Social realism och samhällsengagerad prosa (1946–1978)
Som nämndes ovan hade Iran upplevt en period av lättnader i det politiska och kulturella klimatet under 1940-talet. Jamalzade som hade varit tyst i mer än tjugo år förmåddes att återuppta sitt skrivande och publicerade sin första roman, Dār al-Majānin (Dårhuset, 1942), som handlar om en grupp patienter på ett mentalsjukhus. Hedayats Den blinda ugglan som ursprungligen publicerats i Bombay kom ut för första gången i Iran 1941. Åtskilliga av efterkrigstidens unga, nya författare var politiska aktiva, inte sällan inom vänsterorienterade rörelser, och ville ge röst åt samhällets förtryckta. Engagemanget tog sig regimkritiskt uttryck och krav ställdes på att litteraturen skulle vara samhällsengagerad (s.k. taʽahhod-e adabi). Iranska författare arrangerade 1946 sin första kongress som belysande nog hölls på Sovjetunionens kulturinstitut i Teheran. Modernismen som hade fått sitt genombrott med Hedayat trängdes smått tillbaka för den socialt engagerade realistiska prosan med författare som Bozorg ʽAlavi, vars verk vittnar om en slitning mellan stilistiska och samhällskritiska strävanden. ʽAlavi hade en universitetsexamen i psykologi och journalistik från Münchens universitet, fängslades i Iran 1937 för sina marxistiska åsikter och medverkade efter sin frigivning i bildandet av Tudehpartiet sex år senare. Till skillnad från Hedayats skildringar av individens sårbarhet och psykologiska motsägelser beskrev ʽAlavi sociala orättvisor och ideologisk kamp. Han ansåg att litteraturen måste stå i ideologins tjänst och att det är författarens plikt att vägleda folket eftersom han eller hon kan beskriva samhällets verklighet på ett sätt som inte vanliga människor kan.[1] För ʽAlavi var realismen inte bara ett estetiskt ideal utan en form för att föra fram ett politiskt budskap. Men samtidigt var det ingen programmistisk litteratur han skrev utan hans berättelser utstrålar snarare en humanistisk existentiell vidsyn.

Bozorg Alavi

 

ʽAlavi började sin litterära karriär som översättare och debuterade med novellsamlingen Chamedān (Resväskan, 1934), vars melankoliska och sinnessvaga karaktärer vittnar om en påverkan från Hedayat, men också från freudiansk psykologi. Han publicerade två noveller om sin fängelsevistelse men fick sitt egentliga genombrott med novellen Chashmhā-yash (Hennes ögon, 1952) som skildrar en ung överklasskvinnas erotiska förhållande med en ung målare. Ynglingen organiserar socialistiska demonstrationer och fängslas, men hans liv räddas när kvinnan accepterar att gifta sig med polischefen, en man som hon känner fasa för. ʽAlavi var den första författaren som porträtterade kvinnor på ett mångfacetterat sätt och inte hängav sig åt onyanserade, sentimentala försköningar eller surrealistiska drömmerier. Vid samma tidpunkt gav ʽAli Dashti ut en räcka romaner, som Fetne (Gräl, 1949) och Jādu (Magi, 1952), där kvinnor ensidigt framställs som lösaktiga, lidelsefulla varelser. Hos ʽAlavi är kvinnorna tvärtom varken dygdiga hjältinnor eller lömska förförerskor och sexualiteten skildras som något naturligt och behagligt. Kritikerna hyllade hans enkla, men samtidigt poetiska språk som bidrog till att vitalisera den persiska prosan med nya teman. Året efter utgivningen förbjöds emellertid ʽAlavis verk av den iranska censuren på grund av hans politiska övertygelser och flera av dem publicerades först efter hans död. 1953 bosatte han sig i Östberlin, där han sedermera fick en professur i iranska språk vid Humboldt universitetet och ägnade sig åt en bred vetenskaplig och litterär verksamhet.

