Ur Masnawi
Vassflöjtens sång

 

Lyssna till vassflöjten när den berättar
hur den förtäljer om ensamheters kval:
Alltsedan jag blev avskuren och skild från vassriket
har min klagan väckt sorg i mannen och kvinnan.
Bröstet vill jag bit för bit slita itu
tills jag blottat smärtan i deras kärlekslängtan.
Vem som en vistas fjärran från sitt ursprung
åtrår sin egen återföreningens stund.
Allsköns sällskap klagar jag inför
och med de goda och onda är jag samman.
Var och en är uti sin egen tro min vän
dock söker ingen mitt inres hemlighet.
Min hemlighet är inte långt från min klagan
men ögat liksom örat saknar ljus.
Varken kroppen eller själen beslöjar varandra,
ändå kan ingen skåda själen.
Eld är denna flöjts ton och inte vind,
den går under som inte elden har.
Det är kärlekens eld som fyller flöjten.
Det är kärlekens sjudande som rörs i vinet.
Flöjten är en själsfrände för den som vännen mist.
Dess toner sliter sönder våra slöjor.
Vem har som flöjten både gift och botemedel sett?
Som flöjten älskare och älskad sett?
Flöjten berättar om smärtornas väg,
om kärleken mellan Leila och Majnun.
Blott vanvettet bevarar vettets hemlighet
ty örat är tungans ende trogne lyssnare.
I vår sorg förlorar dagarna sin tid.
Dagarna slår följe med smärtans lågor.
Om dagarna passerar, låt dem gå!.
Stanna, du renaste, som i evighet består.
Var och en blir utled på vatten, utom fisken.
Kort blir dagen för den som står utan dagligt bröd.
Ingen lekman förstår den invigdes tillstånd,
så tala kort och farväl!
O lärjunge, bryt itu kedjan och var fri!
Hur länge är du beroende av kedjor i silver eller guld?
Om du häller havet i en kruka,
hur mycket rymmer den?  En dags mått!
I de girigas ögon fylls inte krukan
och snäckan mättas inte på pärlor.
Var och en vars kläder slits itu av kärlek
är från girighet och alla brister fri.
Var lycklig, vår svårmodiga kärlek!
O medikus för alla våra sår.
o botare av värdighet och dygd,
o vår Platon och Galenos!
Den jordiska kroppen stiger av hänförelse mot himlarna
och Sinai berg bryter ut i dans och rörelse.
Bergets själ fylls av kärlek, o älskare!
Det är berusat och Moses faller ned på sina knän.
När jag är nära vännens läppar
säger jag det som sägbart är.
Den som skiljs från samtalet
blir utan tal fastän han har hundra melodier.
När blomman rycks bort dör blomstergården ut
och näktergalen sjunger inte längre sitt öde.
Hela alltet är den älskade och älskaren en slöja.
Den älskade är den levande och älskaren den döde.
Ve den som saknar kärlek.
Den är som en fågel utan fjädrar.
Hur kan jag ha vett, framför och bakom,
när inte vännens ljus lyser överallt?
Kärleken vill sjunga ut om detta,
men hur när inte hjärtats spegel är klar?
Ditt hjärta känner till denna hemlighet;
att järnspegeln från rost ej är ren!

 

 

Vid vännens dörr

 

Någon knackar på vännens dörr,
och vännen säger: “Vem är du, o rättrogne?“
“Jag!“, svarar rösten och vännen säger: “Gå, tiden är inte inne än,
ty vid detta bord finns ej plats för en novis“.
Hur ska den omogne prövas, om inte i saknadens och skilsmässans eld?
Vad annars skonar honom från hyckleriet?
Han ger sig av, den arme, på resa i ett år.
Vännens frånvaro bränner som eldens lågor.
Den brände når insikt och återvänder därpå.
Av och an traskar han åter kring vännens hus.
Han knackar artigt på dörren under fruktan
att ett ohövligt ord ska sippra över hans läppar.
“Vem är det som är vid dörren?“, ropar vännen.
Han svarar: “Du är vid dörren, allas hjärtetjusare!“
“Stig in“ säger Vännen “då du nu är jag,
ty i detta hus finns inte utrymme för två jag.”
I nålen ryms inte bägge ändarna av tråden,
ett nålsöga är avsett för blott en tråd.
Tråden och nålen har ett samband.
Tråden passar inte förrän kamelen går igenom nålsögat.

