Araqis liv
Fakhr al-din Ibrahim Araqi föddes år 1213 e Kr i byn Kamjan i närheten av Hamadan, det antika Ekbatana, som ligger beläget i västra Iran. Hans livstid sammanfaller med sufismens intellektuella glansperiod och utmärks av skapandet av en rik andlig litteratur. Bland de muslimska mystiker som levde och verkade under denna period hör Ibn ’Arabi i Andalusien, Jalal al-din Rumi i Anatolien, Abu al-Hasan Shadhili i Nordafrika och Najm al-din Kubra i Centralasien. Var och en av dessa andliga förkunnare skänkte nytt liv åt islams tidlösa budskap och kom att prägla sufismen på ett sätt som märks ännu i våra dagar. I likhet med andra muslimska mystiker var Araqi inte bara en lärd man och diktare utan även en sufimästare som invigts i de himmelska mysterierna. Hans verk vittnar om en omedelbar erfarenhet av det heliga som förmedlar djupa insikter om människans förhållande till Gud.

 

Araqis barndom var en orolig tid. När han var åtta år gammal erövrade den beryktade Djingis Khans skräckinjagande arméer Hamadan och högg ned stadens befolkning. I skuggan av mongolernas härjningar och blodsutgjutelse växte Araqi upp i sin hemby omgiven av sin familj. Han fick tidigt en god klassisk skolning i persiska språket, islamisk teologi och rätt. Vid sjutton års ålder hade han tillägnat sig stort vetande inom en rad av tidens vetenskaper och började undervisa i moskén. Han visade sig särskilt begåvad inom arabisk litteratur och var omtyckt för sina föreläsningar i shafi’itisk rätt som närmast hade formen av andliga betraktelser. Araqi hade börjat skapa sina första egna dikter när en grupp vandrande dervischer anlände till Kamjan. Det var dessa verkligt upplysta gudsdårar som skulle inviga honom i de sköna konsterna – dans, musik och poesi. De höll offentliga möten där de sjöng ut sina böner med hög röst, sjöng och skrattade. De lockade till sig vanligt folk med sin dikt och dans och inspirerade människorna med sin heliga dårskap. Araqi hade en dag vägarna förbi deras samling och fick bevittna deras hänryckta framträdande. Dervischernas sång löd:   

 

Vi har övergivit moskéns matta för ruinens vinstuga.
Vi har dragit ett sträck över vidskeplighet och renlevnad.
Nu sitter vi i de älskandes sällskap i magerns kvarter
och välkomnar vinbägaren från rumlarens hand.
Nu kan så hjärtat slå på ärbarhetens trumma
för vi har hissat lyckans fana mot himlens tak.
Vi har övergivit självförnekelsen och alla mystiska stadier.
Vi har tömt munskänkens bägare på svårmodets tillstånd![i]

 

Qalandariyya är den persiska beteckningen för en grupp vandrande dervischer som gav sig ut i världen för att skåda Guds tecken. De reste, i likhet med nutidens hippies, från stad till stad och rörde sig bland enkelt folk och samhällets olycksbarn. Som ett bevis på sin inre fromhet gick de barfota, klädde sig uppseendeväckande färggrant och rakade sitt hår och sitt skägg. Vi känner till mycket lite om qalandarnas ursprung men de kom att influera den sufiska kulturen och litteraturen till den grad att det skapades en genre kring deras säregna och för omgivningen många gånger skamlösa språkbruk. Qalandarnas litterära motiv och teman har ännu i våra dagar inte förlorat sin dragningskraft för nutida persiska författare, däribland Mohammed Iqbal (d. 1938), förra århundradets främste muslimska diktare.  

