Eric von Post
Den store humanisten Eric von Post (1899-1990) tillhör den glesa skara svenska toppdiplomater som förenat ett världsligt agerande med diktning. Han föddes i Trelleborg och gjorde en distingerad karriär på Utrikesdepartementet och på poster som Berlin, Ankara, Warzawa och Rom. Den italienska huvudstaden där han verkade 1956-1965 blev hans sista post i utrikestjänst. Men det var framförallt hans vistelse i Turkiet som envoyé Sveriges sändebud åren 1946-51 som gjorde mest intryck på hans ande. I ett brev från Ankara till diplomatvännen och orientalisten Gunnar Jarring skriver han: ”Efter fem krigsår i Berlin och ett och ett halvt år i Stockholm fann jag äntligen min frihet, fann mig själv.”[i]

 

Von Post

Denna frihet som var framkallad av en djup inlevelse i muslimsk kultur, litteratur och religion resulterade i en kulturhistorisk reseskildring, Strövtåg i Istanbul (1953) och hans första diktsamling, Ramazan (1955). Längre fram följde diktsamlingen Trevanden (1976), som även den tillkom i islams tecken. För en humanist som von Post med intresse för konst och litteratur visade sig Turkiet och i synnerhet Istanbul vara en kulturhistorisk uppslagsbok, ett land med ett levande osmanskt arv. I förordet till Strövtåg i Istanbul förklarar han att kosmopolens tidlösa men likväl ständigt varierande charm har gjort honom till ”en av dess mest hängivna beundrare”.[ii] Hans innerliga och lärda skildringar förenar skönhetsintryck, historia och legend till en säregen förening på samma sätt som staden själv. Föga överraskande är von Posts poetiska landskap Bosporens häftiga vågsvall, de ändlösa anatoliska slätterna omgivna av obevekliga randberg, och lundar med rosors ymnighet och cypressers rofyllda skugga. I detta landskap där ”främlingskapet blev vänskap” kände han sig hemma: ”Din ensamhet var min.”[iii]

 

Islams gudssökande mystik gjorde djupa intryck på von Post och stora delar av hans samlade verk präglas av muslimska motiv och en omisskännlig sufisk närvaro. Det är dikter om böneutropare och tiggare, om profeter och den heliga kaba, om tidlöshet och utplåning. Han närmar sig den sufiska andligheten med lidelsefullt allvar, med längtan och andakt. I dikten Ramazan, med namn efter islams fastemånad, framställer han Koranens uppenbarelse för Mohammed under Allmaktens natt (laylat al-qadr) när ”Guds heliga ande uppsökt en människosjäl”. I muslimsk litteratur syftar ”helig ande” (ruh al-quddus) på ärkeängeln Gabriel som läste upp Koranen för profeten. Strängad av himmelska toner mottog Mohammeds själ denna natt Guds ord som en spegel:

 

Kroppen är endast öra,
själen är endast spegel,
vända mot himmel och Gud anammar de himmel och
Gud.
[iv]

 

I ett annat stycke utmålar von Post med enkel gripenhet och innerlighet Guds fordrande kärlek till Mohammed och profetens hängivna svar som är inristat i ”Kärlekens surat”. Profeten är Guds redskap, ett språkrör som talar till människors hjärtan.[v] Han böjer sin rygg för den Allsmäktiges ära och ber till en början Gud att söka en visare man till profetskapets kall:

 

Min Gud, sök en visare man till profet för Ditt ord.
Ringa och obildad herde
rädes att tro att Du talat

genom Din helige ande till mig,
människors varning och frälsning.
Herre, jag känner i natt, att Du talar till många i mig.
Kanske min egen ringhet
speglar Din egen allmakt
trognare än hos de vise, just för min ringhets skull.
[vi]

 

