Hermelins liv och verk
Eric Hermelin såg dagens ljus år 1860 på Renstad Gård i Östergötland och växte upp på Gripenbergs slott, söder om Tranås, där hans far var storgodsägare. I barndomen var han tämligen fri från några mörka moln. Efter studentexamen 1878 kom han till Uppsala för högskolestudier i logik och antropologi. På den tiden var studentlivet inte sällan dränkt i sprit och Hermelins umgänge med flaskan kom att leda till ett livslångt beroende. Stundtals kuvade han det och stundtals blev han kuvad. Hans studier i Uppsala blev till sist omöjliga. Efter en kortare vistelse i föräldrahemmet gav han sig av till staterna och sedan till England, där han tog värvning i den brittiska armén under falskt namn. Han hamnade till slut i Indien där han upplevde en relativt ljus och lycklig tid. Han erfor tillvaron genom ett romantiskt-mystiskt skimmer. Men redan år 1893 avskedades han från infanteriet sedan hans alkoholvanor kommit i öppen dager. Han tillbringade också en tid i Australien där han försörjde sig med allehanda sysslor, som trädgårdskonst, pärlfiske och åkerbruk.

 

Hermelin3

När Hermelin återvände till Sverige 1908 tätnade skuggorna alltmer kring hans liv. Allt hårdare drogs nätet kring en ovanligt frihetsälskande bohem. Han togs in på St Lars hospital för sitt våldsamma alkoholbegär och blev kvar där i mer än trettio år ända fram till dödsögonblicket. Det var där, knappt femtio år fyllda, som han gjorde sin stora kulturella insats. Hospitalet, denna starka kombination av asyl och fängelse, påtvingade honom den yttre disciplin som paradoxalt nog måste betraktas som själva förutsättningen för hans författargärning. Det räddade honom åt svensk litteratur, ty inte en rad av allt han skrivit har kommit till utanför dess murar. Han var privilegierad och bodde i ett privatrum, närmast som inackorderad. De första åren var stormiga. Hermelin upplevde omyndigförklaringen som en förödmjukelse. Titt och tätt gömde han pilsnerflaskor och en handyxa under huvudkudden. De sex första åren lyckades han med nio rymningar, som de flesta var föranledda av hans alkoholbegär. För detta syfte brukade han tillverka repstegar med hjälp av badlakan och handdukar. Det var först mot slutet av sitt liv som han upplevde hospitalet som sitt eget hem och kanske även skonades från det bestialiska alkoholberoendet.

 

För att kunna fördra den situation han befann sig i och överhuvudtaget kunna behålla omdömesförmågan kom han att nyttja tiden till att till svenska uttolka en rad i huvudsak religiösa traktat och diktsamlingar från latin, tyska och persiska. Hermelin översatte ca 10.000 sidor persisk poesi i 36 arbeten, utan att ens ha satt sin fot i Persien. Det finns i flera Hermelinporträtt mer eller mindre romantiska skildringar av en påstådd vistelse där. Men i ett förtroligt samtal med den persiska operasångerskan Isobel Ghasal Beg har han uttryckligen förnekat detta.[i] Hermelin blev bekant med det persiska språket i Indien även om det också är tänkbart att han läst det för docent Almqvist när han låg i Uppsala. Hermelins mor var född i Indien vilket kan ha bidragit till hans tidiga intresse för det orientaliska. Redan i pojkåren fördjupade han sig entusiastiskt i Kipling och greps av hans beskrivningar av Indien. Under sin vistelse i Indien började han under en inhemsk munshis (boklärd) vägledning orientera sig i den rika persiska litteraturen. I en tidningsintervju har Hermelin själv berättat: “I Indien hade jag en imponerande lärare i persiska, en mäktig personlighet som öppnade mina ögon för skönheten i den sufiska diktningen.”[ii]

 

Hermelins motiv för att lära sig persiska torde i första skedet ha varit rent yrkesmässig, eftersom det hade varit mogulrikets officiella språk och tjänade även som intellektuellt och administrativt medium under engelska kolonialtiden. Brittiska officerare och byråkrater lärde sig persiska för att kunna kommunicera med olika etniska och religiösa grupper i det indiska samhället. Den text som användes i persiskaundervisningenför nybörjare  på den tiden var i allmänhet  Sa’dis Golestan (Rosengården), vilket kan tala för det faktum att poesin fungerade som ett andligt vademekum såväl för enkla människor som för lärda. Under medeltiden hade sufismen haft ett omätligt inflytande på den persiska litteraturen, i synnerhet poesin, till den grad att det mesta som skrevs på persiska var besjälat av ett andligt djup. Sufismen berikade diktens bildspråk, förstärkte dess mångtydighet och gav upphov till en associationsrikedom som saknar motsvarighet i världslitteraturen.

