Rumi

Jalal al-din Rumi levde på 1200-talet och är ett av världslitteraturens stora namn. Han är den störste sufipoeten på det persiska språket och den brittiske orientalisten Reynold A. Nicholson kallade honom ”den främsta mystiska poeten genom alla tider”.

 

Genom århundradena har Rumi lästs och beundrats av en rad intellektuella, författare och fritänkare. Rembrandt inspirerades av honom i sitt måleri och Hegel i sin filosofi. Emerson och Goethe diktade poesi i Rumis fotspår. 1958 tillkännagav påven Johannes XXIII: ”I den katolska världens namn bugar jag mig i respekt för hans minne.” Även Gandhi brukade hänvisa till Rumis Masnawi i sin predikan om mänsklig fred och samförstånd.

 

Dag Hammarsköld citerar honom i sin andliga dagbok Vägmärken och Gunnar Ekelöf fann hos honom en litterär vägledare. 2007 utnämnde Unesco Rumi till fredspoet och runtom i världen firades 800-årsminnet av hans födelse med konserter, symposier och poesiuppläsningar, inte minst här i Skandinavien.

 

Rumis dikter finner ständigt nya läsare och hans virvlande dervischer turnerar genom svenska städer. Vad bottnar denna djupa dragningskraft i?

 

Och vem var egentligen Rumi eller Maulana, ”Vår mästare”, som han kallas bland persisktalande?

 

Rumis liv ter sig perfekt för en sagoberättelse: den oskyddade barndomen i det krigshärjade Balkh, flykten undan mongolinvasionen, hans nära förhållande till fadern Baha al-din Walad, och särskilt hans möte med den kringvandrande dervischen Shams al-din av Tabriz. På höjden av sin karriär som islamisk skriftlärd sammanträffade Rumi med Shams al-din som över en natt gjorde honom till en berusad gudsförälskad och fick honom att dikta tusentals verser poesi.

 

I denna bemärkelse är Rumis liv, åtminstone på sina höjdpunkter, minst lika inspirerande som hans poesi.

 

 

 

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)