Rumis liv

Om ni bygger hundra boplatser som vildbin
skall jag göra er lika hemlösa som en fluga!
Om ni är ståndaktigt orubbliga som berget Qaf
skall jag få er att virvla som en väderkvarn!


Rumi är ett av världslitteraturens stora namn. Han intar platsen som den störste sufipoeten på det persiska språket och är enligt orientalisten Reynold A. Nicholson ”den främsta mystiska poeten genom alla tider”. Genom århundradena har han lästs och beundrats av en rad intellektuella, författare och fritänkare. Rembrandt inspirerades av honom i sitt måleri och Hegel i sin filosofi. Emerson och Goethe diktade poesi i Rumis fotspår. 1958 tillkännagav påven Johannes XXIII: ”I den katolska världens namn bugar jag mig i respekt för hans minne.” Gandhi brukade hänvisa till Rumis Masnavi-yi ma’navi (Andliga verser) i sin predikan om mänskligt samförstånd och diplomaten Dag Hammarskjöld citerar honom i sin dagbok Vägmärken. 2007 utnämnde Unesco föga förvånande honom till fredspoet för att uppmärksamma 800-årsminnet av hans födelse. Men vad bottnar denna djupa dragningskraft i och vem var egentligen Maulana (”Vår mästare”) som han kom att tituleras av sin eftervärld?

 

Rumi är ett av världslitteraturens stora namn. Han intar platsen som den störste sufipoeten på det persiska språket och är enligt orientalisten Reynold A. Nicholson ”den främsta mystMoulaviiska poeten genom alla tider”. Genom århundradena har han lästs och beundrats av en rad intellektuella, författare och fritänkare. Rembrandt inspirerades av honom i sitt måleri och Hegel i sin filosofi. Emerson och Goethe diktade poesi i Rumis fotspår. 1958 tillkännagav påven Johannes XXIII: ”I den katolska världens namn bugar jag mig i respekt för hans minne.” Gandhi brukade hänvisa till Rumis (Andliga verser) i sin predikan om mänskligt samförstånd och diplomaten Dag Hammarskjöld citerar honom i sin dagbok . 2007 utnämnde Unesco föga förvånande honom till fredspoet för att uppmärksamma 800-årsminnet av hans födelse. Men vad bottnar denna djupa dragningskraft i och vem var egentligen


Innan jag försöker besvara dessa frågor är det värdefullt att nämna något om de biografiska källorna till vår kunskap om honom. Den första levnadsteckningen är skriven av Faridun ibn Ahmad Sipahsalar (d. 1325). Hans biografi Risala (Traktat) påbörjades strax efter Rumis död och avslutades omkring 1320. Han var själv ögonvittne till många av de händelser som han beskriver och hans skildringar brukar därför bedömas som tillförlitliga av forskningen. Hans berättelser saknar just den överdrivna hagiografiska karaktär som utmärker senare Rumibiografier. Sipahsalar var lärjunge till Rumi i närmare fyrtio år och tillhörde den innersta kretsen kring mästaren. Strax innan han avslutade sin levnadsteckning påbörjade Shams al-din Aflaki (d. 1360) på order av Rumis barnbarn Ulu ’Arif Chelebi (d. 1320) sin omfångsrika biografi Manaqib al-’arifin (Gudskännarnas gärningar) som avslutades ca 1354. Till skillnad från Sipahsalar bygger Aflakis anekdotiska skildringar på muntlig hörsägen då han föddes efter Rumis död. Till både form och innehåll följer han tidigare sufiska hagiografiska verk, såsom Farid al-din ’Attars Tazkirat al-auliya (Vännernas minnen) och Mohammed ibn al-Munavvars Asrar al-tauhid (Enhetens hemligheter). Forskningen brukar bedöma tillförlitligheten i Aflakis skildringar med en nypa salt, i synnerhet när han tillskriver olika personer mirakler eller andra övernaturliga förmågor. Det finns även viktig information om Rumis familjeliv i hans bevarade brev. Han brevväxlade med såväl närstående släktingar som högt uppsatta ståthållare och aristokrater inom den seljukiska kungafamiljen. Den kortfattade presentation som följer nedan bygger i stora drag på Sipahsalars och Aflakis skildringar.
 
