Ur Gnistornas bok

Upptakt

 

Kärleken är gömd i Allmaktens berså, ensam i sin omisskännliga fulländning. Dess väsens (dhat) slöjor är dess egenskaper (sifat), men samtidigt vilar egenskaperna i väsendet.[i] Kärlekens härlighet söker sin egen skönhet, men samtidigt ligger dess skönhet förborgad i dess härlighet.[ii] Kärleken håller oavlåtligt av sin älskande och hänger sig inte åt någonting annat. Varje ögonblick lyfter kärleken en slöja från den Älskades anlete och varje andetag ger liv det liv åt den älskandes sång:

 

Kärleken spelar sin luta bakom förhänget.
Var finns en älskande för att höra kärlekens toner?
Vid varje andetag inleds en ny sång
som framkallar smärta i människohjärtat.
Hela härligheten sjunger kärlekens lov.
Har du alls lyssnat till tidlöshetens toner?
Kärlekens gåta står att finna i världens överflöd.
Lyssna, ty jag är främmande för förälskelsens lekar!
[iii]

[…]

 

Vet att var och en av dessa gnistor syftar på en verklighet som ligger bortom all visshet. Ni kan kalla den Kärlek eller Svärmeri, men låt oss inte tvista om ord och namn. Vi ämnar här skildra kärlekens natur, dess stadier och tillstånd samt den älskandes färd från mystikens första trösklar och boningar till ett varaktigt inre förblivande.[iv] Vi skall klarlägga kärlekens gestaltning, dess innebörder och dess yttre verkligheter, samt kärlekens uppenbaranden i den älskandes och den Älskades förhållande. Vi ämnar också beröra den älskandes verkliga återförsvinnande i den Älskade samt den älskandes besittning av den Älskades egenskaper och deras ömsesidiga sammansmältning i kärlekens allsmäktiga Enhet. I detta slutskede upphör alla åtskillnader, alla sömmar sys ihop, ljus överskyls av ljus, ett inre uppenbarande i ett uppenbarande. Från Allmaktens tronhimmel hörs detta kall:

 

Allt vid sidan om Gud är flyktigt och förgås.
Men rymmer all glädje? Ger sig all fröjd iväg?
”De skall aldrig behöva lämna detta [lyckliga tillstånd].”[v]
All skapelse förgås, inga spår och lämningar består.

 

[…]

 

Tjugoandra Gnistan: Avsked och skilsmässa

 

Det åvilar den älskande att samtycka till den Älskades vilja även om det leder till avsked och avskildhet. Detta inträffar inte sällan, eftersom Han önskar att vi skall söka skydd hos Honom undan Hans kärleks hårdhet och kyla. Profetens ord att ”Helvetets eldar är en piska som leder Guds folk till Honom” kan ge en fingervisning om detta. Den älskande njuter i sin exil och har överlämnat sig åt avskedets villkor.

 

Jag söker förening och Han vill ta avsked.
Nu överger jag mitt begär för Hans önskan.

 

Den älskande tycker inte om avskedet i sig, men ger sig in i skilsmässan för den Älskades skull. ”Den Älskades handlande är älskvärt’”[vi] Vad kan den stackars den älskande säga förutom att:

 

Jag känner varken till avsked eller förening.
Din smekande hand är mig nog i kärlekens natt.

 

Om den älskande håller avskedet lika kärt som föreningen kommer hon att njuta av skilsmässan från den Älskade på samma sätt som hon njuter av Hans närvaro. Hemligheten är att hon känner till den Älskades önskan och vet att det finns en förtrolighet i avskedet som inte finns i närvaron. Avskedet och den följande skilsmässan bygger nämligen på den Älskades önskan, under det att närvaro och förening grundar sig på den älskandes egen längtan.

 

Ett avsked som den Älskade önskar
är mer behagligt än vår återförening.
I föreningen är jag slav åt mitt eget själv.
I avskedet är jag min Älskades tjänare.
Vännen fyller hela min kropp och tanke
i föreningens njutning och avskedets sorg.

 

Om den älskande älskar den Älskade och förverkligar Guds egenskaper är hon förtjust i skilsmässan. Föreningens yttersta utpost ligger i skilsmässans verkliga avskildhet. Men blott ett fåtal känner till det. Vet fördenskull att den älskandes skilsmässa beror av hennes egna egenskaper som ytterst sett är den Älskade själv. ”Jag söker skydd hos Dig undan Dig.”’[vii]

 

När jag högg tag i Hans dräkt
fann jag Hans hand i min ärm.

 

Jag söker skydd hos Honom samtidigt som Han söker skydd hos Sig själv. Hur kan det ligga till på det sättet? Läs dessa ord och lär: ”Jag prisar Dig inte. Du är själva Prisandet.”[viii]

 

[…]

 

Tjugoåttonde Gnistan: Förblivandet

 

När den Älskade önskar ge glans åt den älskande klär Han först av henne hennes kläder och draperar henne i Sina egna egenskapers mantel. Därefter tillkallar Han henne med alla Sina namn och låter henne träda i Sitt ställe. Han kvarhåller den älskande i detta stadiernas stadium eller sätter henne åter i världen för att åskådliggöra hennes förmåga, vilken till sin natur är bristfällig.[ix] Om Han sänder henne tillbaks till världen, klär Han henne inte längre i världens färger utan låter henne bära Sin egen gudomliga dräkt.

