Hafiz i väst
De första europeiska kontakterna med persisk litteratur skedde genom reseskildringar och de resenärer som besökte safavidernas Persien på 1500- och 1600-talet var för det mesta bara intresserade av politik och handel. Det är först i Thomas Herberts reseskildring Travels in Persia från 1627 som vi får stifta närmare bekantskap med landets litteratur och konst. Herbert uppmärksammade persernas förkärlek för poesi och nämner Hafiz vid namn om än i lite märklig stavning (Hodgee Haier). En mer noggrann framställning av Persiens kulturella liv får vi i den franske juveleraren Jean Chardins reseskildring som kom ut i Paris 1686. Chardin slog sig ned i safavidernas huvudstad Isfahan (undan kyrkliga trakasserier i Europa) och hans beskrivning av islams religiösa tolerans inspirerade flera franska upplysningstänkare som Voltaire. Europas första kontakt med Hafiz poesi skedde genom italienaren Pietro della Valle som levde tolv år i Isfahan vid samma tidpunkt som svensken Bengt Oxenstierna. Della Valle jämförde Hafiz med Fransesco Petrarca och publicerade sin reseskildring i form av 54 brev till sin vän Marco Schipano 1650.

 

De första försöken i Europa att översätta Hafiz till latin gjordes redan 1690 genom österrikaren Franz Meninski, men det skulle dröja ett århundrade till innan den persiske poeten rönte större intresse i litterära kretsar. Den engelske diplomaten och domaren Sir William Jones tolkade 1771 en samling dikter till latin, grekiska, franska och engelska. I humanistisk anda presenterade han Hafiz som en poet av världsklass för den engelska läsekretsen. I hans spår följde flera översättare i England som tilltalades av poetens sinnlighet, något som bidrog till att skapa ett romantiskt svärmeri för det orientaliska. Rewerend Edward Cowell publicerade tolkningar av Hafiz i olika dagstidningar och väckte intresse för persisk poesi hos en rad namnkunniga poeter som Lord Alfred Tennyson, Lord Byron, John Keats och Percy Shelley. En av dem som läste persiska för Cowell var Edward FitzGerald, vars Khayyam-tolkningar blev kultförklarade i det viktorianska England. FitzGerald såg Hafiz som en poet av ”äkta virke” men fann honom alltför svåröversatt. Under 1800-talet gavs det ut flera översättningar av tämligen olika beskaffenhet. En gjordes av Herman Bicknell, som tog värvning som kirurg i brittiska armén i Lahore och lärde sig orientaliska språk. Han trädde in i islam, tog namnet ’Abd al-Wahid och gjorde 1868 vallfärden till Mecka som förste engelsman. Under en vistelse i Shiraz året därpå gav han sig i färd med att översätta Hafiz med hjälp av diktaren Ulfat Isfahani. Bicknell såg i likhet med sina föregångare en sinnlig livsnjutare i Hafiz och hans tolkningar gavs ut först efter hans död 1875.[1]

 

Persiska var officiellt och administrativt språk i Indien under den moghuliska dynastin och förblev det dominerande kulturspråket för kontinentens muslimer fram till mitten av förra århundradet. Många engelska diplomater och officerare lärde sig utmärkt persiska i syfte att kommunicera med lokalbefolkningen. En av dessa var löjtnant Wilberforce Clarke som intresserade sig för islams mystik och invigdes i en sufiorden. Hans uttömmande tolkningar av Hafiz från 1891 lyfter fram dikternas mystiska inslag och är försedda med utförliga kommentarer. De engelska översättningarna nådde kulmen med Gertrude Bells utsökta översättning på fri vers från 1897. Bell växte upp i en framstående viktoriansk familj och vistades i Persien åren 1892-93 på besök hos släktingar vid den engelska beskickningen i Teheran. I den iranska huvudstaden läste hon persiska för en viss Shaikh Hasan, en muslimsk skriftlärd (”en gammal man med ljusa ögon och vit turban”) som invigde henne i Hafiz värld. Mot slutet av sitt liv värvades hon som spion åt brittiska underrättelseväsendet och kom att spela en avgörande roll i arabernas revolt mot det osmanska riket. Bells översättning hyllades av Edward Browne som den ypperligaste av alla engelska översättningar av persisk poesi och följdes av en rad nutida tolkningar, däribland de av A. J. Arberry och Peter Avery, båda goda kännare av persiska språket och kulturen.[2]