Jalal al-din Mohammed-i Balkhi-yi Rumi som hans fullständiga namn lyder såg dagens ljus år 1207 i staden Vakhsh som ligger belägen i nuvarande Tadzjikistan. Vakhsh var en tämligen obetydlig ort i det dåvarande landområdet Khurasan. Vid tidpunkten för Rumis födelse regerade den ghuridiske fursten Ghiyas al-din Mohammed (d. 1211) över Vakhsh med dess omgivande svårtillgängliga bergsmassiv. När Rumi var några år gammal lämnade hans familj trakten och begav sig norrut till den mer berömda lärdomsstaden Samarkand. Rumis far Baha al-din Valad (d. 1231) var islamisk lärd och lockades förmodligen till Samarkand för dess kosmopolitiska atmosfär. Staden var huvudstad i riket Khvarizm, som låg i konflikt med ghuriderna, och var en viktig länk för handeln mellan Persien och Kina. Baha al-din tjänade sitt uppehälle som lärare i islamisk teologi och rätt. Han var också mystiker och författare till boken Ma’arif (Meditationer), ett verk som Rumi med all sannolikhet var hemmastadd i. Baha al-din stod nära skolan kring den berömde teologen och mystikern Mohammed Ghazalis spekulativa sufism men var också påverkad av dennes bror Ahmads mer extatiska förkunnelse. Rumis mor Mu’mina Khatun (d. 1226), dotter till Rukn al-din av Balkh, invigde honom i musikens och poesins värld. Från mycket tidig ålder sattes Rumi i en koranskola där han studerade de traditionella islamiska vetenskaperna. Hans livsbana som religiös lärd var utstakad och när han senare fördjupade sina studier vid olika lärdomssäten i Aqshahr, Konya och Damaskus blev inte bara bevandrad i koranexegetik, profettraditioner och teologi, utan även i litteratur, logik, astronomi och matematik.
 
Rumis barndom var emellertid en orolig tid. Omkring 1219 närmade sig de mongoliska krigshärarna Khvarizms gränstrakter. Vid denna tidpunkt hade Rumis familj gett sig av på pilgrimsresa västerut med sikte på den heliga staden Mecka. Baha al-din var sannolikt förvissad om att han aldrig mer skulle få återse sina hemtrakter ty redan året därpå låg städerna Samarkand, Balkh och Vakhsh i ruiner. Sällskapet färdades genom Khurasan och Persien. Aflaki berättar att de träffade den store sufin och poeten Farid al-din ’Attar (d. 1230) i staden Nishapur. ’Attar som kommit sig till åren skänkte dem ett exemplar av sitt verk Asrarnama (Mysterieboken) och uttalade en välsignelse över den tolvårige pojken: “Din son kommer snart att bli en flammande eld i hjärtat hos världens alla gudsförälskade.“ Efter att ha besökt de heliga platserna i Mecka och Medina följde sällskapet den syriska karavanen till Damaskus och begav sig därifrån vidare mot Anatolien. På färden gifte sig Rumi med Gauhar Khatun, dotter till Lala Sharaf al-din av Samarkand. Hon födde 1226 parets två söner Sultan Valad (d. 1312) och ’Ala al-din Mohammed (d. 1262). Familjen slog sig året därefter ner i staden Konya som ligger i en vidsträckt kitteldal i centrala Anatolien (nuvarande Turkiet).

