Araqi
Fakhr al-din Araqi är en av 1200-talets främsta sufimästare och tillika en av den persiska litteraturens största kärlekspoeter. Han spenderade sin barndom i Hamadan i västra Iran och stod tidigt i förbindelse med s.k. heliga dårar (qalandariyya) i sina hemtrakter. Han fick en gedigen skolning i persisk litteratur från mycket tidig ålder. Efter att ha tillägnat sig ett stort vetande i de traditionella islamiska vetenskaperna i Hamadan begav sig Araqi till Indien där han anslöt sig till sufimästaren Baha al-din Zakariyya, en lärjunge till teosofen Shihab al-din Suhrawardi.

 

Araqi bosatte sig i Konya i Anatolien där han lockade till sig lärjungar och framträdde som ny ordensmästare. I Konya kom han i kontakt med berömda mystikerna Jalal al-din Rumi och Sadr al-din Qunawi. Han stod även nära den seljukiske guvernören Muin al-din Parvanah som utövade stort inflytande i staden. Efter en kort tillfällig vistelse i Kairo avled Araqi i Damaskus där han begravdes vid sidan om Ibn al-Arabi.

 

Utöver en lyriksamling skrev Araqi ett prosaverk Kitab-i lama’at (’Gnistornas bok’) som består av 28 kapitel. Det skrevs under Araqis vistelse i Konya och vittnar om inflytande från Ibn ’Arabi-skolans teosofiska spekulation. Verket brukar anses vara en god introduktion till sufismen eftersom det skapar en syntes mellan mystikens två ”vägar”, kärlek och kunskap.

 

Huvudtemat i ”Gnistornas bok” är den gudomliga kärleken och förhållandet mellan mystikern (den älskande) och Gud (den Älskade). Det som vi möter här är en av den persiska litteraturens mest ingående skildringar av kärlekens tillstånd och stadier.

 

Araqi fick flera efterföljare som förde hans verk vidare i den östra islamiska världen. ”Gnistornas bok” kom tidigt att användas i den sufiska undervisningen bland persisktalande mystiker och det har skrivits ett tjugotal kommentarer till den.

 

Till de diktare som influerades av Araqi kan nämnas Shams al-din Hafiz, Mahmud Shabistari och Shams al-din Maghribi. Det faktum att Ibn ’Arabis terminologi återfinns hos dessa poeter talar för att ’Araqis doktrinära syntes, och därmed även Ibn ’Arabis inflytande, blev bestående inom den persiska litteraturen.

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)