 

Qalandariyya har sina rötter i en sufisk gren vid namn malamatiyya som framträdde på 800-talet kring en viss Abu Salih Hamdun Qassar (d. 884) från Nishapur. Qassar och hans följeslagare var verksamma som hantverkare och omtalade för sin enkla livsstil, samvetsgrannhet och önskan att dölja sin verkliga andliga status. Malamatiyya blev särskilt inflytelserik i trakten kring Nishapur och till en av dess främsta förebilder hörde den hänryckte mystikern Bayazid Bastami (d. 874). Malamatiyyas portalfigurer ställde den inre renheten (ikhlas) i förgrunden och vände sig mot sin tids folkliga former av asketism och mirakelreligion som de betraktade som vidskeplighet. De såg skenhelighet (riya) som den värsta av alla synder och av den anledningen avhöll de sig från alla slags handlingar som ansågs andligt lovvärda av samtidens asketer och rättslärde. Qassar och hans följeslagare levde ett vanligt liv mitt i det brusande samhället och klädde sig i sin skråväsensdräkt snarare än den bomullsmantel som bars av andra mystiker. De avhöll sig från fromt tiggeri men gav gåvor till de fattiga i smyg.

 

En rad omtalade mystiker från Abu Mohammad Sahl Tustari och Abu al-Qasim Junaid till ’Abd al-Karim al-Qushairi påverkades starkt av ”klanderns folk”, vilket ledde till att denna strömning efter hand sammansmälte med den mystiska strömfåran inom islam. Genom sin inre renlevnadsiver och inriktning på religionens esoteriska sanningar visade malamatiyya ansatser till att bryta mot gängse normer. När rörelsen började förfalla på 1200-talet ledde det till att världsliga individer tog deras fria livsstil i anspråk för att bryta mot den islamiska lagen och rättfärdiga sin egen lättsinnighet och sitt frimodiga vindrickande.[ii] Malamatiyya upplöstes med tiden som social sammanslutning, men dess läror levde vidare i de vandrande dervischernas anspråkslösa levnadssätt. De vandrande dervischernas mystiska doktrin var långt ifrån enhetlig, men qalandarnas åskådning kännetecknades av sin betoning på tacksamhet till Gud och djupa begrundan av och längtan efter Honom. Qalandarna tolkade mystiken som ett villkorslöst överlämnande och ställde den uppriktiga kärleken till Gud i förgrunden för den mystiska erfarenheten. De var ganska enkla figurer och kan beskrivas som islams sanna filantroper eftersom de inrättade en rad seder och ritualer som främjade religiös vidsynthet och social jämlikhet. Mot bakgrund av att de ständigt befann sig i ett stadium av gudomlig attraktion (jadhba), bortom sig själva, kom omgivningen att betrakta dem som dåraktiga (majdhub). Qalandarna vandrade från plats till plats och påträffades ofta ute i den väglösa vildmarken, i öknarna, i bergen och i dalarna. De bar en tiggarskål och en yxa som symboliserade inre fattigdom och inre strävan. Yxan använde de även för att försvara sig mot omgivningen. De drog nämligen många gånger till sig ovänner genom sitt rastlösa humör och sitt tiggande i basarerna.

 

Qalandarna tjänade Gud under dårskapens täckmantel och såg någonting närmast heligt i att bryta mot den islamiska lagens bokstav, inte dess anda. De sökte ställa alla vedertagna normer på huvudet och uppträda så frånstötande som möjligt, eftersom deras skönhet bara var av inre slag. I gudsdårarnas omstörtande förhållande till Gud sattes balansen mellan kärlek och förnuft ur spel, mystiken flödade över och blev till handling. Likgiltiga mot vedertagna etablerade ordningar och normer stirrade de sig inte blinda på det gudomliga utan såg även mänskliga förhållanden. De begick allsköns oanständigheter och drog på sig klander, för att på så sätt stärka sin uppriktiga kärleksdyrkan. Ibland gick de ute helt nakna och ibland kunde de klä sig i blänkande leopardskinn. Ibn al-Jawzi berättar om en helig dåre som stod helt naken och hjälplös utanför dörren till en moské i Rusafa och skrek ut sina inre sanningar till folket. Bara kärleken fanns där för att lysa upp hans väg. De heliga dårarnas sedeslösa beteende hade en förborgad, djup mening som bara den med öppet hjärta förstod, medan andra uppfattade dem som vansinniga. De kunde färga sin bönematta med vin eller slå upp sitt tält framför den heliga kaba för att påvisa att den sanna fromheten inte sitter i blind laglydnad utan i uppriktig kärleksdyrkan. Ahmad al-Aflaki berättar om en qalandar som bröt en dansceremoni i Konya genom att röra sin mantel så att den smekte mästaren Shams al-din Tabrizis mantel.[iii]

 