 

Konya upplevde på 1200-talet en glansperiod som huvudstad i det seljukiska riket (1077-1307) som lagt under sig delar av Östrom eller Bysans. Staden behöll sitt antika och grekiska namn Ikonia efter islamiseringen och under Rumis levnad var en betydande del av befolkningen kristna, mestadels greker, georgier och armenier. Huvuddelen av invånarna var däremot turkar av muslimsk bekännelse som sedan 900-talet invandrat österifrån. Inom stadens aristokrati fanns även muslimer med persisk och arabisk bakgrund. Från sina bysantiska fiender erövrade seljukerna sitt romerska namn och kallade sig sultanatet Rum, varifrån Rumis namn härstammar. Baha al-din fick ett varmt mottagande av den seljukiske sultanen ’Ala al-din Kay Qubad (d. 1237) och man kan föreställa sig att Konyas intellektuella liv var stimulerande för både far och son. Sultanen hade låtit uppföra ett antal moskéer och teologiska skolor, däribland Karatay madrasa, som står där än idag. Baha al-din kom tidigt att åtnjuta en hög ställning bland stadens lärda och titulerades som sultan al-’ulama (“teologernas sultan“).

 

Av allt att döma hade Rumi själv inte några intensiva förbindelser med de seljukiska sultanerna. Till skillnad från andra lärde, som sufimästaren Sadr al-din Qunavi (d. 1273), bevistade han inte hovet regelbundet utan rörde sig främst bland vanligt folk. Ingenting tyder heller på att han hade någon framstående ställning bland Konyas lärde under sultanen Ghiyas al-din Kay Khusrau II (d. 1246) vars styre sammanföll med höjdpunkten av hans lärdomskarriär. Den historiska litteraturen omnämner istället andra lärde som tilldrog sig sultanens gunst, däribland stadens överdomare (qazi al-quzat) Siraj al-din Mahmud al-Urmuvi (d. 1283). Det främsta historiska verket som ger en översikt över seljukiska lärde i sultanatet Rum är Mahmud al-Aqsara’is Musammirat al-akhbar va musayirat al-akhiyar (De religiösa lärdes namn och orter). Detta verk omnämner visserligen Rumi men ger mer detaljerade upplysningar om bland andra Siraj al-din Mahmud al-Urmuvi, Sadr al-din Qunavi, Fakhr al-din ’Araqi och Sa’id Farghani.

 

Ghiyas al-din Kay Khusrau II efterträddes vid sin död av sin äldste son ’Izz al-din Kay Kavus II (d. 1260) som till skillnad från sin far var mecenat åt Rumi. Under dennes styre, som sammanföll med Rumis verksamhet som sufimästare i Konya, försvagades sultanatet politiskt. Mongolerna gjorde intrång på seljukiskt territorium och tvingade sultanen till vapenvila varigenom riket blev en mongolisk lydstat. Kay Kavus II begav sig i landsflykt och sökte skydd i den bysantinska kuststaden Antalya. Från bevarad brevväxling vet vi att han ofta sökte råd hos Rumi som uppmanade honom att förtrösta på Guds barmhärtighet i tider av nederlag. Rumis bevarade brev vittnar också om hans nära förhållande till sultanens ståthållare, persern Mu’in al-din Parvana (d. 1277) som var en av hans mest osvikliga lärjungar. Under Kay Kavus II:s svaga styre var Parvana i praktiken sultanatets mäktigaste man. Han använde skickligt sin politiska begåvning för att främja andlig och kulturell verksamhet under sina tjugo år vid ämbetet.  

 