 

Hitintills fanns tusen sinnen och ett hjärta.
Nu är allt nedbragt till: ”Det finns ingen gud utom Gud.”[x]

 

När den älskande förundrande betraktar sig själv i sin nya dräkt ser hon sig själv i ett nytt ljus:

 

Vilka är alla dessa sköna färger?
Vad är de om inte enhetens dräkt?

 

Hon kommer underfund med att hon omges av en ny stämning och utstrålar ny lockelse.

 

Jag förnimmer en doft, en obekant doft
av fager oskuld som rör sig nedåt.

 

När den älskande betraktar sig själv kommer hon till insikt om att hon är fulländad och gudomliggjord.

 

Du, min älskling, är jag.
Två själar till en, min kärlek förenar.[xi]

 

I vilken riktning hon än skådar förnimmer hon hänförd Vännens anlete:

 

O Uppenbarare! Du är bägaren som fyller det rosenröda vinet.
Du är solens gnistor som kastas mot molnens brandröda väggar.

 

Den älskande når i denna stund insikt om innebörden av följande vers: ”Allt förgås utom Hans anlete som förblir i evighet.”[xii] Hon förstår att Han på en gång syftar på allt, ty allt förgås till sin yttre form men består till sin inre substans. Guds anlete är Hans avspegling, ty ”din Herres anlete förblir i evighet”.[xiii] O min vän! När du når insikt om att tingens verkliga sanning är Hans anlete kommer du att säga: ”Visa oss tingen som de är.”[xiv] till det ögonblick då du verkligen skådar.

 

Hela härligheten bär sina tecken,
likt öppningar mot den Ende.

 

”Säg: ”Vem tillhör jorden och alla som bygger och bor på den? [Svara] om ni vet det.” De kommer att svara: ”Gud.””[xv] Vi tillhör Honom och vi förblir i Honom. Förlåt mig för mina berusade yttranden. Orden flyr själva sin väg.

 

Varje innebörd dränker jag i vinet.
Varje röst i världen förtjusar mitt hjärta.
Varje stund flyr mitt hjärta till vinstugans rus.
Vad gör jag i de gudfruktigas sällskap?
Jag har försjunkit i detta hav vars stränder jag inte förnimmer.
Hur kan jag slåss och strida med de sju haven,
när jag inte ens har daggdroppens styrka?

 

I vilken riktning jag än vänder mig ser jag ingen strand där jag kan stiga ur detta gränslösa vatten. Emellanåt skymtar jag vad som tycks vara strändernas linjer men djuphavsvågorna håller mig tillbaks och drar mig ner mot havets bottenlösa djup.

 

Lov och pris tillkommer Gud!
Jag lever en grodas tillvaro:
Om jag talar, drunknar jag i havet.
Om jag håller mun, dör jag av sorg![xvi]

 

Jag klandrar mig själv:

 

Hur kan den lilla droppen möta havet
i de piskande vågornas väldiga vatten?

 

Men strävan kallar åter på mig: ”Låt inte misströstan vilseleda dig.”

 

Om grodan bemödar sig att simma
kanske den når fram? Vem vet?

 

Hjärtat simmar ut på förtröstans gränslösa hav och säger till själen som dröjt kvar på stranden:

 

När skall du och jag skiljas åt?
När skall vi förgå och blott Gud bestå?

 

Lov och pris tillkommer Gud, världarnas Herre!


