Rumis mystik

Som författare var Rumi tämligen produktiv. Han skrev en berättande lärodikt i sex volymer som heter Masnavi och en Diwan, en lyriksamling som består av 40,000 verser. Rumis Diwan innehåller främst korta s.k. ghazaldikter där en invokation till Shams ofta förekommer i slutet av dikterna. Lyriken skapades oftast när Rumi befann sig i ett tillstånd av hänryckning och är därför utpräglat musikalisk. Han läste upp dikterna spontant i ögonblickets gudomliga inspiration samtidigt som hans lärjungar skrev ner dem. Det sägs att Rumi hade en pelare i mitten av sitt hus som han brukade dansa runt och sjunga ut sin poesi högt medan hans lärjungar nedtecknade hans strofer sittande på knä. Det berättas också att Rumi en dag vandrade genom Konyas marknadskvarter då en turkisk försäljare kom förbi som höll en rävpäls i famnen skrikande: Dilkü! Dilkü! – Räv! Räv! Rumi fällde ett par tårar och började röra sig i dans till ropet: Dil ku? Dil ku? – Var är hjärtat? Var är hjärtat? Den dagen dansade han hela vägen hem från basaren.

 

Denna anekdot visar att dansen inte var en religiös ceremoni i gängse mening för Rumi, utan ett spontant utslag av hans gudskärlek. Han dansade närhelst och varhelst gudskärleken flammade upp i hans hjärta. Rumi uppfattade dansen som gudomlig, liksom musik och poesi, som smälter samman till en konstnärlig helhet, en form av böneritual som för människan nära Gud. Hos Rumi är kroppen bara vittne medan hjärtats öga dansar och sjunger. Man brukar ofta fråga vad dansen symboliserar. I korthet kan man säga att dansen är ett stöd för sufins gudsåkallan eller dhikr, lyfter själen mot Gud samtidigt som den speglar himlasfärernas rörelser.

 

Om man skulle försöka sig på att karaktärisera Rumis sufism kan man säga att hans poesi förmedlar en sammansatt och invecklad uppfattning om världen, människan och Gud, och samspelet mellan dessa tre. Han poängterade själv att hans dikter inte skulle tas för teologiska utlåtanden som senare generationer skulle grubbla över utan för plötsliga inspirationer:

 

Min poesi liknar egyptiskt bröd, efter en natt är det oätbart.
Ät det nu när det är färskt, innan dammet hinner lägga sig på det.

 

Rumi kallar sin Masnavi för “enhetens bod“ som “behandlar rötterna till religionens rötters rötter“. Verket innehåller nästan varje mystisk teori som var känd på 1200-talet. Därför är det nästintill omöjligt att urskilja något specifikt lärosystem från dess verser. Varje läsare har i viss mån funnit det han eller hon sökt efter, alltifrån extatisk gudskärlek till personlig mystik och ortodoxi. Poesin är först och främst inte idéer och filosofiska tankar på vers, utan just ord, öppna åt många håll. Rumi uttrycker sina sanningar antitetiskt med förbehåll att de egentligen inte går att uttrycka i ord. Den oinvigde kan ju aldrig förstå den som nått andlig insikt. Och mycket riktigt gömmer många av diktarens formuleringar, likt Atlantens isberg, de största dimensionerna i strömmarna djupt under ytan.

 

Men sammantaget kan man säga att hans litterära produktion speglar ett alldeles bestämt teologiskt universum, en kärlekens mystik, grundad på islams trosbekännelse:

 

Varför allt detta tal? Alla orden har en mening.
När man slår sönder bägarna blir vattnet ett.

 

och,

 

Förutan kärlek, förutan kärlek har vi inget annat verk!

 

Rumis syfte är alltså inte att göra en metodisk utläggning av sufismen utan att vägleda. Han vill visa människan att hon till sin natur är bunden att vända sig till Gud och hänge sig helt åt kärleken. Att älska är mer väsentligt än att bli älskad då det rör sig om en oförbehållsam attityd snarare än en känslobaserad relation. Kärleken stiliseras av Rumi som tillvarons innersta väsen och hemlighet:

 

Världsalltet är stucket av törnar men
en rosengård, alltjämt, är älskarens hjärta.