 

Till efterkrigstidens pionjärer inom prosalitteraturen hörde Sadeq Chubak och Jalal Al-e Ahmad. Chubak var utbildad i engelsk litteratur vid American College i Teheran och hade umgåtts i Hedayats krets. Han debuterade med novellsamlingen Kheyme-shab-bāzi (Marionetteater, 1945) som på ett rättframt sätt blottar underklassens lidande och skildrar de små, bortglömda människornas hårda levnadsvillkor. Hans miljöskildringar är sparsamma och den yttre miljön kommer i stället fram genom människornas sätt att vara, deras handlingar och tankar. Naturalistiska skildringar av utsatta människor på samhällets botten är även utmärkande för hans andra samling Antar-i ke luti-ash morde bud (Den döde gycklarens apa, 1949), som på ett allegoriskt sätt berör existentiella frågor som frihet och fri vilja. Hos Chubak drivs verklighetsiakttagelsen till sin spets och han gestaltar sina karaktärers känslor och själsliv på ett mer allmänmänskligt och opersonligt sätt. Han levde ett tillbakadraget liv och även om han var en samhällskritiker finns inga spår av politisk ideologi eller moralkritik i hans verk. För detta fick han utstå häftigt mothugg från de samtida kritiker som ansåg att litteraturen hade en politisk uppgift. Chubak utvecklades dock snabbt till en novellförfattare av stort format genom sina socialrealistiska krönikor över det iranska vardagslivet. Han blev inte minst omtyckt för sitt levande vardagsspråk blandat med dialekt och slang, och inte sällan kryddat med obscena uttryck.

 

Al-e Ahmad

Jalal Al-e Ahmad hör onekligen till en av de mest inflytelserika intellektuella i efterkrigstidens Iran. Han utbildade sig vid lärarhögskolan i Teheran och tillhörde Tudehpartiet under studietiden, men tog senare avstånd från sina tidigare idéer. Han debuterade med novellsamlingen Did o bāzdid (Besök och återbesök, 1946), som blev omåttligt populär för hans förnyelse av prosans motiv och världsbild. Det främsta temat i hans verk är sociala missförhållanden i samhället, inte sällan på landsbygden som han var förtrogen med genom sina resor och etnografiska studier. I hans mest ansedda novellsamling, Modir-e madrese (Skolrektorn, 1958), ger han en mycket levande bild av den byråkratiska korruptionen och hur den inverkade på lärare och elever i den iranska grundskolan. I sin sista novellsamling Panj dāstān (Fem berättelser, 1969) skildrar han i tre fall förhållandet mellan individen och samhället genom en tonårspojkes ögon, förmodligen med självbiografiska inslag. Kännetecknande för Al-e Ahmad, liksom för många andra samtida persiska författare, är att hans cyniska samhällsskildringar kombineras med humor. Han gjorde sig även ett namn som radikal intellektuell med den kontroversiella boken Gharbzadegi (Västmani, 1962) där han kritiserar vad han ser som moderniseringens negativa påverkan på många utbildade iranier. Trots att han gick till storms mot religiös vidskeplighet och sociala missförhållanden förblev han en varm försvarare av iranska traditioner.[2]

 

I början av 1960-talet påbörjade iranska staten ett reformprogram under namnet ”den vita revolutionen” som innefattade en jordreform, kvinnlig rösträtt, nio års obligatorisk skolgång för alla barn och bekämpning av analfabetism. Framstegsoptimismen och förväntningarna på reformerna stärkte realismen och gav upphov till en dynamisk litterär förnyelse. Översättningar av mer formmedvetna amerikanska författare, som Ernest Hemingway, John Steinbeck och William Faulkner, kom ut på persiska, och franska författare som Albert Camus och Jean Paul Sartre blev tongivande i intellektuella kretsar. Tidens nya idéer och stilistiska trender diskuterades livligt och innovativt om än i en av den politiska censuren omramad litterär debatt. Samtidigt gjorde en självständig kritik som granskade den kulturella samtiden sitt intåg med tidskrifter såsom Payām-e novin, Ketāb-e hafte, Andishe o honar  och Ferdousi. I det öppnare kulturklimatet framträdde flera nya författare, däribland Hushang Golshiri, Taqi Modarresi, Nader Ebrahimi, Mahmud Kianush, Manuchehr Safa och Esmaʽil Fasih, samtidigt som Chubak och Al-e Ahmad förblev tongivande. Chubak hade lagt pennan åt sidan efter de politiska oroligheterna 1953, men publicerade nu ett par romaner och en räcka noveller. Hans mest ansedda roman, Sang-e sabur (Den tålmodiga stenen, 1966), skildrade för första gången en traditionell iransk kvinnas sexualitet på ett frigjort och ocensurerat sätt. Boken handlar om Gouhar som anklagas för äktenskapsbrott och blir utkastad hemifrån. Hon tvingas prostituera sig för att kunna försörja sig och faller till slut offer för en ökänd religiös fanatiker som mördar prostituerade. Genom hela romanen är hon själv frånvarande men utgör huvudämnet i samtalen mellan berättelsens alla karaktärer. Det uttryckliga kvinnotemat, som lyfte fram tabubelagda frågor, som prostitution och våldtäkt, var känsligt i det patriarkaliska iranska samhället, men skulle återkomma med större kraft efter iranska revolutionen 1979.  

