Hafiz som människa
Vi känner inte till mycket om Hafiz släktförhållanden och barndom eftersom detaljer kring hans liv sedan länge har varit höljda i dunkel. Hans föräldrar var förmodligen varken rika eller särskilt ansedda.[i] Fadern Baha al-din Mohammed arbetade som bagare i närheten av Kazirunporten och satte med stora uppoffringar sonen i en koranskola (maktab). I koranskolan blev Hafiz förtrogen med de traditionella islamiska vetenskapernas grunder, som grammatik, litteratur och teologi. Han visade redan som barn enastående begåvning i Koranens uppläsning och kom att tilltalas som Hafiz (”den som bevarar och minns”), en hederstitel för den som kan hela Koranen utantill från början till slut. Detta namn skulle även bli hans nom de plume som poet. I det medeltida Persien utgjorde Koranens uppläsning kärnan för all undervisning på samma sätt som teologin var det yttersta målet för allt vetande i det kristna Europa. Shiraz koranläsare var oöverträffade i den islamiska världen och ingenstans läste man den uppenbarade boken med så härlig stämma som där.

 

Efter faderns bortgång läste Hafiz vidare vid ett teologiskt läroverk (madrasa) under en lärare vid namn Qiwam al-din ’Abdullah, känd för sina kunskaper i koranuppläsning och shafi’itisk rätt. Under hans ledning tillägnade sig Hafiz ett stort vetande inom litteratur, teologi och filosofi samt ”fria konster” som retorik och logik. Förhållandet mellan lärare och elev var personligt och liknade närmast relationen mellan mästare och lärjunge. Undervisningen skedde inte sällan i Qiwam al-dins hem och fastställdes utifrån de böcker som eleverna studerade och lärarens kunskap. Många elever sökte upp olika lärare i moskéer och skolor och reste vida omkring på jakt efter lärdom. Hafiz och Qiwam al-din möttes inte bara för undervisning och meningsutbyte, utan de träffades också regelbundet för religiös andakt och socialt umgänge. Den viktigaste boken som Qiwam al-din gav Hafiz undervisning i var Abu al-Qasim Zamakhsharis (d. 1144) lärda korankommentar al-Kashaf (Avslöjaren) som var dåtidens mest ansedda exegetiska verk. Zamakhshari var en enastående arabisk grammatiker och hans kommentar är fylld av språkliga finesser och poetiska citat. Den har en filosofisk och dogmatisk inriktning och används än idag i den teologiska undervisningen.

 

Qiwam al-din brukade börja sin studiecirkel i koranuppläsning efter midnatt och undervisa fram till gryningen. Efter morgonbönen fortsatte han undervisningen med koranexegetik och ägnade sig åt lovprisande av Guds namn (dhikr) framtill solens uppgång. Hafiz tilltalades särskilt av undervisningen i koranuppläsning och sökte sig förmodligen även till andra studiecirklar (halqa) som hölls av berömda lärare som Abu al-Mubarak och Abu al-Khattab. Han skulle så småningom själv bli en av de främsta lärarna i den heliga bokens uppläsning som behärskade fjorton olika läsningstekniker (riwayat).[ii] Koranens andlighet och skönhetselement, harmonin mellan form och rytm, skulle utgöra en bestämmande förebild för hans eget poetiska skapande. Förmodligen tog han även esoterisk undervisning hos Shiraz andra stora lärde och mystiker, som Amin al-din Baliyani och Majd al-din Khudadad, som omnämns i hans poesi.[iii] Under sina studieår fick Hafiz sina första mystiska erfarenheter och hans poetiska lovprisningar av gryningens benådade ögonblick under åkallan av Guds skönaste namn (islams rosenkrans) hade sitt ursprung i den tid han läste för Qiwam al-din. Inför gryningsljusets oändlighet öppnades hans själ för Guds närvaro och hans poesi utmålar den uppgående solen som det härligaste uttrycket för Hans innerliga kärlek och värme. Ljuset övervinner saknadens natt, i solens upprinnelse befrias han från mörkrets famn och skänks andlig inspiration.