Vid Baha al-dins död 1231 var Rumi tjugofyra år gammal, gift sedan sju år tillbaka och far till två söner. Han hade förkovrat sig i islamiska studier vid Damaskus berömda lärosäten och övertog sin fars ämbete vid ett av Konyas teologiska seminarium. Hans formella undervisning i sufism började efter faderns död under mästaren Burhan al-din Tirmizis (d. 1238) vägledning. Tirmizi härstammade från Rumis hemtrakter i Khurasan och var nära vän till Baha al-din. När Burhan al-din några år därefter gick bort fortsatte Rumi sitt inre sökande på den sufiska vägen. Enligt litteraturvetaren Badi al-zaman Furuzanfar vittnar Rumis bevarade predikningar Majalis al-sab’i (Sju sammankomster) om att han berörde mystiska teman i sin undervisning vid denna tidpunkt utan att han fördenskull skiljde sig nämnvärt från andra lärde. Men oberoende av hans inre tillstånd förblev hans vardagliga liv detsamma tills en höstdag 1244 när Shams al-din, en kringvandrande dervisch från staden Tabriz, trädde in i hans liv. Av allt att döma måste främlingen ha haft en stark karismatisk utstrålning och betraktat sig som ett Guds språkrör, ty den nyktre teologen hade förvandlats till en berusad hyllare av gudskärleken. Han som ingen kunskap hade i diktkonst började sjunga poesi för att uttrycka sin hänförelse:

 

Genom din kärlek är alla mina hårstrån vers och poesi.
Genom din smak är hela min kropp ett honungsfyllt fat.

 

Rumis värld förändrades av mötet med Shams al-din. Den biografiska litteraturen beskriver hur han stängde sitt seminarium i den teologiska skolan, gjorde sig av med sina böcker och hängav sig åt den nye främlingen. Utan Shams al-din hade inte Rumi som vi känner honom idag någonsin existerat. Men vem var då denne främling, som kallade sig för dervisch men samtidigt föraktade de yrkesfromma sufierna? Född i staden Tabriz, hade han rest vida, från Medelhavets stränder till Pamirs portar, utan att stanna mer än två eller tre nätter vid samma mål. Den yttre resan var bara en symbol för den inre resan som får själen att ”koka”. Vanligt folk kallade honom Shams-i paranda (”den flygande solen”), eftersom man menade att han hade ingått äktenskap med ögonblicket. Han var beryktad för sitt rastlösa humör, sin skarpa tunga och ägde ingenting i denna värld utom en flöjt och ett stycke fårskinn. På sin berömmelses höst sade Rumi: ”Det finns ingen främling i världen som Shams al-din.” I hans poesi är Shams al-din en andlig rubin från Guds gruvor, lejonet i varje älskandes djungel, den lyckligaste högtiden och Guds eget offerlamm. Shams al-din är elden, och Rumi är vinden.

 

Under sina resor hade Shams al-din träffat sufimästare som Shihab al-din Suhravardi, Ibn ’Arabi och Abu Bakr Sallibaf. Men hos ingen av dem hade han funnit en själsbroder (pers. hamdam). Han sökte efter en andligt upplyst människa och fann Rumi. Rumi sökte efter en mästare och fann Shams al-din. Deras kärleksfulla vänskap illustrerar inom sufismen att människan behöver öppna sitt hjärta för en själsfrände och spegla det i dennes hjärta för att kunna upplåta det till Gud. Rumi understryker att mystiken rymmer mänsklig hamdami (lat. sympathia) i betydelsen att mystikern behöver en vän att dela kärlekens inre tillstånd med. Han menar att hamdami ytterst sett speglar den ömsesidiga dragningskraft som finns mellan Gud och människa, mellan himmel och jord. I deras första möte smälter med Sultan Valads ord de gudomliga och mänskliga aspekterna hos denna dragningskraft samman:

 

”Efter lång väntan fick Rumi skåda Shams al-dins ansikte. Mysterierna uppenbarades för honom lika klara som dagsljus. Han skådade Han som inte kan skådas och förnam Han som ingen annan tidigare förnummit. Rumi blev förälskad i Honom, uppgick i Honom och försvann själv.”