 

Daneshvar

Även om den litterära scenen i Iran länge hade dominerats av män har det funnits kvinnliga författare som vunnit en stor publik. Den första kvinnliga romanförfattaren, Simin Daneshvar, debuterade med en novellsamling i tjugoårsåldern, men gjorde sitt genombrott med Shahr-i chun behesht (En stad som paradiset, 1961). Hon var gift med Al-e Ahmad, som hon hade ett visst inflytande på och även kom att överglänsa i berättarteknik, stil och struktur. Daneshvar har skrivit fyra romaner och två novellsamlingar men är mest berömd för mastodontromanen Sovushun (Siavushs sörjande, 1969), som har utkommit i sexton upplagor och blev en bästsäljare för sin tid. Boken är en färgrik familjekrönika som tilldrar sig i Shiraz kring tiden för de allierades ockupation av Iran mitt under det andra världskriget. Handlingen som är centrerad kring konflikten mellan den engelska ockupationsmakten och bondebefolkningen i området skildras ur landsbygdskvinnan Zaris ögon. Höjdpunkten i romanen är de gripande scener som utspelar sig vid hennes makes begravning när följet bär fram martyrens svepning som offrat sig i kampen för social rättvisa. Daneshvar doktorerade 1949 i persisk litteratur vid Teherans universitet och var fram till revolutionen verksam som docent i konsthistoria. Hennes fiktiva skildringar av samtida miljöer och människor, som fångar och förmedlar deras själsläggning, livsstil och ideal, brukar betraktas som en sann spegel av det mångfasetterade iranska samhället.

 

1968 grundades det iranska författarförbundet Kānun-e nevisandegān-e Irān av en grupp författare och intellektuella med olika social och politisk bakgrund. Författarförbundet kunde verka relativt fritt och hade ett inflytande på den kulturella utvecklingen i landet. Till de nya, unga författarna hörde Gholamhosein Saʽedi, Mahmud Doulatabadi och Ahmad Mahmud. Förklaringen till deras breda popularitet stod att finna i deras förnyelse av den skönlitterära prosan, men också i att deras skrifter uppfyllde de intellektuellas krav på litteraturen att vara socialt och politiskt medveten. Ett exempel som kan illustrera den rådande kulturella atmosfären är Samad Behrangi, som vann anseende för sin tolkning av folksagan Māhi-ye siāh-e kuchulu (Den lilla svarta fisken, 1968) som av många läsare tolkades som metaforisk samhällskritik. Trots författarens svaga berättarteknik och konstnärligt anspråkslösa språk blev han efter sin tidiga död, som skylldes på säkerhetspolisen, en kultfigur i radikala vänsterkretsar. Den socialt engagerade prosan dominerade, men det fanns undantag som Iraj Pezeshkzads humoristiska roman Dāyi jān Nāpel’on (Käre Farbror Napoleon, 1964) som skildrade en iransk överklassfamiljs tillvaro i skuggan av deras paranoide patriark. Romanen och den efterföljande filmatiseringen 1975 av Naser Taqvayi rönte omåttlig succé. En annan viktig samtida kulturpersonlighet, filmfotografen Ebrahim Golestan, experimenterade med strukturen i sin satiriska roman Asrār-e ganj-e darre-ye jenni (Den besatta dalens skatts hemligheter, 1974) som präglas av rytmiska uttryckssätt i ett försök att skapa jämvikt mellan ljud, tanke och känsla. Han var även en av de första som gav en levande bild av de iranska intellektuellas privata värld och deras individuella drömmar och besatthet.

 

Gholamhosein Saʽedi tillhör en av de mest lästa och produktiva persiska författarna. Han debuterade som tjugoåring med en novell i tidskriften Sokhan och etablerade sig i slutet av 1960-talet som en framträdande kulturpersonlighet. Han var utbildad psykiatriker och skrev åtta novellsamlingar, fem romaner och ett trettiotal dramapjäser. Under hela sitt liv var han politiskt engagerad, till en början inom vänstern, och en orubblig motståndare till västs postkoloniala inflytande i Iran. Statens ekonomiska politik, klassklyftorna och urbaniseringens effekter på landsbygden är vanliga teman i hans prosaverk som kan betecknas som psykologiska skildringar av den iranska underklassen, inte sällan med pessimistiska eller ironiska undertoner. Med dialogen som huvudsaklig berättarform skapade han en rudimentär magisk realism som överskred den konkreta realismen hos hans föregångare och kom att utöva ett inflytande på postrevolutionära författare som Shahrnush Parsipur. Saʽedi satt fängslad vid flera tillfällen på 1970-talet för sitt stöd till den väpnade kampen mot monarkin och gick i exil efter revolutionen. Han levde sina sista år i Paris där han gav ut tidskriften Alefbā (Alfabet), som han hade grundat redan 1973. Filmatiseringen av hans novell Gāv (Kon), som handlade om en försummad landsbygd, bidrog till att popularisera Saʽedis verk och innebar början på den så kallade ”nya vågen” inom iransk film med namn som Dariush Mehrju’i (regissören till filmen i fråga), Masʽud Kimiayi och Bahram Bayzayi.