 

 

Själens förvandling

 

Som mineral dog jag och blev en växt.
Som växt dog jag och uppstod som ett djur.
Som djur dog jag och blev en människa.
Varför skulle jag frukta? När blev jag sämre av att dö?
Likväl ska jag dö som människa ännu en gång
för att sväva högt med änglars välsignelse.
Men också änglaskapet måste jag fly:
“Allting skall förgås utom Guds ansikte.“
Ännu en gång skall jag offra min änglasjäl
och bli vad inget sinne någonsin förnummit.
O låt mig utslockna! Ty utslocknandet
utropar: “Till Honom skall vi återvända“.
Om döden är de troende ense.
Den är livets vatten som har sin boning i mörkret.
Väx likt näckrosen vid dödens flodbädd.
Var lik den vattusiktige, ty dödens vatten framkallar törst.
Det är ett gift men han söker det ändå.
Han dricker det, och Gud har vetskap därom.
Utan ära är den älskare som insvept i skammens filt
kallsinnigt flyr Vännen i fruktan för sitt liv!

 

 

Tungans mening

 

Hur mycket jag än försöker beskriva och klargöra kärleken
blygs jag över allt jag sagt när vi råkas.
Fastän tungans ger upplysning
glänser den aldrig uttalade kärleken desto mer.
Pennan raskar på med ordvändningen.
Den erfar kärleken och spricker itu.
Sök därför inte förklara kärleken med förnuftet,
ty trögt är förnuftets omdöme som åsnan i gyttjan!
Solen vittnar själv om sin existens.
Söker du tecken: vänd inte din kind från den!
Liksom skuggan intygar solens verklighet,
skänker solen hela tiden liv åt själen.
Skuggan vaggar dig till sömns som en saga.
Då solen uppenbarar sig klyvs månen itu.
Det finns ingen främling i världen som solen.
Själens sol förblir, och tillhör inte det förflutna.
I den stund den är synlig från den sjunde himmelen
Saknar den like i form och minne.
När man så berättar sagan om Shams al-din
smälter himlavalvets sol bort som snö.
Själen bränner upp min klädedräkt
och jag förnimmer doften från Josefs skjorta! 

 

 

Kärlekens väg

 

Någon frågar: “Vad är vägen?“
“Vägen innebär att överge begäret“, svarar jag.
O konungens förälskade!  Ni ska veta att er resa
blott syftar till att vinna den frikostiges välbehag.
Man ska inte begära egen fördel
när man åtrår den älskades närhet.
Anden omvandlas odelad till kärlek till den älskade
ty kärleken är resenärens ensliga cell.
Guds kärlek är högre än bergets topp
och för oss är den gudi nog!
Kärleken är den grotta där du möter vännen.
I kärleken är själen en ögonfägnad för andens skönhet.
Vadhelst som renar dig är en välsignelse.
Jag skall inte förtydliga det mer.
Var lågmäld och håll fast vid kärlekens vägvisare
ty i bägge världarna är han din ledare.

 

 

Religionernas språk

 

Det var en gång ett par indier
som i ett mörkt hus visade upp en elefant.
Åtskilliga kom för att skåda elefanten
och gick en efter en in i mörkret.
Då det inte var möjligt att se elefanten
började de treva efter den.
Den enes hand rörde vid elefantens snabel.
Han sade: “Den rör sig som en orm.”
Den andres hand nuddade dess öra och
för honom tycktes detta som en solfjäder.
När den tredjes hand rörde vid elefantens ben
sade han: “Dess kropp liknar en pelare.”
Den fjärde lade handen på dess rygg och utbrast:
“Elefanten är sannerligen som en tron!“
På så sätt föreställde sig var och en elefanten
efter den kroppsdel han själv vidrörde.
Deras synpunkter skiftar efter vad de förnam:
“Krökt som ett C“ eller “rak som ett I.“
Om de blott haft var sitt ljus
hade de talat med samma stämma.
Sinnets förnimmelse är lik en öppen hand:
Handen kan inte greppa elefanten i dess helhet!

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)