 

Shams al-din förmedlade inte bara den gudomliga kärleken till Rumi utan förkroppsligade den för honom. Han, vars namn betyder ”religionens sol”, gestaltade Guds ljus med dess skönhet och majestät (jamal u jalal) för Rumi. Förvandlad av detta ljus skådade Rumi världen i ett nytt ljus och fick uttryck för sin gudskärlek i poesi och virveldans. Även hans privatliv förändrades i och med att Shams al-din flyttade in i hushållet. Länge har Shams al-din betraktats som något av en obildad hippie men hans efterlämnade verk Maqalat (Artiklar) vittnar om att han var beläst i såväl lag och teologi som avancerad filosofisk och mystisk spekulation. Kanske är även detta förklaringen till att en lärd man med Rumis anseende kunde acceptera hans andliga auktoritet och underkasta sig hans vilja. Från Shams al-dins memoarer framgår även att han var mer än en vanlig sufimästare för Rumi. Han brukade klaga över att Rumis hustrus matlagning inte föll honom i smaken och att vännen ägnade för mycket uppmärksamhet åt henne. Följande stycke belyser väl hans närvaro i det yngre parets hushåll:

 

”Han [Rumi] lät mig umgås med honom i hans frus närvaro. Han skulle ha kunnat vara svartsjuk på ärkeängeln Gabriel för att denne skulle se henne obeslöjad men framför mig satt hon på sådant sätt som en son sitter vid sin fars fötter och ber om mat!”

 

Rumis vänskap med Shams al-din framkallade djup avund hos Rumis släktingar, lärjungar och inte minst hos hans teologistudenter. De anklagade Shams al-din för det ena och det andra och visade öppet sitt förakt för honom. I sina memoarer beskriver till och med Rumis favoritson Sultan Valad sin avsmak för honom: ”Vi gick alla och väntade på att han skulle ge sig av eller dö på något plötsligt sätt.” Sexton månader efter sin ankomst till Konya lämnade Shams al-din staden och begav sig till Damaskus. Men Rumi, som inte kunde skiljas från vännen, bönade och bad honom i utdragen brevväxling att återvända. När Shams al-din till slut motvilligt gick med på Rumis begäran ledsagades han till Konya av Sultan Valad. Sonen beskriver det oförglömliga ögonblicket när Shams al-din trädde in i staden på hästrygg och omfamnade hans far: ”De föll till varandras knä och ingen som såg dem kunde urskilja vem som var älskande och vem som var älskad.” Sipahsalar och Aflaki benämner därför detta möte för majma al-bahrain (”de två havens förening”).

 

Efter ett gatubråk i Konya 1247 var Shams al-din plötsligt som borta med vinden. Ryktet gick att han blivit ihjälslagen av någon av Rumis avundsjuka disciplar eller anförvanter. Somliga av dessa hade klagat på Rumi att tillbringade för mycket tid med främlingen. Under Shams al-dins vingar hade Rumi under alla förhållanden mognat. Han hade växt till ett andligt lejon och enligt ordspråket ”Två lejon delar inte samma djungel” lämnade Shams al-din Konya för gått. ”Den flammande lyktan tände den släckta lyktan och gick”, som Rumi själv sade. I sin poetiska inspiration fick Rumi uttryck för sin djupa sorg över skilsmässan från vännen. Men liksom i andra sammanhang förklarar han att orden bara är en yttre form och att han dolt den inre betydelsen; skilsmässan från Gud, solarnas Sol:

 

I glömskans svarta natt slumrar en värld,
men för mig är solens upprinnelse som ljusan dag.
Den som saknar romans befinner sig i mörker.
Den som lever i kärlekens begär vistas i Ljuset.

 

Som diktare var Rumi tämligen produktiv. Han skrev en berättande lärodikt i sex volymer som heter Masnavi-yi ma’navi och en lyriksamling eller divan, som består av mer än 30,000 verser. Hans Divan innehåller främst korta s.k. ghazaldikter där en invokation till Shams al-din ofta förekommer i slutet av dikterna. Rumis lyrik skapades oftast när han befann sig i ett tillstånd av hänryckning och är därför utpräglat musikalisk. Han läste upp dikterna spontant i ögonblickets gudomliga inspiration samtidigt som hans lärjungar skrev ner dem. Det sägs att han hade en pelare i mitten av sitt hus som han brukade dansa runt och sjunga ut sin poesi högt medan hans lärjungar nedtecknade hans strofer. Aflaki berättar att Rumi en dag vandrade genom Konyas marknadskvarter då en försäljare som höll en rävpäls i famnen kom förbi skrikande: ”Dilkü! Dilkü!” (”Räv! Räv!”). Rumi fällde ett par tårar och började röra sig i dans till ropet: ”Dil ku? Dil ku?” (”Var är hjärtat? Var är hjärtat?”). Den dagen sägs det att Rumi dansade hela vägen hem från basaren.