Von Posts kontakt med sufismen skedde genom franska översättningar av klassisk persisk och turkisk poesi, men han fick även starka impulser av baron Eric Hermelins pionjärarbete. Bland de sufiska mystikerna är det framförallt mästarna Jalal al-din Rumi och Farid al-din ’Attar som tilldrar sig hans uppmärksamhet. Rumi rankades av den engelske orientalisten R.A. Nicholson som den främste mystiske poeten i alla tider. Hans didaktiska långdikt Masnawi-yi ma’nawi har kallats för en ”persisk koran” och rymmer en avancerad esoterisk åskådning. Rumi verkade i dagens Turkiet (von Post besökte hans grav i Konya) och gav inspiration åt en av islams mäktigaste andliga strömningar: Mevlevi-orden. Liksom Rumi var ’Attar en företrädare för kärlekens mystik och en framstående mästare på vägen. ’Attar är mest ryktbar för sin omfångsrika hagiografi över muslimska helgon som tolkats till vidunderlig svenska av Hermelin.[vii] För von Post är ’Attar vägvisaren ”för innerjagets heta trängtan bortom sinnenas värld”. Han skänker vår diktare lidandet och avtäcker hans inre hjärta. Världsalltet blir i ’Attars tanke ”en ros med samma storhet som vintergatan”.[viii]      

 

Rumi intar dock en särställning i von Posts dikter och är föremål för poetens djupa aktning. Den persiske mystikern träder fram som en andlig förebild, någon som lär en att nå bortom sig själv och se ögonblickets heliga stillhet. Hos Rumi som också åtrådde världen, ”älskade blommor och sång”, skönjer han någon som av kärlek till Gud blivit ”en annan och visare man”.[ix] Rumi lär honom att se utan ögon, att vara utan att veta. I dikten Efteråt som tillägnats den persiske mästaren skildrar han sitt nya tillstånd:

 

Till Djelal ed-Din Roumi
Allting är ljus, ett tegelfärgat ljus.
Från alla håll det når mig. Ingen skugga
och ingen glimt i ljusets blanka dimma.
Jag ser men utan ögon. Är men vet ej.
En lycka utan rot och föremål
fulländad i sig själv och evigt lika
når allt jag är och ändå är jag ensam.
Här gror ej tankar. Ingenting förändras.
Kan skuggan av en hand väl saknas ens
när längtan glömts och allt är ljus och lycka.
[x]

 

Ensamheten är både livets grundvillkor och den gudssökande mystikens slutpunkt. Till syvende och sist utplånar den Älskades famntag människans jag: ”Hon är i mina tankar, är i mig, är mig själv.”[xi] För von Post är den Älskades evighet som toner utan eko. Hon är den alltid närvarande som bor i jagets djup, i innerjagets förunderliga trygghet, ”rumlös, tidlös, ofödd och aldrig skapad.”[xii] Detta påminner om Eckeharts beskrivning av människans andliga natur: ”Något finns i själen, som är oskapat och oskapbart. Om hela själen vore sådan, vore den oskapad.” Detta ”något” är alltså inte själen själv. Även Koranen (41:53) anger att Gud är alltings innersta väsen ty Hans signatur finns både inom människan och utom henne (i världen). För sufin är ensamheten den sanna gudsgemenskapen, eller i von Posts ord: ”Närheten till det som är inom oss, utom oss.”[xiii] När människan är ensam och avskild från yttervärlden är hon närmast Gud och Plotinus beskrev därför mystiken som ”den ensammes möte med den Ensamme”.

 

Von Post ser Gud orörlig i ögonblicket, i morgonens vakna lycka, underliga stilla frid och aldrig glömda ljus. Glädjen seglar förbi men tacksamheten består. Lyckan, som han kallar ”detta dunkla ord”, är en evig stillhet. Därför vill han följa Fågel Phoenix (Fenix), som i muslimsk tradition kallas för Simurgh, en bevingad vägvisare som leder människan till hennes andliga förverkligande. Fågel Phoenix skänker honom insikten om att livet bara kan omfamnas till fullo i gemenskap, att ”leva i gemenskap, lyckligt ensam”.[xiv] Enligt sufin Abu Sa’id Abi al-Khair lever och verkar den sanna mystikern både i umgänge med andra människor och i avskildhet. Han eller hon befinner sig mitt i världens brus utan att glömma Gud för ett ögonblick.

