Hafiz

Shams al-din Hafiz levde på 1300-talet i staden Shiraz i södra Iran och är persernas mest älskade diktare. Han förblev sin älskade hemstad trogen, ty hela hans långa liv, från vaggan till graven, är knutet till denna ”vinets och näktergalarnas stad”.

 

Hafiz har utövat magnetisk dragningskraft på sin eftervärld. Han är den mest lästa poeten på det persiska språket och hans dikter har sjungits av såväl prinsar och skriftlärde som skomakare och köpmän från Konstantinopel till Delhi. Med sina rika idéassociationer, eleganta ordkombinationer och ofta fyndigt och fast komponerade verser tillförsäkrade han sig en obestridd plats i den persiska litteraturen.

 

Han är än idag en monumentalfigur i persiskt kulturliv och hans litterära prestige i sitt hemland kan närmast jämföras med Shakespeares ställning i England och Homeros i Grekland. Hans diktsamling eller Diwan finns i stort sett i varje iranskt hem och ännu idag är det få persisktalande som inte kan recitera åtminstone några av hans sånger utantill. Hafiz poesi speglar iraniernas själsliv och sammanför det förgångna med deras nutid. Hans verser har sedan länge använts som bokorakel, ett redskap som uppenbarar det fördolda, och själv är han omtalad som ”hemligheternas uttolkare”.

 

Till de som instämt i persernas hyllning av den främste lyriske diktaren i alla tider hör berömdheter som Goethe och Tagore. Goethe värderade Hafiz dikter som lyriska mästerverk, verkliga pärlor i världslitteraturen, och hör till dem som sökt efterlikna den persiske mästaren och tilltala honom i svarspoem.

 

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)