[i] Enligt sufismen är Guds verk i grunden ett verk av kärlek. Människan är i egenskap av förvaltare delaktig i kärleken och bär denna kärlek inom sig. Kärleken är universell och i den meningen kringränner den allt. Den genomtränger världen ty allt skapande är ett alstrande, så också den jordiska kärlekens former. Han indelar i likhet med Ibn ’Arabi varat i fyra kategorier – väsen, egenskaper, namn och handlingar – och likställer kärleken med väsendet. Gud är absolut vara vars innersta väsen inte kan fattas av tanken. I själva verket kan man varken tala om det innersta väsendet eller dess beskaffenhet, ty kärleken ligger bortom människans syn- och tankeförmåga. Koranen (6:103) beskriver Guds outgrundliga verklighet med följande ord: ”Människans öga ser Honom inte, men Han ser allt vad ett mänskligt öga kan se. Han är den Outgrundlige som genomskådar allt och är underrättad om allt.”
[ii] Skönheten är den gudomliga avspeglingens högsta form och uppenbarar sig genom kärlek. Den mystiska kärleken är i grunden en kärlek till skönhet, ty skönheten har möjligheten att omvandla människan och väcka kärleken inom henne. Den mystiska kärleken förmår henne att åstadkomma de verkliga handlingarna och därmed att förändra henne själsligt. Sufismens kärleksbegrepp är väsensskilt från både asketismens puritanism och den moderna estetikens ytliga formbejakande, eftersom det bygger på en esoterisk kunskap om verklighetens sanna natur.
[iii] Kärleken genomtränger hela skapelsen, men det är först när den älskande träder inför den Älskades anlete som världen i fullheten av evighetens ljus blir närvarande inför hennes blick. Den älskande kan då i en enda sats säga ”Du” till allt levandes väsen. Livet inför anletet är livet i den enda verkligheten, den bästa av alla tänkbara världar. Mohammed Ghazali sade: ”Det finns ingen möjlighet till en bättre värld än vår. Om det fanns en bättre värld än vår skulle det innebära att Gud i sin girighet hade undanhållit den för oss, vilket är oförenligt med Hans mildhet.”
[iv] När kärleken avspeglar sig i världen strömmar den genom en rad nivåer, s.k. boningar, genom vilka mystikern även eftersträvar att förenas med Gud. Koranen (6:98) säger: ”Och det är Han som har låtit er uppstå ur en enda varelse – [för er finns] alltså en första boning, [moderskötet,] och ett sista förvaringsrum, [jorden]; ja, Vi har framställt budskapet fast och klart för dem som vill förstå.” Enligt Ibn ’Arabi syftar begreppet ”boning” i denna vers på nivåerna hos Guds avspeglingar i förhållande till Hans väsen. ”En enda varelse” syftar på den högsta boningen, den fulländade människans tillstånd. ”Moderskötet” är den lägsta boningen och motsvarar den mystiska vägens inledning. Den nivå som Araqi benämner som förblivandet (baqa) är Guds slutliga förverkligande i människan när hon når ett fulländat andligt stadium. 
[v] K 15:48.
[vi] Sufiskt talesätt. Mystikern skall i första hand inte söka förenas med sin Älskade, vilket kan tyckas vara själva motivet med att träda in på den sufiska vägen. Eftersom så länge människan föreställer sig tillvaron i tvåfaldighet, d.v.s. älskande och älskad, kommer hon aldrig att komma nära den sanna enhet som är kärleken själv. Gud ligger alltid bortom varje aning och varje erinring och därför är skilsmässan på ett sätt mer behaglig än föreningen. När människan överlämnar sitt begär i Guds hand på riktigt pånyttföds hon i det tidlösa nuet, den mittpunkt där alla bestämningar upphör.
[vii] Profettradition.
[viii] Profettradition.
[ix] Eftersom Gud älskar människan för hennes egen skull, inte för Sin egen, fäster Han uppmärksamheten vid hennes brister och avslöjar hennes ofullkomligheter. Gud leder människan till de ädla dygderna och de ädla handlingarna.
[x] ”Det finns ingen Gud utom Gud” är den första delen i den islamiska trosbekännelsen.
[xi] Dikt av Husain ibn Mansur Hallaj. Genom sitt andliga förverkligande deltar människan stegvis i Guds kunskap och stöps i Hans kärlek. Under förberedelseperioden utgör kärleken en uppåtstigande rörelse i själen, en blick som inte utan ansträngning riktar sig mot höjden. Efter att Gud kommit personligen och inte längre bara besöker själen utan tar den i besittning till sin närhet är det annorlunda. Kärleken är nu en nedåtgående rörelse i likhet med Guds egen, en stråle som blandas med Guds egen. För den som förblivit i Gud fortlever de första formerna av kärlek, men de är annorlunda och starkare än förut: de lyser nu genom människan själv. Själen tillhör Gud och samtycker inte bara till kärleken, utan älskar på riktigt. Själen älskar inte längre som en skapad varelse älskar – med skapad kärlek – utan själen älskar som Gud. Guds kärlek till Sig själv passerar genom själen, ty endast Gud förmår älska som Gud. Det till ett själv förlösta jaget har insikt om sig själv som det Allenarådande, ty det heligaste Gudsnamnet bor i människans eget hjärta. Profeten lovade: ”Den troendes hjärta är Guds, den Upphöjdes, tron.” I förblivandets stadium råder ingen tvåfald. Abu Sa’id Abi al-Khair sade: ”När du skådar mig skådar du Honom och när du skådar Honom skådar du mig.” Monoteismens paradox är så att säga att transcendens och immanens smälter samman i mystikerns hjärta och enligt Koranen (112:1) är ju Gud i Sig själv varken transcendent eller immanent. Han saknar jämförelse eller liknelse. Gud är den Ende, den Enastående.
[xii] K 28:88. Översättarens tolkning.
[xiii] K 55:27. Översättarens tolkning.
[xiv] Profettradition.
[xv] K 23:84–85.
[xvi] Dikt av Abu Bakr Shibli. Människans strävan tillbaka till sitt ursprung förblir ingen ouppfylld uppfyllelse även om det först är i det kommande livet som hon kan träda in i ett rent andligt rike. Det högsta andliga stadiet är på ett sätt en outsägbar försmak av paradiset som i grunden utgör en outsägbar kärleksfull förening mellan människa och Gud. Enligt sufismen är färdvägen unik för varje människa medan paradiset är ett tillstånd som är gemensamt för alla de som har del i det.

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)