 

I likhet med Saʽedi är Mahmud Doulatabadi en stor skildrare av livet på den iranska landsbygden. Han debuterade i tjugoårsåldern med en rad noveller och dramapjäser, men slog inte igenom som författare förrän mot slutet av 1970-talet då de tre första volymerna av hans romanserie Kelidar (1977–84, med författarens uttal Klidar) publicerades. Denna mastodontroman, som omfattar mer än 3 000 sidor och kom ut i fem volymer, tilldrar sig i efterkrigstidens Iran och är baserad på verkliga händelser. Det övergripande temat är nomadbefolkningens hårda levnadsvillkor i den nordöstra provinsen Khorasan och deras kamp mot de kapitalistiska jordägarna. Titeln är hämtad från ett berg i trakten. I förgrunden för handlingen står folkhjälten Gol-Mohammad som gifter sig med sin kusin Maral och leder ett utdraget uppror mot staten som företräds av traktens jordägare. Gol-Mohammad får stöd av Sattar, en medlem ur Tudehpartiet som dödas i slutet av berättelsen och framställs som folkets martyr i kampen för social rättvisa. Trots den kritik som Doulatabadi mötte från vissa författarkollegor för sitt anakronistiska språkbruk och berättelsens linjära narrativ blev romanen omåttligt populär och hade strax efter den sista volymens utgivning sålt i mer än tjugo tusen exemplar. Författaren hyllades för bokens episka kaliber, fina förmåga att gestalta sina karaktärer, täta lyriska stil och finstämda skildringar av en landsbygdsmiljö som höll på att tyna bort.

 

En av Doulatabadis häftigaste kritiker var Hushang Golshiri, Irans förmodligen mest intressanta författare efter Hedayat. Han ansåg att Kelidar inte kunde räknas som en modern roman på grund av dess traditionella, linjära narrativ. I Golshiris författarskap står tvärtom människans inre, mentala landskap i förgrunden för berättandet. Han läste persisk litteratur vid universitetet i hemstaden Isfahan och arbetade i många år som högstadielärare, senare verksam som lektor vid Teherans universitet. Genom sitt umgänge med framstående kritiker som Mohammad Hoquqi kom han i kontakt med den moderna franska prosan. I debutromanen Shāzde Ehtejāb (Prins Ehtejab, 1969) bärs handlingen fram genom en ström av ofta skenbara skiften i beskrivningen av huvudpersonernas inre monologer och mentala medvetandeprocesser med en berättarkonst som närmast för tankarna till Virginia Wolfs Mrs. Dalloway och den latinamerikanska prosan. Berättelsen handlar om en arvinge till en fiktiv iransk härskarätt som tyngs av den smärtsamma åtanken av sina förfäders envälde. Det samhällskritiska temat har betraktats som författarens egen uppgörelse med den rådande monarkin. Golshiri experimenterade med olika genrer och berättartekniker i sina verk och betraktas som en av Irans mest innovativa prosaförfattare. Efter revolutionen avskedades han från universitetet, de flesta av hans verk svartlistades och han tvingades ge ut sina alster utomlands. Den engelska översättningen av Shāh-e siāhpushān (De svartkläddas kung) föregick originalutgåvan, som publicerades i Stockholm 2001, med ett årtionde.[3]


[1] Malekosh-Shoʽara Bahar, Parviz Natel Khanlari & Ehsan Tabari (red.), Nokhostin kongere-ye nevisandegān-e irān (Iranska författares första kongress), Teheran, 1947, s. 184.
[2] Claus V. Pedersen, World view in Pre-Revolutionary Iran. Literary Analysis of Five Iranian Authors in the Context of the History of Ideas, Wiesbaden, 2002, s. 153–154.
[3] Hushang, Golshiri, King of the Benighted and the Poetics of Persian Culture, övers. Abbas Milani, Washington D.C., 1990.

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)