Magisk realism och feminism (1979–2009)
Den iranska revolutionen 1979 innebar en genomgripande förändring av den kulturella atmosfären i Iran. De politiska protesterna som inledningsvis förts fram av sekulära intellektuella med krav på yttrandefrihet och mänskliga rättigheter övergick i en folklig revolt med religiösa förtecken och tydlig antiimperialistisk paroll. Det första året präglades av relativ pressfrihet och flera författare, såsom ʽAlavi och Saʽedi, gav ut skönlitterära verk som förbjudits av censuren under Pahlavimonarkin. Men 1981 hårdnade repressionen och strikt censur infördes som ett led i islamiseringen av det iranska samhället. Censuren och den islamiska kulturrevolutionen som rensade universiteten från sekulära intellektuella och opponenter innebar att situationen för många författare försvårades och ett stort antal drevs att gå i exil. En grupp iranska författare grundade 1982 ett nytt författarförbund i exil samtidigt som det ordinarie författarförbundet fortsatte sin verksamhet inom landet trots religiös hets, ständiga trakasserier och sträng övervakning från myndigheterna. Oberoende av inskränkningarna i kulturlivet har det publicerats fler skönlitterära prosaverk efter revolutionen än tidigare. Prosaverken uppvisar en bredd i fråga om genre och tema, och innefattar alltifrån kärleksberättelser och deckarhistorier till mer seriösa ämnen som fängelseskildringar, revolutionär polemik och kvinnans frigörelse. En förhöjd översättaraktivitet med ständigt växande framgång har inspirerat förnyelsen av den iranska prosan och kvinnliga författare har framträtt på bred front som viljekraftiga nyskapare av litteraturen. Under inflytande av latinamerikanska författare som Gabriel García Márques har magisk realism, en stilart där drömmar och myter kombineras med en till synes realistisk verklighetsåtergivning, introducerats samtidigt som socialrealismen har mist sin kraft som skapande rörelse.

 

Amirshahi

De första skönlitterära verken som utkom efter revolutionen gavs ut av redan etablerade författare, såsom Hushang Golshiri, Mahmud Doulatabadi, Ahmad Mahmud, Jamal Mir-Sadeqi, Esmaʽil Fasih, Mahshid Amirshahi, Goli Taraqqi och Javad Mojabi. Författarinnan Mahshid Amirshahi etablerade sig som en stor skildrare av den iranska medelklassen redan i sina första novellsamlingar på 1960-talet. Hon nådde en bredare popularitet med romanerna Dar hazar (Hemma, 1984) och Dar safar (På resa, 1987), som tar upp en tematik som har blivit vanlig hos nutida författare: revolutionens tragik och den iranska exilen i väst. Bägge romaner har självbiografiska inslag och använder jagformen med en kvinnlig berättarröst. Hennes senaste verk Mādarān o dokhtarān (Mödrar och döttrar, 2001) är en släktkrönika i fem delar om en Qazvinfamiljs öden i tre generationer och ger oss en detaljrik fresk över det iranska samhällets moderna omvandling. Esmaʽil Fasih debuterade också före revolutionen men slog först igenom med romanen Sorayyā dar eghmā (Soraya i koma, 1983) som till sitt tema, handling och karaktärsbeskrivning för tankarna till Hemingways The Sun also Rises. Berättelsen handlar om en ung man som flyr det krigsdrabbade Iran och kommer till Paris, där han finner sin syster i koma. I exiliranska kretsar förälskar han sig i en stark, begåvad och vacker kvinna vars dominanta närvaro gör honom mentalt förlamad. Fasihs följande roman Zemestān-e shast o do (Vintern 1362, 1987) gjorde succé som den första realistiska skildringen av kriget mellan Iran och Irak. Främlingskap och känslan av förlust är genomgående teman i hans många senare romaner liksom hos novellförfattarna Hushang Ashurzade och Mohammad Mohammad-ʽAli, som också har skildrat krigets sociala verklighet och umbäranden på ett realistiskt sätt.