 

I unga år var Hafiz en beläst man som vid sidan om Koranen studerat några av den persiska och den arabiska litteraturens stora författare. Han bodde inhyst i en studiecell på läroverket och ägnade sig åt allvarliga teologiska och litterära fördjupningar. Vid sidan om studierna arbetade han på familjens bageri för att kunna försörja sin mor och det berättas att han en dag blev ombedd att leverera bröd till ett hus i stadens finare kvarter. När han nådde fram till dörren fick han plötsligt skåda en vacker flicka som stod på grannhusets terrass. Flickans namn var Shakh Nabat och hennes skönhet saknade like. Hon berusade Hafiz från första stund, han blev hopplöst förälskad och kärleken fick makt över hans själ. I svärmeri fattade han pennan och skrev sina första kärleksdikter fylld av ungdom och livsglädje. Men hans kärlek förblev obesvarad, ty Shakh Nabat var bortlovad till någon annan. Han tog därför sin tillflykt till mystikern Baba Kuhis gravplats utanför Shiraz kullar och ägnade sig åt andliga övningar i avskildhet. På den fyrtionde dagen uppenbarade sig helgonet Khidr för honom och stakade ut hans öde. Hafiz skänktes poesins gåva och invigdes på mystikens väg. Att en ung shiraziska, om vem vi vet obetydligt mer än hennes namn, inspirerat den främste persiske lyrikern hör onekligen till kärlekens paradoxer.

 

I likhet med många andra klassiska persiska diktare inledde Hafiz sin litterära verksamhet som hovpoet. När han var tjugo år gammal kom en ung turkisk furste vid namn Shah Abu Ishaq Inju till makten i Fars. Han lät prägla mynt i sitt namn och gav order om att fredagspredikan skulle läsas i hans namn. Ibn Battuta skildrar den nye härskaren som en givmild man med värdig närvaro.[iv] I Shiraz var det glada dagar. Abu Ishaq älskade sång och musik lika högt som han värdesatte sin stads söta vin. Vid hovet levde man det ljuva livet och societeten höll litterära gästabud med konstnärliga inslag, sång och musik. Abu Ishaq lockade till sig konstnärer, skriftlärde och kalligrafer från hela riket. Poeter framförde sina diktverk, värderades och belönades, och ännu fanns det människor som mindes Muslih al-din Sa’di i livet. Det var varje ung poets dröm att efterlikna den shiraziske mästaren i talang och berömmelse. Många poeter förhärligade de välgörare som satte värde på deras talang, vilket gav pengar och underhåll, ibland även hedersbevisningar. Abu Ishaq blev mycket riktigt odödligjord av sina poeter som en vän av konst, litteratur och religiös lärdom. Till de mest bemärkta diktarna som vistades vid hans hov hörde mystikern Khwaju Kirmani, lärjunge till sufimästaren Amin al-din Baliyani, och den frispråkige satirdiktaren Ubaid Zakani, berömd för sina genomträngande skildringar av det samtida Shiraz.

 

Efter att Abu Ishaq kommit till makten sökte sig Hafiz till hovet och blev inbjuden till societetens gästabud som var den tidens litterära salonger. Det dröjde inte länge innan han vann den unge härskarens hjärta. Den som öppnade dörrarna för honom till palatset var vesiren Hajj Qiwam al-din Tamghaji som själv var värd för de litterära gästabuden. Hajj Qiwam höll även egna bjudningar i sitt hem och var högt skattad av stadens målare, kalligrafer och poeter. Han var omtyckt av Hafiz, ty vesiren liknas i hans poesi vid den andre Assaf med anspelning på profeten Salomos vesir med samma namn. För Hafiz var Hajj Qiwams hjärta likt barmhärtighetens strandlösa vatten och han saknade likaså ord för att beskriva Abu Ishaqs klokhet och givmildhet.[v] Det bör emellertid framhållas att Hafiz inte var någon gängse hovpoet som hängav sig åt renodlad panegyrik. Som vi skall återkomma till utgör hyllningsdikterna en oansenlig del av hans samlade verk och de panegyriska inslagen är hela tiden bemängda med erotiska och mystiska motiv. Under Abu Ishaqs tid gifte sig Hafiz och fick en son. Vi känner inte till hustruns namn, men i en dikt från slutet av sitt liv sörjer han hennes bortgång djupt.

