Persica
Nationsnamnet Persien kommer från grekiskans Persis och var det namn som grekerna benämnde det persiska riket med. Den äldsta kända källan där det förekommer är en assyrisk inskription från 800-talet f. Kr. Persien är omtalat i inhemska källor som Parsa och var emellertid inte beteckningen på hela storkungens rike utan bara namnet på den centrala satrapin eller kärnprovinsen i det väldiga riket.

Cyrus 4

 

Parsa var säte för palatsstaden Persepolis som utgjorde hjärtat i det akemenidiska rike som regerade i Mindre Asien och östra Nordafrika före Alexander den store. Under sassaniderna flyttades huvudstaden till Ktesiphon i Mesopotamien som på sin tid var världens största stad. Efter islamiseringen av Iran fick provinsen Parsa namnet Fars och Shiraz blev med tiden ny provinshuvudstad. Staden Shiraz betraktas av dagens perser som Irans kulturella huvudstad och har satt flera berömda persiska poeter, däribland Hafiz och Sa'di, till världen.

 

Bland perser är deras land sedan urminnes tider känt som Iran. Namnet betyder ordagrant “ariernas land” och kom i officiellt bruk först 1935. Ordet härstammar från forniranskans aryanam som är pluralform av aryana. Aryanam förekommer för första gången i zoroastrismens heliga skrift Avesta som tillkom omkring år 1200 f. Kr. Stammen Ir-  i Iran betyder alltså “ädel” eller “förnäm” och uppträder också i nationsamnet Irland som har samma innebörd och samma indoeuropeiska ursprung som Iran.

 

I Avesta beskrivs Aryanam som ariernas urhem och profeten Zoroasters hemland. I takt med de iranska folkvandringarna västerut kom ordet att beteckna hela den iranska kultursfären från Eufrat i väst till Indus och Jaxartes i öst. Under partisk tid förekommer termen Aryan i denna betydelse och på sassanidisk tid lade man till ordet  ”rike” (shahr) varmed Eran-shahr blev det officiella namnet på sassanidernas territorium som mer eller mindre motsvarade den iranska kultursfärens utbredning. Under den sassanidiske storkungen Shapur I som härskade på 200-talet e. Kr. sträckte sig Eran-shahr således långt utanför den moderna nationalstaten Irans gränser och omfattade Kaukasus, Mesopotamien och stora delar av Centralasien.

 

Den persiske monarken benämndes som  ”konungarnas konung ” (shahanshah) eftersom han styrde över de icke-persiska folkens härskare och furstar. Den sassanidiska eran markerade glanstiden för Stor-Iran men den fick ett plötsligt avbrott med den arabiska invastionen i mitten av 600-talet. Det var först två hundra år senare med som Iran återhämtade sig från den arabiska dominansen och upplevde en kulturell renässans sporrad av nationellt uppvaknande.  

 

Under större delen av sin historia från högmedeltiden fram till modern tid styrdes Iran av turkiska dynastier –ghaznavider, seljuker, safavider, med flera som anammade persiska språket och iranska kulturella seder. Dessa dynastier var viktiga beskyddare av persisk kultur och gjorde stora insatser för persiskans spridning västerut till nuvarande Turkiet och Bosnien. Till de största poeterna som verkade i Anatolien hörde Rumi som är berömd i väst för sin inspirerande poesi och sin virveldans. 

 

Det var emellertid först i modern tid som ett verkligt nationellt uppvaknande skedde i Iran och då med europeiska förtecken. Under den konstitutionella tiden vid förra seklets början var landets modernisering intimt förknippad med nationell medvetenhet och viktiga insatser gjordes under Pahlavidynastin för att främja den nationella kulturen, det persiska språket, och inte minst det vetenskapliga studiet av den iranska kultursfären. I dagens Iran fortlever den nationella medvetenheten, om än ibland i muslimsk dräkt, vilket gör landet jämte Kina till världens äldsta levande kulturnation.  

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)