 

Förutom sina egna dikter tolkade von Post även sju fyraradingar eller rubaiyat ur Rumis lyriksamling till utsökt svenska. Temat är kärleksmystikens längtan efter förening och det jordiska uttrycket för denna högre, gudomliga förening. Han återkommer också till tanken att de gudomliga hemligheterna inte går att förklara i gängse mening: ”Man kanske kan förstå men ej förklara.” Enligt sufismen är Guds väsen fördolt djupt inne i verkligheten, en gömd skatt (kanz), som bara Han äger nyckleln till. De muslimska mystikerna menar att kunskapen om gudsmysteriet inte kan förmedlas genom diskursiv kunskap utan bara genom invigning och intuitivt seende (shuhud). För de som äger denna form av andligt vetande blir tystnaden visdomens tecken, en inre tystnad som von Post ser i sin vän imamens ”slutna läppar”.[xv] Sufierna kallas ofta för de ”tystlåtna” och det var inte utan anledning som Rumi använde khamush (”den tyste”) som sitt eget nom de plume!

 

Dikten var en nödvändighet för von Post. Som han själv uppgav i en intervju bevarade poesin hans ”andliga integritet och överblick”. Den skänkte honom själslugn och koncentration i ett yrke där man ”ständigt kastas mellan väsentligheter och banaliteter”.[xvi] Vad beträffar språklig elegans har poeten och diplomaten vidare en gemensam nämnare. Tvånget att exakt uttrycka sina tankar är lika stort när det rör sig om poesi som om politisk uppfattning. Detta kännetecken har framhållits av bl.a. 1971 års nobelpristagare i litteratur, poeten Pablo Neruda, som tillika var diplomat. Till skillnad från Neruda som tog skarpa politiska ställningstaganden sökte von Post genom konsten förmedla en andlighet och djupare verklighetssyn. Han var i grunden inte någon mystiker utan hans syfte vilade på filantropisk grund. Med dikten som medel öppnade han nya vyer mot orientens religiösa och kulturella värld där andligheten är högst levande.


[i] Gunnar Jarring, ”Eric von Post: Diplomat och poet, några minnesord,” Meddelanden - Svenska forskningsinstitutet i Istanbul, 1990. Under det andra världskriget befann sig von Post i Tyskland och i hans sena dikter mer än trettio år senare återkommer upplevelsen av bunkern och Berlins bombnätter.

[ii] Eric von Post, Strövtåg i Istanbul, Lund, 1953, s. 5.
[iii] Eric von Post, Trevanden, Båstad, 1976, s. 5.
[iv] Eric von Post, Ramazan, Stockholm, 1955, s. 11.
[v] Eric von Post, Trevanden, Båstad, 1976, s. 31.
[vi] Eric von Post, Ramazan, Stockholm, 1955, s. 12.

[vii] Farid al-din ’Attar, Tazkiratú l-awliya, övers. E. Hermelin, 4 delar, Stockholm, 1943.

[viii] Eric von Post, Trevanden, Båstad, 1976, s. 32.

[ix] ibid., s. 50.
[x] Eric von Post, Ramazan, Stockholm, 1955, s. 19.
[xi] Eric von Post, Trevanden, Båstad, 1976, s. 52.
[xii] ibid., s. 57.
[xiii] ibid., s. 58.
[xiv] ibid., s. 58.
[xv] ibid., s. 33.

[xvi] Intervju med Eric von Post med anledning av hans 60-årsdag, Svenska Dagbladet, 31 oktober, 1959.

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)