 

Abu Ishaq led 1353 ett svidande nederlag mot sin ärkerival Mubariz al-din Muzaffar som styrde från Yazd i nordöst. De två härskarna hade länge legat i luven på varandra och under sina sista dagar vid makten stängde Abu Ishaq in sig i sitt palats. Han ägnade sig åt vinorgier och begav sig i landsflykt vid stadens belägring. När Mubariz al-din segrande ridit in i Shiraz med sitt följe svor han trohetsed åt den avsatte abbasidiske kalifen i Egypten och vann stöd hos stadens skriftlärde. Fyra år senare avslöjades Abu Ishaqs gömställe och han halshöggs på den nye härskarens order i den av ödsliga slätter omgivna staden Persepolis. Mubariz al-din visade sig vara raka motsatsen till Abu Ishaq i sin beslutsamma stränghet och renlevnadsiver. Den blomstrande vinhandeln förbjöds och vinstugorna slogs igen. Det kultiverade Shiraz genomled en svår tid. Det sägs att härskaren flera gånger utdömde straff mot förbrytare och utförde avrättningar med sina egna händer, däribland på Abu Ishaqs son. Mubariz al-din var lika grym mot lagbrytare som han var orädd i strid och till skillnad från sina föregångare gick han i moskén och närvarade i bönen varje fredag iklädd en enkel bomullsdräkt.

 

Hafiz sörjde under lång tid Abu Ishaqs bortgång. I sin poesi utmålar han den unge furstens styre som en glad tid vars ljus slocknade alltför tidigt.[vi] I samma anda gav han Mubariz al-din det ringaktande smeknamnet muhtasib (”lagens man”) för hans brinnande gudstro och trångsynta moral. I det dåtida Shiraz var lagens man ansvarig för att upprätthålla lag och ordning i enlighet med islams etiska princip ”att uppmuntra det tillbörliga och avvärja det otillbörliga” (amr bi-l-ma’ruf wa nahi ’an al-munkar). Han bevakade att köpmännen i basaren inte bedrev ocker och att folk avhöll sig från vindrickande. Mubariz al-din följde inte bara nitiskt religionens levnadsregler för egen del, utan gjorde sitt yttersta för att även förmå andra att göra det, om så våld behövdes. I en dikt avrådde därför Hafiz sina dryckesvänner från att höja vinbägaren och bad dem att vara på vakt mot lagens man:

 

Fastän vinet ger förtjusning och vinden väcker rosens doft,
drick inte vin till harpans strängar, ty lagens man är vaken![vii]

 

Hafiz mötte inte någon uppskattning vid hovet utan tog sin tillflykt till ruinerna utanför Shiraz murar där den förbjudna vinhandeln höll till. I en dikt klagar han över att vinstugorna stängts och uppsöker den gamle magern som han hade varit i kontakt med i sin ungdom.[viii] Ruinerna var hemvist för rumlarna, rindan med den tidens språkbruk, frisinnade bohemer som struntade i allmän moral och levde för sina nöjen, vilket ofta betydde kvinnor och vin. Platsen var därför även berömd som bait al-lutf (”nådens hus”), vilket var det dåtida namnet för glädjehus. I Hafiz mångtydiga poesi är rumlaren i hög grad en andlig karaktär. Han har varit en förbehållslös drinkare sedan världens begynnelse och är fri från svek. Han är varken bunden till den här världen eller nästa och känner inga gränser utom Guds. Till det yttre ådrar han sig andras klander men till det inre är han varm och sannfärdig. I sin frimodighet fruktar han ingenting av denna förgängliga värld och lever blott i kärlekens ljus:

 

Vinstugans förnämsta plats är för evigt min hemvist,
omgiven av kärlek och de renhjärtade rumlarnas lust.[ix]

 

