Eric Hermelin

Ju större kunskap en menniska får om Gud desto större varder hennes förvirring i Gud. Och detta mestadels af den orsaken, att, ju närmare någon kommer solen, desto mer varder hon, af solen, bländad. Till dess hon hinner fram till det stadium, då hon icke är hon... Och deras blick är Guds blick, som funnit vägen till, och som lyser ut igenom deras ögon.[i]


Farid al-din ’Attar

 

Vidga ditt hjärta till bild av det stora gudomliga hjärtat:
Var en Sol som med ljus varmande famnar en värld.
[ii]


P.D.A. Atterbom

 

Lundashejk med persisk balsam. Dåren på St Lars. Vår egen sufiske baron, fritänkare och bohem. Hedersbärare av Persiens sol- och lejonorden. En rad av Sveriges mest uppmärksammade författare har läst Eric Hermelin (1860–1944) och inspirerats av hans livsöde. För Hjalmar Gullberg, Karl Wennberg, Lars Gyllensten och flera andra har han betytt åtskilligt och

Hermelin1

skänkt insikt och livsglädje. Många har lärt känna Hermelin genom Vilhelm Ekelund, inte minst hans omsorgsfulle biograf Per-Erik Lindahl. Fastän Hermelin och Ekelund aldrig träffade varandra fanns ett andligt och språkligt släktskap dem emellan, i likhet med Platon och Plotinus. Båda var okonventionella tänkare och kritiker, ett salt i svenskt kulturliv.

 

Hermelin är utan jämförelse den främste förmedlaren och uttolkaren av den rika persiska litteraturen till svensk språkdräkt. Hans position utmärks inte enbart av hans voluminösa produktion, utan han har i synnerhet trängt igenom sufismens världsbild och lyckats få begrepp om dess sammansatta metafysik och kosmologi. Med utgångspunkt i Hermelins liv och ”verk” skall jag i det följande göra några iakttagelser om denna fängslande människas religiositet och förhållande till mystiken. Det är min förhoppning att det porträtt som framträder kan bidra till att nyansera det mytomspunna tecknandet av honom som en halvobskyr, dåraktig och motsägelsefull figur. Han har varit föremål för tillräckligt med välmenande stympningar, översitteri och oförståelse. Den väg jag slår an på i Hermelins spår är inte förnuftets analytiska, utan den hermeneutiska, ty “han” har “själv” klargjort:

 

Hela mitt skalde-skap är dår-skap, Deri hafver
förnuftet ingen annan lott och del än främlingskap.
[iii] 


[i] ‘Attar, F., Tazkirat’u l-awliya, övers. E. Hermelin, vol. 1, Stockholm, 1931, s. 237.
[ii] Atterbom, P.D.A., Dikter, i urval av H. Forss, Stockholm, 1955, s. 64.
[iii] ‘Attar, F., Mantiq al-tayr, övers. Eric Hermelin, vol. 2, Stockholm, 1929, s. 435.

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)