Dikter

MEVLANA

 

Till minnet av Djelal ed-Din Roumi.

 

Där den raka linjen slutar
och det sköna börjar
där mörkret underlättar seendet
där framtiden är i nuet
och nuet i det gångna
dör allt som var förgäves
blir tungt och väsentligt
där bruset av vinden
är färg
och solnedgången en ryttare
där orden blir dammkorn
i pelargången
och bara det osagda höres

 

såg du inte                        hörde du inte                                        men visste

 

en blomma för själens ögon
med form av en oklungen ton
med färg av en mandels sötma
och doft av regnbågens mättnad.

 

En stängsel av världarnas brand
en blomma tidlös och evig
allting och intet
än nära din kind
än fjärran
med stjärnor som daggstänk på bladen
en sanning från klarhetens rymder
dit sinnenas gyckel ej når
eller tankarnas babelstorn.
Ömhet och kärlek
från världsalltets osedde gud.

 


UR DJELAL ED-DINS DIVANI KEBIR

 

1.
Jag bad den äldste i de vises skara
mig världens hemligheter uppenbara.
Den gamle viskade i örat tyst:
”Man kanske kan förstå men ej förklara.”

 

2.
Mitt rus består fast natten flyr sin kos.
När i din makt min tanke anförtros
jag är på en gång älskare och älskad
på en gång doft och näktergal och ros.

 

3.
I himlens stjärnor ser jag ögonstenar
och änglar ser jag i ditt ögas stenar.
Den lönnligt skelar ser en sak som två
men två till en min kärlek lätt förenar.

 

4.
Med sluten mun jag röjt mitt hjärtas sår
i tysta ord som kanske ej dig når.
Jag håller hemligt vad jag viskat till dig.
I morgon vet du vad jag sagt igår.

 

5.
Vad under att min kära rymmes i mitt hjärta
men tusen fäders själar rymmes ju i mig
och vetekornet rymmer tusen skördar
och tusen världar rymmer synålsögat.

 

6.
En enda själ i tusen kroppars här?
Än sen. Min muns insegel tystnad bär.
Jag sett så många mig oändligt lika
men i dem alla inte vem jag är.

 

7.
Om du kan glömma jaget en sekund
ny kunskap finner du i samma stund
och i din andes spegel speglas bilden,
av ingen sedd, som söks all jorden rund.

 

Ur diktsamlingen Ramazan, Stockholm, 1955, s. 43-49.
    

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)