Den heliga dåren kunde även uppträda inkognito, förnedra sig och utsätta sig för förödmjukande behandling för att ge omgivningen en from läxa. Vi känner till dårar som i omgivningens ögon uppträdde anstötligt i moskén. De kunde kasta nötkärnor omkring sig under den rituella bönen eller bräka som får när imamen predikade. ’Abd al-Rahman Jami berättar om en qalandarmästare som hälsades med hyllningar av en stor folksamling när han kom in i Herat. Mästaren började plötsligt att urinera åt alla håll på vägen till folkets bestörtning. Folket vände honom ryggen och tappade sin tro på hans höga andliga ställning.[iv] Farid al-din ’Attar berättar att Bayazid Bastami under en pilgrimsfärd till Mecka drog till sig en stor samling beundrare som försökte följa med honom var han än gick. Han ville inte bli föremål för deras lovord och avledde dem därför efter en middagsbön med orden: ”Jag är Gud, det finns ingen gud utom mig!” Alla som hörde hans uttalande blev bestörta och lämnade honom därefter i fred.[v] I qalandarnas värld upphörde spänningen mellan dårskap och vishet, sken och verklighet samt Guds värld och människans.

 

Genom att qalandarna var inriktade på att ”klandra” sig själva för att övervinna sin mänskliga ofullkomlighet undanhöll de omsorgsfullt sina mystiska hemligheter för de oinvigda. De utövade sina andliga ritualer med dans och musik under sina sammankomster som de kallade för langar (flytboj). Dessa ceremonier ägde rum i de ruiner (kharabat) som låg vid städernas utkanter i det medeltida Främre Asien där den förbjudna vinhandeln och glädjehusen brukade hålla till. Qalandarnas andlighet bar folklighetens omisskännliga prägel. Enkelt folk, föraktade, trashankar och prostituerade visade dem vidskeplig vördnad. I motsats till vanliga sufier uppträdde de på värdshusen, på vinstugan och till och med på horhuset. På alla platser som var omöjlig att vistas på för en vanlig mystiker, där dök qalandarn upp och väckte uppmärksamhet. I själva verket berättas flera anekdoter om heliga dårar som sjunger och roar sig på tavernor. På 1200-talet hade de organiserat sig i en egen orden som bär deras namn och både kvinnor och män återfanns bland dem. Till ordens främsta andliga förkunnare genom tiderna hör de legendariska gestalterna Luqman Sarakhshi och Jamal al-din från Sawa, som spred orden till Indien och Anatolien. I Indien upplevde orden en förnyelse på 1300-talet under mästaren Shahbaz Qalandar. Den fick därefter sin fortsättning i två sufiordnar, Jalaliyya och Khaksariyya, som öppnade ett nytt kapitel i qalandarnas historia. Khaksari-orden spreds på 1800-talet till Persien där man, liksom i Pakistan, ännu i våra dagar kan påträffa vandrande dervischer på landets gator och torg.

 

Araqi bevittnade hänfört de vandrande dervischernas sång och dans. Hans hjärta hoppade till och hans själ blåste i alla riktningar. Fördämningarna hade brustit och hans själ fylldes av andlig värme. Gudskärleken flammade upp i hans bröst. I qalandarnas sällskap skådade han en ung vacker gosse som enligt helgonberättelsen ”saknade like i godhet och omfamnade alla förälskades hjärtan”.[vi] Araqi fångades av pojkens skönhet och välkomnade honom med öppen famn, ty som berättelsen skildrar ”eldade kärlekens flamma upp förståndets åker”. Han rördes till tårar och en kärleksfull längtan. Han slet av sig sin turban och mantel och läste i glädjeryckning en dikt:

 

Likt gryningens näktergal gråter jag
i längtan att få skåda min ögonsten.
Om jag alls besjunger månens skönhet
och dess runda anlete syftar jag på Dig.
Om jag nämner Dig vid namn eller ej:
Du är slutpunkten för alla mina ord.[vii]

 