 

Enligt Sipahsalar passerade Rumi vid ett annat tillfälle förbi guldsmeden Salah al-din Zarkubs (d. 1258) verkstad. Guldsmeden var mitt uppe i sitt arbete och när Rumi fick höra hammarens rytmiska slag uppgick han i extas och började virvla i dans. När guldsmeden beskådade Rumis tillstånd trädde han ut ur sin verkstad och kysste mästarens hand. Dansen var som dessa anekdoter illustrerar inte en religiös ceremoni i gängse mening för Rumi, utan ett spontant utslag av hans gudskärlek. Han dansade närhelst och varhelst kärleken flammade upp i hans hjärta. Han uppfattade dansen som gudomlig, liksom musik och poesi, som smälter samman till en konstnärlig helhet, en form av böneritual som för människan nära Gud. Hos Rumi är kroppen bara vittne medan hjärtats öga dansar och sjunger. Inom Mevlevi-orden används virveldansen än idag som ett stöd för sufiernas dhikr (”åkallan”) av Guds namn. Den lyfter själen mot det himmelska samtidigt som den speglar himlasfärernas rörelser.

 

I Shams al-dins frånvaro ägnade sig Rumi åt andakt, undervisning och diktning. Han vägledde sina lärjungar i sufism och höll meditativa sammankomster med sama’ (virveldans och musik). Det var dessa lärjungar som sammanställde den inspirerade poesi som inte upphörde att flöda ur hans hjärta tills hans död 1273. Bland hans mest framstående lärjungar återfinns smeden Salah al-din Zarkub, soldatynglingen Husam al-din Chelebi, guvernören Mu’in al-din Parvana, den georgiska prinsessan Gurji Khatun och hans egen svärdotter Fatima Khatun. Husam al-din Chelebi (d. 1284) brukar förknippas med Masnavi-yi ma’navis tillkomst och nedtecknade under mästarens ledning detta verk i dess helhet. Aflaki berättar att Rumi mötte döden med ett leende, omgiven av sina närmaste. Vid hans jordafärd närvarade mer än halva Konyas befolkning och när hans svepning sänktes ner i jorden läste både muslimer, kristna och judar välsignelser och böner enligt sina egna traditioner. I sin poesi liknar Rumi döden vid stunden då andens näktergal släpps fri ur bröstets bur eller ögonblicket då själens brud reser för att möta Sin Brudgum. Därför högtidlighåller man varje år hans minne den 17 december som shab-i ’arus (”brudens natt”).

 

Inte långt efter sin död hyllades Rumi som en andlig konung i hela den persisktalande världen, från Bosporen till Kinas portar.  En anekdot berättar att en av staden Shiraz prinsar bad den ansedda diktaren Sa’di (d. 1292) att recitera den mest förträffliga dikten på persiska som han kände till varpå han läste upp en ghazal ur Rumis Divan och utropade: “Inte någonsin har veckrare ord diktats och inte någonsin skall det!“ Bland sufier betraktas hans Masnavi-yi ma’navi som en esoterisk kommentar till Koranen och ‘Abd al-Rahman Jami (d. 1492), som av hävd brukar räknas som den siste store sufidiktaren, odödliggjorde den som “den persiska Koranen“. Rumis inflytande på islamisk mystik efter 1200-talet är omätligt och studiet av hans poesi kan betecknas vara väsentligt för förståelsen av sufismen överhuvudtaget.

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)