Men vilken klippa rubbas inte av din vind?
Om jag förblir en klippa rymmer jag din röst.
Om jag förblir ved är jag din flammas rök.
Sedan jag skamset skådat ditt vara är jag blott intighet.
I kärleken till intigheten är en värld besjälad.
Varhelst intighet finns är varat futtigt.
Prisad vare den intighet från vilken varat härrör.
Den blå skyn och jorden är som en blind hemlös.
Blott den som skådar din måne är bortom blindhet och blåhet.
Intigheten är en stor själ fördold i världens kropp,
en budbärare i en skara av insiktslösa.
Att lovsjunga dig är i sanning att prisa sig själv,
ty den som prisar solen lovordar sitt eget öga.
Besjung havet, ty vår tunga är dess farkost.
Havets resenärer driver fram mot den förhärligades bo.
För oss är havets ynnest likt lyckan uppväckt,
ty än om smärtan känns är ögat sömndrucket.

 

 

Bortom

 

Bortom gudlöshet och religion
finns en ängsmark där vi möts.
Själarna beträder grönskan och upplever
att varken gudlöshet eller religion finns -
ja, att inte ens något "där" finns.

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)