 

För Rumi är kärlekens mystik till sin kärna öppning, rörelse och uppenbarelse. Den älskande söker inte världens nöjen och njutningar, utan har insikt om att bara gråt och klagan kan väcka det andliga hjärtat. I hans mening leder insikten om livets evighet till vad han kallar ”invigningens död”, den död om vilken profeten sade ”Dö innan du dör”. Som Rumi säger betecknar invigningens död människans andliga pånyttfödelse i denna värld:

 

Dö! Dö! Dö i denna kärlek.
När du gått bort i denna kärlek mottar du anden.
Dö! Dö! Räds inte denna död.
Stig bortom stoftet och förenas med himlasfären.
Din själ är din tygel. Bli dig själv!

 

Det är med vetskap om att kärleken innefattar död som Rumi väljer den odödliga kärleken framför den förgängliga och genom denna söker gestalta den levande Guden. Han uppfattar människan som en teomorf varelse. Människan är bärare av Guds ande, i sitt andliga hjärta. Ett litet frö som inom sig rymmer hela universum. Men denna gudomlighet finns endast i henne som en slumrande potentialitet och måste väckas. Detta sker genom det andliga uppvaknandet som brukar räknas som sufismens första stadium. Men det är inte alla människor som blir väckta och därför liknar Rumi den vanliga människan vid en schimpans som har en änglavinge fäst på sin stjärt!

 

Enligt Rumi måste människan med sina tankar och handlingar sträva efter att återvända till Gud, som är källan till allt liv. Först genomgår hon en process av inre omvandling. Resan mot fulländelse är en lång färd där människan reser genom en rad olika inre stadier eller medvetandenivåer. Dessa stadier upphör i försvinnandet och förblivandet i Gud, den högsta föreningen. Om människan försjunker i sig själv och glömmer alla bestämningar blir hon enligt Rumi som en ensam vattendroppe som återvänder till havet och når sitt sanna jag.

 

Hemligheten med kärleken är alltså att den älskande och den älskade egentligen är ett och förenade. Människans förverkligande är Guds förverkligande inom henne själv, vad Rumi kallar ”människans livgivande, eviga vår”. På samma sätt som kärlekens mirakulösa förmåga är synlig i rosens skönhet, som är trädgårdens egentliga mål, förverkligar människan genom sin existens Guds skapande kärlek.

 

Därför är Rumi mer intresserad av Guds egenskaper än Hans väsen, Gud i rollen som konstnär och trollkarl. I rika metaforiska ordalag hyllar han den tygellösa berusning som springer ur förälskelsen, den hänförelse som driver ”människoandens hemmafru att hänförd rusa ut i ljuset för att slita sin slöja itu” och förmår ”jagets herde att överge sin fårflock för att förtjust räkna nattens lysande himlakroppar”.  

 

Rumis verk är en himmelsk hyllning till livet och kärleken. Hans verser är lika påfallande aktuella idag som när de reciterades första gången. Genom att se enhet, inte söndring, i religionernas mångfald skänker han oss vidsynthet och öppnar för samförstånd mellan kulturer. Genom att slå fast livets gudomliga grundval och befria mystiken från sin latenta passivism ådagalägger han livets obegränsade och inneboende möjlighet. För Rumi är det inte livet utan döden som är en inbillning. Han lyfter fram trons andliga och estetiska imperativ, själens odödlighet samt kärlekens innerliga glädjerus. Hans poesi är inspirerande i ordets djupaste mening och därför tjänar han än idag som andlig vägledare och därför vallfärdar årligen miljoner människor till hans grav i Konya för att söka hans levnadsvisdom.

 

Rumis erfarenhet tillhör det gemensamma arvet från alla stora själar. Därför är det inte förvånande att den brittiske orientalisten Nicholson kallade honom ”den främsta mystiska poeten genom alla tider” eller att den dåvarande påven 1958 tillkännagav: ”I den katolska världens namn bugar jag mig i respekt för Rumis minne.” Gandhi brukade hänvisa till hans verk i sin predikan om mänsklig fred och samförstånd och Emerson och Goethe diktade poesi i hans fotspår.

 

Jag får avsluta med Rumis egna rader:

 

Mellat-e eshq az hame dinha juda-ast!
Ashiqan ra mellat o mazhhab khuda-ast!

 

Kärlekens religion står vid sidan om varje trosbekännelse!
De som älskar Gud har ingen konfession än Gud allena!

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)