 

För ingen av de engelska översättarna blev Hafiz däremot en besatthet på samma sätt som för Goethe och hans tyska själsfränder. Den som öppnade Goethes ögon för den persiska litteraturen var den österrikiske diplomaten och orientalisten Joseph von Hammer-Purgstall. Hans översättning av Hafiz utkom 1812-13 i två band på över två tusen sidor![3] Hammer-Purgstall var hovtolk vid Österrikes ambassad i Konstantinopel och hade lysande kunskaper i de tre islamiska grundspråken, arabiska, persiska och turkiska. Hans persiska var så god att han använde den i förhandlingar med Persiens sändebud i Wien och översatte Marcus Aurelius Meditationer till detta språk.[4] Goethe greps djupt av den äkta poesin i Hammer-Purgstalls Hafiztolkningar och i sin dagbok beskrev han mötet med den persiske ”korankenner” som en uppenbarelse. Han inspirerades att försöka utmana den store shiraziske poeten och ägnade fyra intensiva år åt studier av islam och persisk litteratur.[5]

 

1819 var Goethe sjuttio år och det var då han publicerade sin West-Östlicher Divan (Väst-östlig divan), ett verk som kan betraktas som hans lyriska slutresultat. Efter persisk tradition är boken indelad i åtta böcker (nama) och titeln skall förstås som en dialog mellan författaren och Hafiz, en dialog som utvidgas för att omfatta väst och öst.[6] Goethe förenar här sina egna samlade erfarenheter med intryck från persisk poesi och anknyter till muslimska teman med sitt eget liv som bakgrund. Detta kommer inte minst till uttryck i Suleika nama som speglar den åldrade poetens förälskelse med den unga bankirhustrun Marianne von Willemer. Goethe översätter inte persisk dikt utan samtalar med den och Hafiz är hans ”tvillingbror” och ständigt tilltalade. Han vandrar uti sin föregångares fotspår på kärlekens väg och delar platsen vid hans fot. Goethe är Hafiz lärjunge, ty de ”leds av samma stjärna” och i sköna ordalag riktar han sin erkänsla till den persiske poeten:

 

Du kan ej sluta, detta gör dig stor;
du saknar början – ödet ditt jag tror.
Din dikt är liksom stjärnevalvets gång,
där slut och början bildar samma sång,
och mitten ger oss, likt ett himmelskt svar,
det slutet blir och början alltid var.[7]

 

Till West-Östlicher Divan fogade Goethe en lärd apparat, Noten und abhandlungen (Noter och avhandlingar), där han belyser den persiska poesins verslära, bildspråk och kulturella sammanhang. I denna utförliga poetik framträder en orientalist av hög rang och analyserna visar på stor kännedom om Hafiz estetik, inte minst den fullkomliga behärskningen av form och innehåll. Goethes bidrag bestod emellertid främst i att han lyfte fram den persiska poesin som Weltlitteratur, ett begrepp som myntats av Johann Herder men som först aktualiserades av Goethe. Därmed stärkte han de kulturella banden mellan öst och väst, vilket gav ett genomslag bland författare på persiska. 1923 publicerade Mohammed Iqbal, förra århundradets främsta muslimska poet, en diktsamling vid namn Payam-i mashriq (Österns budskap) som svar på West-Östlicher Divan. Europeiska litteraturvetare ansåg dock länge att Goethes pastischer på persisk poesi var förkonstlade och svårtillgängliga. Det var först den tyske filologen Konrad Burdach (som ägnat ett helt liv åt Goethestudier) som lyfte fram West-Östlicher Divan som författarens främsta litterära bedrift.[8]

 