 

Efter 1979 framträdde en ny generation författare som till synes sökte stärka bandet till den klassiska traditionen genom att skapa en ideologisk islamisk litteratur (adabiāt-e enqelāb-e eslāmi) som skulle vara hängiven revolutionen. Inspirerad av sovjetisk social realism under Zjdanov dikterade det nyinrättade Ministeriet för kultur och islamisk vägledning (Vezārat-e farhang o ershād-e eslāmi) den ideologiska ramen för litteraturen som publicerades i landet. Författarna ålades att ingjuta revolutionär hängivenhet hos läsarna och göra dem till nyttiga och moraliska samhällsmedborgare. Det gjordes försök att utforma en islamisk litteraturteori genom att återuppliva den traditionella folksagogenren (qesse), men i stället efterbildades den vedertagna socialrealistiska prosan till både form och innehåll. Ideologiska författare som Mohammad Nurizad och Mahdi Shoja’i förhärligade revolution och martyrskap, presenterade shiʽitiska personligheter och skildrade sociala orättvisor under monarkin. Den islamiska litteraturen främjades av staten, men lyckades inte vinna någon folklig popularitet och tynade bort i slutet av 1990-talet.[1] Överhuvudtaget förlorade realismen mark efter revolutionen och modernismen, med dess intresse för individen och utforskandet av det egna jaget, bröt fram på allvar. Det hårdnade samhällsklimatet och nedgången i den ekonomiska utvecklingen gjorde att författarna tröttnade på kravet på litteraturens engagemang och sade farväl till ideologierna. De överförde i stället kritiken till ett symboliskt plan, vilket det funnits exempel på i den samhällsengagerade prosan före revolutionen, eller förlade handlingen till en annan tid. Den politiska utvecklingen efter 1979 har ironiskt nog skapat grogrund för betydande feministiska strömningar, intellektuell sekularisering och innovativt litterärt skapande.      

 

Parsipur

På 1980-talet utvecklas kvinnotemat i en starkt samhällskritisk anda hos författare som Shahrnush Parsipur, som räknas som en av de främsta nu levande kvinnliga prosaförfattarna. Parsipur har en examen i sociologi vid Teherans universitet och har även studerat Kinas språk, historia och kultur vid Sorbonne. Hon publicerade sin debutroman Sag o zemestān-e boland (Hunden och den långa vintern, 1976) före revolutionen, men vann berömmelse med mästerverket Tubā va maʽnā-ye shab (Tuba och nattens innebörd, 1988), som snabbt blev en av den persiska prosans viktigaste och mest stilförändrande romaner med dess magiska realism. Berättelsen skildrar hjältinnan Tubas långa liv mot bakgrund av Irans dramatiska 1900-talshistoria och framställer politiska och sociala fenomen med ett subtilt symbolspråk. Mycket av den symbolism man finner i romanen är förklädd samhällskritik där det imaginära tränger in i verkligheten och tvärtom. Parsipurs tredje roman Zanān bedun-e mardān (Kvinnor utan män, 1989) utforskar ojämlikheten mellan könen och har fem kvinnors mentala förvandlingar som huvudtema. Handlingen kretsar kring de frågor som uppstår när fem kvinnor av skilda sociala bakgrund beslutar att bo tillsammans. Den ena är hemmafru, en annan är prostituerad och en tredje är lärare, men de förenas i deras smärtsamma, personliga upplevelser av kvinnoförtrycket. Kvinnor utan män har uppmärksammats internationellt, inte minst genom Shirin Neshats filmatisering från 2009. Boken förbjöds i Iran efter utgivningen på grund av dess feministiska innehåll och Parsipurs senare verk har publicerats av iranska förlag i USA och Sverige. 

 

I början av 1990-talet gjorde en våg av kvinnliga författare sin entré på den litterära scenen och introducerade nya teman och utgångspunkter för litteraturen. Dessa kvinnor utmanade den traditionella mansdominerade samhällsordningen och gav uttryck åt den moderna iranska kvinnans verklighet. De kvinnliga karaktärerna i deras verk styr sina egna liv och representerar kvinnans frigörelse i den meningen att de vägrar uppfylla den roll som krävs av dem i det arrangerade äktenskapet och utforskar sin egen sexualitet på ett sätt som bröt mot traditionella värderingar. Till de nyskapande kvinnliga författare som etablerade sig efter revolutionen hör Moniru Ravanipur, Fereshte Sari, Zoya Pirzad och Shiva Arastu’i. Den mest intressanta av dessa är Ravanipur, vars verk i likhet med Saʽedi och Ahmad Mahmud utmärks av en tydlig regionalism. Hon har en examen i psykologi från Shiraz universitet och är en lysande skildrare av miljöer, folklore och lokala seder i södra Iran. Hennes berättelser utspelar sig med några få undantag i och omkring staden Bushehr vid Persiska viken och ger både en stark hemkänsla och främmande lockelse. I likhet med Parsipur kännetecknas hennes berättelser av en förhöjd verklighet kryddad med surrealistiska och övernaturliga inslag. Ravanipur debuterade med novellsamlingen Kanizu (Kanizu, 1989), som blev en succé och har därefter utgivit tre romaner, Ahl-e gharq (Drunknande människor, 1989), Del-e fulād (Hjärta av stål, 1990) och Kouli kenār-e ātash (Zigenaren vid elden, 1999), samt en rad novellsamlingar. Av hennes noveller har den feministiskt präglade Sanghā-ye sheytān (Satans stenar, 1991) rönt mest uppmärksamhet.

