Ur Diwan

O ljuvliga Shiraz!

 

O ljuvliga Shiraz, o stad som saknar like!
Må Gud vakta vid din grind för evig tid!
Ruknabads porlande vatten må forsa friskt
ty det skänker oss likt Khidr ett evigt liv!
Mellan Jafarabads kvarter och Musallas trädgårdar
sprider nordanvinden sin väldoftande ambra.
Kom till Shiraz och motta den gudomliges gåvor!
Sök fulländningen hos de som speglar dess ljus!
Vad bringar östanvinden kanhända för budskap
från danserskans berusning och nyckfullhet?
O Gud, låt mig fortsätta slumra i drömmens vällust,
ty bilden av vännen skänker njutning och liv.
Förlåt den unge munskänken som blodet utgjuter. 
Han ger hjärtat en näring ljuv som mödrars mjölk.
I Shiraz har egyptiska sötsaker dåligt rykte,
ty stadens skönheter har dragit dem på skam.
O Hafiz, frukta inte tonen från avresans bjällra,
utan tacka för föreningens tid och dess frukt.  

 

 

Kärlekens doft

 

Morgonens näktergal sjöng för en nyutsprungen ros:
”Var vaksam! I denna lund har många slagit ut och dött!”
Rosen bara fnittrade: ”Att jag skall förgå bekymrar mig ej,
men vilken älskande yppar ett ont ord till sin älskade?”
När du dricker den rubinprydda bägarens klara vin
skälver ögonfransarna i dina blodröda tårars glans.
Kärlekens fläkt når den som är bekant med dess doft
och som knäböjer ödmjukt på vinstugans tröskel.
Hyacinten krusar sina lockar till morgonbrisens fläkt
när Erams rosengård är försänkt i yppig dvala.
Var är Jamshids bägare som uppenbarar en hel värld?
Brisen sade: ”Den uppstigna lyckan ligger till sömns.”
 Kärlekens språk är inte det som folk för på tungan.
O munskänk, ge mig bägaren och låt orden tystna!
Hafiz dränkte sitt förnuft och tålamod i tårarnas hav.
Smärtan från kärlekens svårmod går inte att dölja.

 

 

Oroliga lockar
 

Oroliga lockar, febrig hud, och fnittrande mun!
Riven klänning, skön sång och bägare i hand!
Ögonen skälver ängsligt, läpparna klagar sött.
I natt kom hon till mig och satt vid min bädd!
Hennes kind vandrade över mitt öra med en suck.
Hon viskade: ”O älskande, har du gått till sängs?”
Nu mottar jag morgonens bägare ur hennes hand
och är antingen vindyrkare eller kärlekens otrogne.
O renlärige, klandra inte de som törstar efter vin!
Redan på vittnandets dag gavs jag druvans gåva.
Den dryck Han fyllde i bägaren svalde jag tacksamt
utan vare sig bakrus eller paradisets vin i åtanke!
Vinets fnittrande och den älskades böjda lockar.
Hur ofta har inte du likt Hafiz brutit ångerns löfte?
 

 

Du och jag

 

Minns du hur du älskade mig i hemlighet,
och hur din åtrå lämnade spår i mitt anlete?
Minns du hur du förebrådde mig med din blick,
och hur dina läppar skänkte mig livets andedräkt?
Minns du hur vi drack ur bägaren mellan fyra ögon?
Bara du och jag, och Gud var hos oss.
Minns du hur ditt anlete strålade älskvärt likt en låga,
och hur mitt förtärda hjärtas fjäril orädd sökte dig?
Minns du hur de förnämas högtidliga bjudning
fann berusande vällust i vinets klara fnitter?
Minns du hur brisen smekte den rubinröda bägaren
och hur jag utbytte hemligheter med dina läppar?
Minns du hur du gjorde dig fin för mig, min älskade,
och hur nymånen följde din väg med bud till en värld?
Minns du hur hänförd jag var i sällskap av de berusade i ruinen?
Det som jag står utan i moskén fanns där i svunnet överflöd.
Minns du hur nätt du avtäckte Hafiz innersta hjärterum
och trädde hans pärlor på en tråd – vers efter vers?

 

 

Min måne

 

Jag sade: ”Jag bär din sorg.” Hon sade: ”Sorgen dör bort.”
Jag sade: ”Bli min måne.” Hon sade: ”Om den visar sig nu.”
Jag sade: ”Lär dig trohetens dygd av de som älskar.”
Hon sade: ”Sköna kvinnor är sällan trogna.”
Jag sade: ”Mina ögon är slutna och undviker din väg.”
Hon sade: ”Jag går om natten och återvänder en annan väg.”
Jag sade: ”Din hårlocks doft har lett mig på villospår.”
Hon sade: ”I så fall är den Älskade din vägledare.”
Jag sade: ”O vilken ljuvlig fläkt morgonbrisen skänker!”
Hon sade: ”Den är en svalka från den Älskades hus.”
Jag sade: ”Åtrån efter dina läppar har drivit mig till dårskap.”
Hon sade: ”Var tjänare! Herren framträder i tjänarskap.”
Jag sade: ”Kommer ditt hjärta någonsin att förlåta mig?”
Hon sade: ”Säg inget till någon, ty stunden är snart här.”
Jag sade: ”Såg du hur hänförelsens lycka tog avsked?”
Hon sade: ”Hafiz, var lågmäld, sorgen dör också bort.”

 

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)