Efter en kort tid lämnade de vandrande dervischerna Hamadan och begav sig söderut till Isfahan. Araqis hjärta fylldes av saknad och längtan efter dem. Han var andligt omvandlad och i enlighet med qalandar-traditionen lämnade han boklärdomens väg för att träda in på ingivelsens väg. Han kastade bläckhornet och rev sönder sina böcker. Himlarna öppnades för honom och antände hans hjärta likt solens flammande strålar. Det var som om en värld av inre insikt och fördjupad gudskunskap öppnades för honom, en värld som bara kan upplevas genom närvaro. Och kärleken visade sig för honom. Ty ju mer vi närmar oss Gud desto klarare blir Han, och ju klarare Han blir desto starkare är Hans kärlek. Araqi följde dervischerna i spåren. När han mötte dem mottog de honom med öppen famn. De rakade av hans hår, skägg och ögonbryn i enlighet med sina traditioner. Han slog följe med dem och blev en av dem. Det nya sällskapet fortsatte sina vandringar genom östra Persien och nådde slutligen till den indiska halvön. I staden Multan fick de ett hjärtligt mottagande av Baha al-din Zakariyya, mästare för den sufiska Suhrawardi-orden.

 

Under sin tid i Indien invigdes Araqi i Suhrawardi-orden och gifte sig även med mästarens dotter, Nur Bibi. Han författade en lyriksamling och nådde berömmelse som poet. Vid Baha al-din Zakariyyas död reste Araqi till Mecka med en grupp lärjungar. Han begav sig därefter till staden Konya i Anatolien där han lockade till sig lärjungar och verkade som sufimästare. I Konya mötte Araqi två av sufismens främsta gestalter någonsin, Jalal al-din Rumi och Sadr al-din Qunawi. Araqi blev nära vän med Rumi och deltog vid dennes mystiska dansceremonier (sama’) i Konya. Det finns mycket som talar för att hans första kontakt med denna levande form av gudsåkallan skedde under Rumis ledning. Araqi omnämnde gång på gång Rumi i sin andliga undervisning och brukade säga om honom: ”Ingen förstod honom som han borde ha förståtts. Han kom till denna världen som en främling och lämnade den som en främling.”

 

Vid Rumis död var det Qunawi som ledde begravningsbönen, där Araqi närvarade, och sörjde för den bortgångnes jordafärd. Qunawi överlevde Rumi med bara ett par månader. Araqis förhållande till Qunawi var inte blott av vänskaplig natur utan liknade förhållandet mellan mästare och lärjunge. Det var nämligen under Qunawis vingar som Araqi vidgade sin intellektuella utblick och nådde sin bildnings fullkomning sedan han vunnit dennes hjärta. På samma sätt som Baha al-din inspirerade Araqi själsligt, formade Qunawi honom intellektuellt. Deras förhållande skulle med tiden präglas av stark andlig vänskap. I sin diktning kallar han den nya läromästaren för ”den ljusa vägledaren” som ”lyser upp världen med sitt ljus”.[viii]

 

Vid tiden för Araqis ankomst till Konya hade Qunawi just påbörjat sina föreläsningar i Ibn ’Arabis mystiska storverk Fusus al-hikam (Vishetens ädelstenar) som senare skulle komma att utgöra hans samlade kommentar till denna skrift. Föreläsningar ägde rum varje dag efter middagsbönen i Konyas teologiska skola (madrasa). Vid sidan om Araqi fanns ett flertal av Qunawis mest omtalade lärjungar närvarande, däribland Sa’id al-din Farghani, Mu’ayid al-din Jandi och diktaren ’Afif al-din Tilimsani. De satt som är brukligt i traditionell islamisk undervisning runt sin mästare i en halvcirkel på golvet. Araqi tilltalades av Qunawis undervisning och tillägnade sig en ny och djupare förklaring av den mystiska erfarenheten. Genom att kombinera Baha al-dins kärleksmystik och qalandarnas frisinnade levnadssätt med Qunawis nyktra kontemplativa filosofi fick hans mystik en uttalad kunskapsinriktad prägel. Hans prestige och djup som sufimästare blev tydlig och det var i samband med dessa föreläsningar som han uppnådde sin intellektuella blomstring.