I tyska litterära kretsar var Goethes beundran för Hafiz desto mer smittsam och vid mitten av 1800-talet höll Hafiz sitt segertåg i tysk litteratur på samma sätt som Khayyam blivit kultförklarad i det viktorianska England. I Hammer-Purgstalls spår följde den ena Hafizöversättningen på den andra. En av de främsta poeterna under Restaurationsepoch, August von Platen, besjöng Hafiz som kärlekens och frihetens största sångare. Han tolkade ett urval dikter till tyska som lyckades förmedla mångtydigheten och djupet i de persiska dikterna. I likhet med Goethe gjorde han egna försök att skriva ghazaler på tyska och inspirerade svenska poeter som Gustav Fröding och Vilhelm Ekelund. Mer djupgående var Hafiz inflytande på Friedrich Rückert, själv en begåvad poet och den främste av de tyska översättarna. Rückert läste persiska för Hammer-Purgstall i Wien och hans tilltalande tolkningar från 1926 återger både originalets rim och stilistiska mångtydighet på ett naturligt sätt. I likhet med flera tyska poeter alltifrån Goethe till Karl Immermann och Hugo Hoffmannsthal gjorde Rückert försök att skapa egna ghazaler på tyska. I sin Östliche rosen (Östliga rosor) inspirerades han på djupet av Hafiz symbolspråk. Till de som lovordade Rückerts översättning hörde filosofen Friedrich Hegel och tonsättarna Franz Schubert och Richard Strauss som skrev musik till hans poesi.

 

I början av 1900-talet lästes Hafiz av författare, akademiker och konstnärer i hela Europa. Han inspirerade också amerikanska författare som Ralph Waldo Emerson, Henry David Thoreau och Walt Whitman. Emerson lärde sig tyska vid sjutton års ålder för att kunna läsa Goethe och kom i kontakt med Hafiz genom Hammer-Purgstalls tolkningar. Han skrev två essäer om persisk poesi och sökte efterlikna Hafiz i flera dikter, däribland Bacchus som är en imitation av Saqi-nama.[9] Hafiz översattes till franska 1806 av Auguste Herbin, vars tolkningar inspirerade Jean Lahor att skriva flera kärleksdikter med persiska teman, som Chanson persan och Fantasie orientale.[10] Under förra århundradet publicerades flera översättningar av Hafiz dikter till franska men det skulle dröja till 2001 innan Charles H. de Fouchécour vid Sorbonne gav ut diktarens samlade verk. Genom symbolisten Afanasy Fets tolkningar av Hafiz till ryska fick persisk poesi också ett banbrytande inflytande på den litterära modernismens stora namn i Ryssland som Mikhail Kuzmin och Vyacheslav Ivanov.

 

Någon svensk översättning av Hafiz direkt från persiskan har inte funnits. Baron Eric Hermelin, den namnkunnige översättaren av persisk poesi, ägnade honom inte någon uppmärksamhet. Kanske fann han i likhet med FitzGerald att det är en omöjlig uppgift att göra rättvisa åt Hafiz mångtydighet. Det finns däremot två översättningar i urval från andra europeiska översättningar. Den förste som försökte sig på att tolka Hafiz till svenska var Erik Blomberg, ett av de stora namnen inom svensk poesi under 1900-talets första hälft. Hans lilla volym bygger på Hans Bethges tolkningar till tyska och kom ut på Bonniers 1921. Blomberg tolkade Hafiz som en gudlös epikuré och finner stöd för sin egen antikyrkliga inställning hos den shiraziske poeten. 1991 gav Jan Östergren ut Kärleksdikter, en samling tämligen fria parafraser främst efter William Jones och A. J. Arberrys översättningar på blandad poesi och prosa. Trots mycket inlevelse och språkkänsla skiljer sig båda dessa översättningar avsevärt från det persiska originalet till form och innehåll. Dikterna är ofta förkortade till fyra rader och saknar persiskans tankedjup och uttrycksrikedom.

 

Tolkningen av Hafiz till europeiska språk bjuder på största tänkbara svårigheter eftersom dragningskraften ligger lika mycket i språkets musikalitet som innehållets symbolik. När man översätter hans dikter går mycket av originalets verkningsmedel förlorade. Den yttre ramen och metriska formen vägrar att låta sig överföras, eftersom svenskan inte lämpar sig särdeles bra för ett troget återgivande av den klassiska persiska metriken där versmått och rimsystem är fastlagda. Även om bruk av versmått som femtaktisk jambisk vers eller sonett kan förmedla något av originalets skönhet skulle det innebära att använda formella begrepp som saknar motsvarighet i persisk poesi. Utöver den kvantitativa metern och det genomgående rimmet trotsar lyskraften i Hafiz starkt stiliserade språk varje försök till tolkning. Översättningen kan blott ge en vag förnimmelse av den språkliga prägeln, den avsiktliga mångtydigheten och den välljudande vokalklangen.