Mubariz al-dins tid vid makten var de mörkaste åren i Hafiz liv och han mottog därför budskapet att fursten avsatts av sin egen son Jalal al-din Shuja med förtjusning. Mubariz al-din hade återvänt från ett fälttåg när han fängslades och blev berövad synen av sina närmaste släktingar. Shah Shuja utropade Shiraz till sin huvudstad och utnämnde sina bröder till småfurstar i Isfahan, Kirman och Yazd. Det sägs att han led av Oidipuskomplex, ty han tog två av sina styvmödrar till hustrur. Hafiz välkomnade Shah Shujas tronbestigande och lovsjöng att vinstugorna åter öppnat sina dörrar.[x] Han satte sig i stor respekt hos den nye härskaren och var åter en märkbar gäst på hovet. Under Shah Shujas tid vid makten nådde Hafiz sin poetiska mognad och större delen av hans dikter härstammar från dessa år. Shah Shuja var själv en bemärkt poet som främjade konst och litteratur. Han var mer belevad än sin föregångare men samtidigt en obotlig vindrickare och hans avundsjuka mot Hafiz var omtalad. Trots att hans gunst ibland minskade förblev han Hafiz välgörare i tjugosju år och odödliggjordes för eftervärlden i fyra hyllningsdikter.[xi] Från bevarade brev vet vi att Hafiz var bekant med samtidens andra stora diktare, däribland hovpoeten Salman Sawaji i Baghdad, teologen ’Imad al-din Faqih från Kirman och sufimästaren Kamal al-din Khujandi i Tabriz, vars dikter han läste och besvarade i sin poesi. Han var särskilt god vän med Khwaju Kirmani som vistats vid Abu Ishaqs hov och var lärjunge till sufimästaren Rukn al-din Simnani. Kirmani reste mellan olika hov i Persien och Indien och är särskilt omtalad för sitt episka verk Nauruz u gul (Nyår och ros).

 

Fastän stödet från hovet skiftade var Hafiz mycket uppskattad för sin undervisning i Koranens uppläsning och exegetik. Vid den teologiska skolan samlade han med tiden ett stort antal lärjungar kring sig och blev känd under namnet ”de lärdas stolthet” (mafkhar al-’ulama). Vid knappt fyrtio års ålder fick han ett erkännande för sin lärdom från hovet när vesiren Qiwam al-din Nayyib al-Saltana, som var lärjunge till Hafiz, utnämnde honom till föreståndare (mudarris) för en teologisk skola. Som koranexeget gav han undervisning i den heliga bokens uppläsning (tajwid), syntax och formlära (nawh wa sarf), semantik (ma’ani), filologi (lughat) och retorik (badi’). I det dåtida Shiraz fanns flera ansedda teologiska seminarier och det främsta var Dar al-Shafa där den ash’aritiska teologen Sayyid Sharif Jurjani undervisade. Jurjani var omtalad för sin kommentar av Fakhr al-din Razis skrifter och var för övrigt en av Hafiz lärare. Det berättas att han brukade anmärka på sina studenter för att de reciterade poesi under lektionerna. En dag när Hafiz närvarade vände han sig till honom och sade: ”O Hafiz! Vad har du fått uppenbarat idag? Läs din dikt!” När de andra yttrade sitt missnöje med att de inte fick läsa sina dikter svarade han: ”Hafiz verser är fyllda av koranisk visdom och insikt.”[xii] I sin poesi anspelar Hafiz själv på att ingen annan kan mäta sig med honom i fråga om att förstå och uttolka de uppenbarade ordens innebörd:

 

Av alla de som bevarar Koranen i sina hjärtan
kan ingen uttyda dess sköna visdom som jag.[xiii]

 

Vesiren Qiwam al-din fick ett olyckligt slut. Han torterades och avrättades 1363 på order av Shah Shuja och hans lik styckades i bitar. Alla furstens vesirer kom att möta samma grymma öde. Det sägs att Hafiz aldrig förlät sin välgörare för denna grymhet.

 

Sedan ungdomen hade Shah Shuja haft ett bekymmersamt förhållande till vinet. Hans häftiga drickande gjorde att han till slut insjuknade i hjärtsvikt. På sin dödsbädd fick han kännedom om den beryktade tataren Timur Lenk (”Timur den halte”) som svepte över Asiens inland som en orkan och markerade sin väg med brända städer och pyramider av dödskallar. Timurs landvinningar sträckte sig från Kina till Kaukasus och 1382 tillskansade sig hans härar Moskva. Shah Shuja skickade brev och gåvor som artigt togs emot av Timur, men hans böner om nåd var fruktlösa. Samma år som Timur angrep Isfahan och högg ned stadens befolkning avled Shah Shuja i stillhet omgiven av tio koranläsare. Han fick aldrig skåda när den blodlystne tataren intog Shiraz med sitt följe. Stadens kungligheter svor trohetsed till Timur av fruktan för sina liv, men en makttvist mellan Shah Shujas son Zain al-din och andra furstesöner kastade provinsen i upplösning under flera år framöver. Zain al-din fängslades av sin kusin Shah Mansur som för stunden grep makten om tronen. I skuggan av dessa oroligheter ägnade Hafiz sina sista levnadsår åt att skapa poesi och undervisa en mindre skara lärjungar i den andliga vägen. Hans dikter från denna period är den bevandrade mästarens och talar med undervisande ton. De präglas av filosofisk och religiös fördjupning med påtagliga mystiska inslag och uttrycklig sufisk symbolik vilket är tydligt i dikterna ”Guds ljus” och ”Jamshids bägare” som ingår i denna översättning. Hafiz nådde en fulländning i sin poetiska teknik och mot bakgrund av dikternas rena symbolik har A. J. Arberry beskrivit denna period som tiden för hans surrealistiska skapande.[xiv]