 

Vi har fog att anta att Hermelin under sina långa vistelser utanför Sverige hade kommit att tillägna sig en fördjupad kännedom om världen och dess ordning. Det är mycket som talar för att hans inre, andliga uppvaknande skedde i kontakten med den persiska litteraturen under vistelsen i Indien. Senast 1916 återupptar Hermelin sitt studium av persiska och frukten blir en översättning av Sa’dis Bustan (Lustgården) och Hussain Azads antologisamling som får den svenska titeln Persiska dikter. Han återkommer ständigt till Sa’di och trots att han inte översatte Gulistan (Rosengården) i dess helhet återger han emellanåt utdrag ur detta mästerverk i sina fotnoter. 1924 är han färdig med ’Abd al-Rahman Jamis Yusuf u Zulaykha (Josef och Suleika), en översättning som aldrig publicerades eftersom han inte hade slantar till tryckning. På sina bokhyllor på St Lars hade Hermelin verk av praktiskt taget alla stora persiska mystiker. Han korresponderade med flera berömda orientalister, däribland Reynold A. Nicholson, Rumis engelske uttolkare, semitisten Axel Moberg och polyhistorn H. S. Nyberg i Uppsala. Av Nybergs brev framgår hans bestämda uppfattning att Hermelins översättning mycket skickligt träffar originalets musikalitet och innebörd.

 

Under lundatiden blev en viss språkforskare och framtida ambassadör, Gunnar Jarring, bekant och god vän med Hermelin. Jarring läste persiska för Arthur Christensen i Köpenhamn men fick också privatlektioner av Hermelin. Dessa lektioner hade snarast formen av föreläsningar, där Hermelin kunde hålla på och skandera ut persisk poesi i timmar alltjämt medan han drack kopiösa mängder te. Fördenskull får man inte låta sig tro att Hermelin var osällskaplig. Tvärtom vet vi att han älskade konversationen, det långa och goda samtalet för dess egen skull och för tankeutbytets. De som hade tillfälle att umgås med Hermelin talade ofta om hans älskvärda och förekommande sätt. Han försökte likväl inte dölja sina dåliga sidor och visade sin ilska och vrede öppet när det var dags. Hermelin gjorde inte skillnad mellan folk och umgicks lika obesvärat och hänsynsfullt med ambassadörer och operasångerskor som med gatans hemlösa och utslagna. Inte heller vardagslivet fick försummas. För Hermelin var ögonblicket glädjen i det försvinnande, i morgonbrisen och i vännens leende. Vidare menade han att le var en artighet mot Gud och ett tecken till belåtenhet. Att le som små barn som inget annat känner än att Gud älskar dem och att Han är den allsmäktige Vakaren.

 

Det är svårt att karaktärisera Hermelins stil. De sufiska tankepärlorna rullade ur hans penna polerade av en utsökt variant av det svenska språket. Hans arkaiska, och avgjort egenartade, språk med dess enastående musikaliska stil hade redan tiden emot sig när han skrev på det. Han godtog exempelvis inte Gustav V:s radikalt nya bibelöversättning 1917, utan knöt an till barockpoesins tunga rytm och rika bruk av liknelser. I riktig ordning vände han sig mot de modernistiska teologernas bibelkritik, vilken han menade hade förgripit sig svårt på Bibelns, i synnerhet Gamla Testamentets originaltexter. I Sverige hade moderna teologer med Nathan Söderblom och Tor Andrae i spetsen höjt kritik mot den kristna trons dogmer och beslutat att inskränka studiet av hebreiska. I Hermelins ögon hade de därmed ratat Guds ord, deras eget levebröd. Svenska folket hade gudomlig vedergällning att vänta.[iii] I den mån Hermelin intellektuellt hör hemma i Västerlandet är det, vilket inte är helt omärkligt, i den medeltida och mystiska traditionen.

 

Hermelin var i det närmaste ett språkgeni, vilket inte bara det faktum att han i skrift behärskade ett flertal språk (tyska, franska, hebreiska, grekiska, latin, persiska, urdu och arabiska) talar för utan också hans bestämda och begrundade översättaretik. Hans verk är inspirerande i ordets ursprungliga och positivaste mening. Som språkvetare och översättare med nypersiska som mitt fack är jag bekant med de konstnärliga kompromisser som krävs för att uppnå en insiktsfull men samtidigt trogen översättning. Även om den formmässiga aspekten är av särskilt stor betydelse när det rör poesi finns det inte några allmängiltiga regler, utan blott alternativa riktlinjer. Hermelin följer den anglo-saxiska traditionen, från Edward FitzGerald och Matthew Arnolds, som utmärkt sig för formmässig frihet mot originalet. Han torde ha gjort den bedömningen att bruket av rim och meter inte nödvändigtvis ökar tolkningens slagkraft hos denna i verklig mening inspirerande poesi. Antagligen vek han undan för talesättet “översättningar är som kvinnor, osköna när de är trogna och otrogna när de är sköna”, av det faktum att svenskan inte är något lättrimmat språk.