 

Man är därför benägen att instämma i språkvetaren Bo Utas ståndpunkt att Hafiz är så gott som oöversättbar till svenska och istället bör introduceras genom en diskuterande framställning som leder fram till ett sammanhängande tolkningsförslag.[11] Det faktum att ingen översättning kan vara uttömmande är översättningens pris. Att översätta är att korsa en gräns, att öppna en betydelse och därför kan inte heller någon översättning av Hafiz anses vara fullbordad eller slutgiltig. Alla översättningar upprätthåller en skillnad mot originalet och ger sålunda skäl till nya översättningar. Mina tolkningar har bevarat versparet som diktens grundläggande enhet genom en rad-för-rad-översättning på fri orimmad vers. Istället för att slå vakt om originalets metriska särdrag har jag sökt fånga diktarens tonfall och samtidigt ta hänsyn till poesins rikt förgrenade betydelseanknytningar. Det är min förhoppning att följande tolkningar kan förmedla en känsla av originalets skönhet och mångtydighet. Som FitzGerald framhöll i ett brev till Cowell, den 20 mars 1857, är Hafiz ju först och främst en ordens musiker av högsta klass, the best Musician of words!

 



[1] Herman Bicknell, Hafiz of Shiraz: Selections of Poems, London, 1875.
[2] Browne, Edward, History of Persian Literature, vol. 3, Bethesda, 1996 [1902], s. 303.
[3] Mohammed Schemsed-din Hafis, Der Diwan, 2 vol., Stuttgart och Tübingen, 1812-13.
[4] Joseph von Hammer-Purgstall var outtröttlig i sin strävan att sprida kännedom om persisk litteratur och gav även ut ett verk om den persiska diktkonstens historia under titeln Geschichte der schönen Redekünste Persiens (Wien, 1818).
[5] Goethe översatte Voltaires tragedi om profeten Mohammed och tolkade verser ur Koranen till tyska därtill inspirerad av att han i Weimar bevistat muslimsk bön av ryska trupper. I West-Östlicher Divan ingår även en hyllningsdikt till profeten. Med anspelning på Koranens (2:115) ord att öst och väst tillhör Gud lyfte Goethe fram den gemensamma grunden för kristendom och islam, bortom teologiska påbyggnader. Hans kärlek för det tidlösa och universella i islams budskap fick sitt uttryck i denna vers: ”Om islam betyder ’hängiven Gud’, så lever vi alla och dör med islam”. Se, J. W. von Goethe, Väst-östlig divan, övers. M. Tegen Stockholm, 2004, s. 18 och 81.
[6] Denna syftning framgår tydligt av verkets arabiska titel al-Diwan al-sharqi li al-mu’allif al-gharbi (Den östliga divanen av den västlige författaren) som tillfogades av författaren själv.
[7] J. W. von Goethe, Väst-östlig divan, övers. M. Tegen Stockholm, 2004, s. 35. Se även, s. 16, 31, 35, 37 och 54.
[8] Konrad Burdach, Goethe und sein Zeitalter, Halle 1926. West-Östlicher Divan har inspirerat flera nutida kompositörer som schweizaren Othmar Schoeck i hans tolv Hafis lieder (Op. 33, 1919) och Hans Ludwig Schillings Saki nameh (1970). Den danske kompositören Poul Schierbeck skapade en pianovisa inspirerad av Goethe vid namn Le Tombeau du poète Hafiz (1924).
[9] Ralph Waldo Emerson, Collected Poems and Translations, red. H. Bloom, New York, 1994, s. 104-108, samt Persian Poetry, Complete Works, Boston, 1903, s. 236-265.
[10] Jean Lahor, Oeuvres de Jean Lahor, L’Illusion, Paris, 1897.
[11] Utas har använt sig av denna modell i sin presentation av de femton första dikterna i Diwan (se opublicerat manuskript). Han tar upp formella sidor och återger innehållet vers för vers med analys av temata, koherens och mångtydighet. Se även, Bo Utas, Kan persisk poesi översättas?, Kungliga humanistiska vetenskaps-samfundet i Uppsala, årsbok 1993, Uppsala, 1994.

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)