 

En tidig vårmorgon 1390 lämnade Hafiz jordelivet. Det sägs att han – denne persiske näktergal – åkallade islams rosenkrans på sin dödsbädd och somnade in med sin Älskades namn på läpparna. Hans kropp gravsattes i rosenlunden Musalla vid floden Ruknabads strand som han så ofta lovsjunger i sin poesi. Sextio år efter diktarens död uppförde den timuridiske prinsen Abu al-Qasim Babur ett mausoleum över hans gravplats och på 1700-talet formgav Karim Khan Zand den uthuggna sten i marmor som än idag smyckar graven. Hafiz var redan vida omtyckt under sin livstid. Han mottog invitationer från de kungliga hoven i Dekkan, Bengalen och Baghdad, men avböjde eftersom han inte kunde skiljas från sin kära hemstad. Istället har poesiälskare från alla världens hörn vallfärdat till honom för att be om hans levnadsvisa vägledning. Hafiz har utövat magnetisk dragningskraft på sin eftervärld. Han är den mest lästa poeten på det persiska språket och hans dikter har sjungits av såväl prinsar och skriftlärde som skomakare och köpmän från Konstantinopel till Delhi. Med sina rika idéassociationer, eleganta ordkombinationer och ofta fyndigt och fast komponerade verser tillförsäkrade han sig en obestridd plats i den persiska litteraturen.


[i] Min beskrivning av Hafiz liv bygger på hagiografiska skildringar som finns i Mohammed Gulandams inledning till Diwan-i Hafiz, Daulatshah Samarqandis Tadhkirat al-shu’ara (Poeternas minne) samt ’Abd al-Rahman Jamis Nafahat al-uns (Förtroliga andetag). Särskilt den senare intar en särställning som betydelsefull historisk källskrift. Gulandams inledning ingår i Mirza Mohammed Qazwinis och Qasim Ghanis utgåva av Diwan-i Khwaja Shams al-din Mohammed Hafiz, Teheran, 1941 [1320].
[ii] D 93:10.
[iii] Amin al-din Baliyani tillhörde enligt teologen Sayyid Sharif Jurjani (d. 1413) en av de fyrtio helgon (abdal) som stod i kontakt med tidsålderns mystiska pol (qutb). Edward Browne, History of Persian Literature, vol. 3, Bethesda, 1996 [1902], s. 276.
[iv] Mohammed Ibn Battuta, The Travels of Ibn Battuta, övers. H.A.R. Gibb, vol. 2, Cambridge, 1962, s. 306.
[v] D II, s. 1065.
[vi] D 203:7.
[vii] D 42:1.
[viii] D 335:1.
[ix] D 335:3.
[x] D 278:1.
[xi] Vid sidan om sin undervisning i koranexegetik var Hafiz beroende av den lön han fick från hovet. Att han var mindre bemedlad under långa perioder av sitt liv framgår av att han skrev av Amir Khusraus Khamsa i vacker kalligrafi, ett arbete som bara obemedlade författare ägnade sig åt. Hafiz avskrift är från 1355 och förvaras idag i Tashkent.
[xii] Mohammed Mu’in, Hafiz-i shirinsukhan (Den vältalige Hafiz), Teheran, 1990 [1369], s. 282.
[xiii] D II, s. 1033.
[xiv] A. J. Arberry, Fifty Poems of Hafiz, Cambridge, 1953, s. 32–33. Se även, Roger Lescot, Essai d’une chronologie de l’oeuvre de Hafiz, Bulletin d’études orientales, vol. 10, Beirut, 1944.

 

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)