 

Frånsett att Hermelins översättning saknar något tydligt försök att skriva metriskt håller den obestridligen hög klass. Den förenar ett noggrant återgivande av innehåll och filologisk exakthet med en personlig klang som ansluter sig mycket väl till originalets uttryckssätt. Han lyckas nästan genomgående med något så sällsynt som en idiomatiskt riktig ord-för-ord översättning som på ett slående sätt förmedlar originalets filosofiska innebörd och avsikt. I allmänhet brukar meningen och inte ordet vara den enhet översättaren arbetar med. För Hermelin var dock det skrivna ordet någonting mer djupt grundad än subjektets speciella uttryck. Hans översättaretik bestämdes av en förmodern, i ordets genuina mening traditionell, erfarenhet av det heliga. Ordet betraktas som en gåva, vilket betyder att trohet mot ordet inbegriper trohet mot Gud. En litteraturkännare som inte underlåtit att framhålla denna väsentliga aspekt hos Hermelin är Ulf I Eriksson: ”Det bokstavliga Ordet är på samma gång det levande Ordet. Den suveräna skriften – som den framträder hos Hermelin och de persiska kvietistiska mystikerna – uppstår och verkar avsides. Undandragen de ändlösa projektens hierarkier prålar den inte med idealitetens alla servila utklutningar. Den står i det låga, i det hemlighetsfullt tydliga”.[iv] För Hermelin var det av högsta vikt att inte begå förräderi mot den visdom som etymologiskt ligger förborgad i språket. Ett smakprov belyser väl hans sinne för etymologisk riktighet:

 

Den menniska, som menar sig lefva af sig sjelf, i falskheten, och genom det,
att hon tror, att hon lefver af sig sjelf, gör hon till sin egendom (sin egen dom)
all ondska och all falskhet, hvilken hon aldrig skulle göra till sin egendom (egen dom),
om hon trodde, såsom saken förhåller sig.[v]

 

Genom sin översättning sökte Hermelin uttyda ordets “väsen och sanning” i kontemplativ bemärkelse. Det är i detta avseende helt naturligt att säga att Hermelin “levde” sina persiska verser, att de utgjorde hans andliga rättesnöre och livselixir. Litteraturkritikern Carl-Johan Malmberg anmärker att detta förhållningssätt är ett av skälen till att han inte fått sitt rättmätiga inträde i svensk vitterhet och inte heller upptar någon plats i den nyaste litteraturhistorien.[vi] Egentligen är det dock bara en mindre skändlighet som döljer den större: Att Hermelin som en samtida mystiker skulle falla offer för den moderna litteraturkritikens fåfänglighet!


[i] Lindahl, P., Ångest-hjulets svängningar, Lund, 1976, s. 53. Isobel Ghasal var maka till hovsångaren Martin Öhman och uppmärksammade Hermelins betydelse som översättare för den iranska allmänheten. 1943 besökte hon Hermelin i sällskap av Irans sändebud i Stockholm, Mas’ud Ansari.
[ii] Åkerblom, G., Mystiken: Den sanna verkligheten, Lunds Dagblad, 1934.
[iii] Hermelin skriver i sin kommentar av Kalila wa dimna: “När Linderholm förklarar Bibeln oanständig, alldenstund der taladt står om helvetet och djefvulen, när Söderblom förklarar en kroppens uppståndelse omöjlig, när Eidem häfdar Bibelns växlande valör, när biskopen i Lindköping, Andrae förnekar underverk och mirakel: då måste Svenska folket som betalar dem och lönar dem sig finna i att taga consequenserna och smaka ‘gisselslagen.” Ur Kalilah, övers. E. Hermelin, vol. 2, Lund, 1939, s. 134.
[iv]  Khayyam, O., Rubaiyat, övers. E. Hermelin, Lund, 1993, förordet.
[v] ‘Attar, F., Tazkirat’u l-awliya, övers. E. Hermelin, vol. 1, Stockholm, 1931, s. 239.
[vi] Malmberg, C., Hermelins verk är odelbart, Svenska Dagbladet, Stockholm, 15 dec 1997.

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)