 

Alizade

En annan kvinnlig författare som utforskar gränslandet mellan realism och fantasi är Ghazale ʽAlizade vars verk genomsyras av en mystisk stämning och antipati mot det industriella samhället. Hon kom från en välbärgad litterär familj i Mashhad och läste statsvetenskap vid Teherans universitet, senare även filosofi och teatervetenskap vid Sorbonne. ʽAlizade debuterade i tjugoårsåldern med novellsamlingen Safar-e nagozashtani (Den omöjliga resan, 1977) som skildrar en grupp ungdomar som flyr livets obarmhärtiga betingelser och ger sig av på en fiktiv resa till en mystisk sfär. Finstämda barndomsmotiv och hemmet är två huvudteman i hennes senare författarskap. Hennes fars hus konfiskerades av myndigheterna efter revolutionen, vilket gjorde att hon tog sin tillflykt till litteraturen och återskapade barndomshemmet i sina verk. Hon upptäckte att konstverket var det enda medlet för henne att återfinna en förlorad tid. I romanen Khāne-ye edrisihā (Familjen Edrisis hus, 1992) är handlingen just uppbyggd kring ett hus som konfiskeras av militanta revolutionärer och överlämnas till nya ägare, vilka undan för undan snärjs in i den metaforiska konflikten mellan en korrumperad revolutionär stat och en ung, framväxande protestkultur. Hennes sista roman, Shabhā-ye tehrān (Nätter i Teheran, 1998), är förlagd till det glada societetslivet i Iran under 1970-talet och för tankarna till Marcel Prousts À la recherche du temps perdu. Handlingen kretsar kring en ung man som tillbringar sommaren tillsammans med sin mormor och syster på ett hotell med utsikt mot Kaspiska havet. ʽAlizade tog sitt liv 1996 och de flesta av hennes romaner syftar mot ett metafysiskt budskap: döden och omöjligheten att uttala sig om något som helst.

 

Vid sidan om Golshiri har en rad iranska postrevolutionära författare påverkats av psykoanalytiska teorier och begrepp som funnit en bestämd nisch inom prosan. Hit hör ʽAbbas Maʽrufi som studerade drama vid Teherans universitet och var redaktör för en litterär tidskrift på 1990-talet. I hans genombrottsroman Samfuni-ye mordagān (De dödas orkester, 1989) skapas kortvariga samband mellan handlingens psykologiska struktur och estetiken där författaren använder sig av Freuds teori om detet och överjaget för att skapa en avcentrerad textur. Handlingen kretsar kring två bröder som lever i ett föränderligt samhälle under sin tyranniske far och är en innovativ samtida tolkning av den koraniska berättelsen om Kain och Abel. En annan författare som tagit starka intryck av psykoanalysen är Jaʽfar Modarres Sadeqi. I hans roman Nā-kojā-ābād (Ingenmansland, 1990) gräver huvudpersonen efter nationens kollektiva undermedvetna, som gestaltas genom antika iranska symboler och mytologi. Författarinnan Goli Taraqqi har påverkats djupt av Carl Jungs idéer om det kollektiva undermedvetna och mänskliga beteendemönster. Huvudpersonerna i hennes noveller lider i olika avseenden av mental förlamning, är oförmögna att ta självständiga beslut och att finna en väg ut ur en rådande kris. Detta motiv återspeglas omsorgsfullt i novellen Bozorgbānu-ye ruh-e man (Min själs höga dam, 1980) som skildrar en ensam medelålders kvinnas traumatiska upplevelser i samband med revolutionen.