 

Varje dag efter att Araqi lämnat Qunawis seminarium vid Konyas teologiska skola brukade han nedteckna en kort betraktelse i blandad prosa och dikt över dagens föreläsning. Till slut samlade han ihop alla betraktelser och kallade dem för Lama’at (ordagrant, ”gnistor”). När han fullbordat verket kom denna skrift, liksom Fusus al-hikam, att bestå av tjugosju kapitel. Han tillägnade boken till Qunawi och gav texten till honom för ett godkännande. Qunawi läste hela boken och kysste den. Han tryckte den sedan enligt muslimsk sed mot sina ögon och utbrast: ”Araqi, du har blottat det mänskliga språkets hemlighet och pressat märgen ur Fusus!”

 

Som sufimästare åtnjöt Araqi anseende i Konya och lockade till sig lärjungar som han undervisade i sufism och ledde mystiska samlingar för. En av hans mest omtalade lärjungar var den persiske aristokraten Muin al-din Parwana som vid tidpunkten var Konyas ståthållare. Parwana stod i seljukisk tjänst och var stadens de facto regent under de sjutton år (1259-1276) som sultanerna ’Izz al-din Kay Kawus och Rukn al-din Arslan styrde riket. Han var en from man som främjade de sufiska ordnarna genom att låta uppföra flera khanaqa i Anatolien. Parwana hyste en särskild tillgivenhet för Araqi och som ett tecken på sin trohet lät han bygga en khanaqa åt sin mästare i staden Tokat. Mot slutet av sitt liv tvingades Araqi lämna Anatolien på grund av politiska oroligheter och begav sig till Egypten. I Kairo erhöll han en rad utmärkelser av sultan Zahir Rukn al-din. Därefter begav han sig till Damaskus där han 1289 avled i stillhet. Araqi jordfästes på Salihi-ordens begravningsplats vid sidan om Ibn ’Arabi.


[i] D 21.
[ii] I sin inre renlevnadsiver visade malamatiyya inte något intresse för undervisning eller för att nedteckna sina läror. Deras religiösa grundsatser finns emellertid utförligt beskrivna av Abu ’Abd al-Rahman Sulami (d. 1021) från Nishapur i hans Risala-yi malamatiya (Avhandling om malamatiyya). Ett drag som skiljer malamatiyya från sufismens strömfåra är åsikten att mystiken saknar andliga stadier (maqamat). Man menar att fokuseringen på andliga stadier leder till självdyrkan och skenhelighet. Man praktiserar likaså tyst gudsåkallan (dhikr-i khafi) och till skillnad från de vandrande dervischerna avhåller man sig från dans och vägfarande.  
[iii] Shams al-din Ahmad Aflaki, Manaqib al-‘arifin (Gudskännarnas förgrundsfigurer), red. Tahsin Yaziji, 2 vol., Teheran, 1984 [1363], s. 631-632. 
[iv] Se, ’Abd al-Rahman Jami, Nafahat al-uns (Förtroliga andetag), red. Mohammed Tauhidipur, Teheran, 1957 [1336], s. 264. Qalandarnas förhållningssätt var inte något främmande i religionshistorien. Helig dårskap påträffas i den tidiga kristna kyrkan, särskilt hos syriska munkar som tillhörde den nestorianska traditionen, och kom att breda ut sig i rysk-ortodox miljö. Den kristna heliga dårskapens begynnelse brukar förknippas med Paulus som tar upp detta tema i första Korinthierbrevet.  
[v] Farid al-din ‘Attar, Tadhkirat al-awliya (Vännernas minne), red. Husain Khalili, Teheran, 1991 [1370], s. 141. ’Attar beskriver utförligt den heliga dårskapen i sina didaktiska verk, särskilt Ilahinama (Den gudomliga boken) och Asrarnama (Hemligheternas bok). Han berättar en historia om att sultan Mahmud från Ghazna en dag råkade passera förbi en helig dåre. Dåren lade genast ansiktet i sina händer. Mahmud tog mycket illa vid sig av denna missaktning och sade: ”Varför döljer du dina ögon?” Dåren svarade: ”För att jag inte skall se dig!” Mahmud sade bestört: ”Hur kan du tilltala världens sultan med sådana ord?” Då svarade dåren som en sann gudsälskare: ”Hur skall jag kunna se dig när jag inte kan se någon?” Dåren talade till Mahmud med stor insikt men sultanen hade inte visdom att dra nytta av hans ord.    
[vi] D 21.
[vii] D 226.
[viii] D 47 och 49.

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)