 

Till de manliga författare som har debuterat efter revolutionen hör Amir Hasan Cheheltan, Shahriar Mandanipur och Abu Torab Khosravi. I sin historiska debutroman Tālār-e ā’ine (Spegelsalen, 1991) skildrar Amir Hasan Cheheltan den konstitutionella revolutionen ur ett kvinnoperspektiv. Berättelsens fem delar kretsar kring förhållandet mellan två systrar och deras politiskt engagerade far och ger en episk skildring av det moderna Irans framväxt. Cheheltan är utbildad elingenjör vid Teherans universitet och är sedan 1999 bosatt i Tyskland. Han är en av den postrevolutionära tidens mest namnkunniga författare och har publicerat sju romaner och fem novellsamlingar, varav merparten skildrar vardagslivet i Iran efter revolutionen. I novellsamlingarna Digar kas-i sedā-yam nazad (Ingen ropade mer efter mig, 1992) och Chiz-i be fardā namānde ast (Morgondagen är runt hörnet, 1998) utmärker han sig för sin utförliga framställning av karaktärernas inre tankar och konflikter, som återges genom deras kvardröjande efterverkan och inte med direkta beskrivningar. I romanen Tehrān shahr-e bi āsemān (Teheran, stad utan himmel, 2001) skildrar han en ung gangster som arbetar för en bordellägare som stödjer revolutionen och tjänar pengar på svarta marknaden. Den mer samtida historien är också tema i Simin Daneshvars självbiografiska roman Jazire-ye sargardāni (Förbistringens ö, 1992). Genom porträtteringen av huvudpersonerna, en grupp politiskt förvirrade och ödesdömda karaktärer, framför hon en bärkraftig kritik mot revolutionsideologin och gör upp med maken Jalal Al-e Ahmads politiska tänkande.

 

De senaste två årtiondena kännetecknas även av framväxten av en underhållande prosa som riktar sig till en mer allmän läsekrets. En framgångsrik författarinna inom denna kategori är Fatane Haj-Seyed-Javadi, vars kärleksromaner Bāmdād-e khomār (Bakrusets morgon, 1996) och Dar khalvat-e khvāb (I sömnens avskildhet, 2002) i huvudsak riktar sig till en kvinnlig publik. Hennes första roman, som tryckts i mer än fyrtio upplagor, skildrar en tragisk romans mellan en pojke och flicka från skilda samhällsklasser. Förklaringen till bokens framgång står att finna i hennes genuint iranska sätt att redogöra för allmänmänskliga ämnen, såsom förälskelse, giftermål och hemvist, men också i hennes framställning av de kontraster som präglar dagens iranska samhälle. Till skillnad från socialt medvetna författare ur den tidigare generationen som solidariserade sig med underklassen och fann sina hjältar på samhällets botten blottar hon de inskränkta sociala tankesätt och stela religiösa normer som frodas där. En del recensenter har tolkat denna aspekt av hennes författarskap som en kritik av statsmakten, som enligt sin egen ideologiska jargong har underklassens förtryckta kollektiv (mostazʽafin) som social bas.

 

Under alla förhållanden kan Haj-Seyed-Javadis verk ses som ett exempel på att den persiska prosan inte längre ser som sin uppgift att vägleda och undervisa massorna och att den högsinta målsättningen kring sekelskiftet 1900 att nå ut till de djupa befolkningslagren har vunnit gensvar. I dagens Iran är skönlitterära verk lättillgängliga för allmänheten och omtyckta av människor ur alla samhällsklasser. Att författarna når fram till en större läsekrets beror till stor del på en starkare bokmarknad, ett välutvecklat biblioteksväsende och en minskad analfabetism, men kan också tillskrivas det hårdnade samhällsklimatet och bristen på alternativa sociala nöjen. Den skönlitterära prosan har hunnit långt på väg mot konstnärlig självständighet och persisk prägel. Den växte fram i växelverkan med europeisk litteratur, uppvisade en stilmedvetenhet när den kombinerades med realistiska, psykologiska och samhällskritiska strävanden och har gett prov på en bredd och ett djup i gestaltningen av iranska ämnen som talar för att den har blivit en självständig och genuint persisk litteraturform. Efter en lång kamp har prosan på grundval av sina egna litterära förutsättningar fått en prestige och en livskraft som kan jämföras med poesins och i den meningen kan man säga att Khanlaris förutsägelse om den moderna eran som den persiska prosans tidsålder har infunnit sig.


[1] Kamran Talattof, The Politics of Writing in Iran: A History of Modern Persian Literature, New York, 2000, kapitel 4.

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)