Kulturellt uppvaknande och nationalism (1907–1945)
Persiska författare och intellektuella kom under 1800-talets andra hälft för första gången i kontakt med de nya politiska och filosofiska idéer som hade blomstrat i Europa efter renässansen. Genom persiska översättningar av franska upplysningstänkare fick den utbildade eliten i Iran bekantskap med moderna begrepp som demokratisk folkstyrelse, civil rättsstat och medborgerliga rättigheter. Framstående litterära personligheter kritiserade de qajariska shahernas envälde och framförde konstitutionella krav på folkligt medbestämmande. Protesterna kulminerade i den konstitutionella revolutionen 1905–06 som resulterade i skapandet av Mellanösterns första moderna författning och inrättandet av en lagstiftande församling. De politiska nydaningarna hade till stor del möjliggjorts genom de många tryckerier som hade grundats under 1800-talet och i början av 1900-talet. Boktryckarkonsten skapade möjligheter för en bredare utgivning och för spridningen av moderna idéer genom massmedia. Under Naserod-din Shah sändes de första persiska studenterna till Frankrike för att studera moderna vetenskaper och det grundades en statlig översättarbyrå som introducerade europeisk litteratur i Iran. Eftersom de första grupperna av studenter läste vid franska universitet dominerade det franska kulturella och litterära inflytandet i landet långt in på 1900-talets andra hälft. För ett stort antal tolkningar och bearbetningar av europeiska verk till persiska svarade journalisten och poeten Zaka’ol-Molk Forughi med författarnamnet Adib.

 

Malkam Khan

Översättningarna blev en viktig inspiration för författare som var beredda att pröva nya uttrycksformer. I synnerhet Alexandre Dumas romaner Le Comte de Monte Cristo (övers. 1892) och Les trois mousquetaires (övers. 1899) samt James Moriers The Adventures of Hajji Baba of Ispahan (övers. 1897) fick stor betydelse eftersom de hade en bred läsekrets och deras berättarteknik kom att imiteras av persiska författare.[1] Till de vanliga samtida genrerna hörde annars dagböcker, reseberättelser och självbiografier, men för upplysningsivrarnas samhällskampanjer spelade dagstidningar med olika politisk och kulturell inriktning en viktig roll. Det gällde framför allt tidningarna Habl al-Matin (Starkt rep), Akhtar (Stjärnan), Qānun (Lagen), som publicerades utanför landet. Den förstnämnda kom ut i Calcutta redan 1893, hade stöd i religiösa kretsar och riktade sin främsta kritik mot den politiska och ekonomiska situationen i Iran. Den fortsatte sin utgivning fram till 1930 och stödde viljekraftigt Reza Shah Pahlavis moderniseringsreformer. De övriga utkom före revolutionen i Istanbul respektive London och uppmärksammade särskilt lagstiftning och konstitutionella reformer. Qānun bars upp av framstående intellektuella som den armeniske modernisten Mirza Malkam Khan och svärmade för en persisk upplysning efter europeisk förebild. Litteraturkritiker som Malkam Khan, Mirza Abdor-rahim Talebov och Mirza Fath-ʽAli Akhondzade skrev inte några skönlitterära verk men de hade betydelse för nydaningen av den moderna prosan genom sin kännedom om västerländsk litteratur och genom att deras litteraturkritik var av lättillgänglig art.

 

De oppositionella dagstidningarna var populära hos överklassen och lästes till och med av självaste shahen. Trots att de hade en begränsad cirkulation var tidningspressen en viktig förutsättning för den litterära renässansen. En dagstidning som starkt bidrog till prosans förnyelse var Sur-e esrāfil (Esrafils horn) som gavs ut i Teheran av Mirza Jahangir Khan åren 1907–1908 under en period av relativ pressfrihet. Sur-e esrāfil kritiserade den politiska despotismen, islams inflytande och den sociala och kulturella efterblivenheten i landet. En av dess mest tongivande skribenter var litteraturvetaren och parlamentsledamoten ʽAli Akbar Dehkhoda som bidrog med satiriska kåserier i en stående kolumn med titeln Charand o parand (Struntprat). I dessa kåserier experimenterade han ut en egen prosastil som var helt ny för sin tid och bröt med de konstlade senklassiska former som dominerade den samtida prosan. Han angrep i synnerhet de religionslärdes retoriska och arabiserade uttryckssätt. Dehkhodas litterära språk var rikt på metaforer och allegorier men utmärktes av dess närhet till den talade persiskan. Det var inte bara ett bokspråk utan ett idiomatiskt naturligt och levande språk. På så sätt blev det oerhört effektivt för att beskriva vardagsliv i Iran och för att kritisera politiska och sociala missförhållanden. Satirernas stora popularitet berodde även på att läsarna hade blivit mer uppmärksamma på att landet befann sig i ett upplösningstillstånd. Sur-e esrāfil upphörde efter drygt ett års regelbunden utgivning i och med avrättningen av den ansvarige utgivaren Mirza Jahangir Khan, men den fick ett avgörande inflytande på den samtida litterära utvecklingen.

 

Jamalzade

En av Dehkhodas beundrare var den unge Mohammad Ali Jamalzade, som tilltalades av den senares lediga och medryckande språk. Jamalzade föddes 1892 i en medelklassfamilj i Isfahan. I likhet med andra modernister studerade han i Europa där han kom i kontakt med västerländsk litteratur på franska och tyska. Han kom till Frankrike 1910 och tog fyra år senare en juridikexamen vid universitetet i Dijon. Tiden efter första världskrigets utbrott tillbringade han på inbjudan av iranska nationalistpartiet i Tyskland, där han skrev för den kreativa kulturtidskriften Kāveh och tillsammans med Ebrahim Purdavud grundade den patriotiska tidningen Rastākhiz (Renässans). Jamalzade kom framförallt att influeras av den franska realismen med författare som Gustave Flaubert och Guy de Maupassant. Han gjorde sitt genombrott med novellsamlingen Yek-i bud yek-i nabud (Det var en gång, 1921), som var den första i sitt slag på persiska och som blev en vändpunkt för prosans utveckling i Iran.[2] Detta pionjärarbete innehåller sex skönlitterära satirer över iranska samhället och utkom samtidigt i Berlin och Teheran. Av det manifestliknande förordet framgår att Jamalzade inte bara avsåg att underhålla sina läsare utan att han även ville upplysa dem genom att peka på missförhållanden i samhället och eftersträvade en demokratisk litteratur. Hans litterära stil med dess starka komiska drag, sociala realism och fria användning av vardagliga uttryckssätt har jämförts med Charles Dickens. I likhet med Maupassant var han sparsam i sin karaktärsskildring och tog i stället sikte på handling och intrigstruktur. Yek-i bud yek-i nabud blev omåttligt populär i intellektuella kretsar, inte minst för hans kritik av prästerskapet, patriarkaliska samhällsmönster och kolonialmakternas inblandning i landets politik. Men den våldsamma reaktionen från det religiösa etablissemanget, som anordnade bokbål i Teheran och hotade författaren till livet, förmådde Jamalzade att lägga pennan åt sidan under de följande tjugo åren.

 

Jamalzades realistiska skildringar av vanliga människors liv öppnade vägen för den moderna persiska prosans genombrott och kom att influera senare författare som Sadeq Hedayat, Mohammad Masʽud, Sadeq Chubak och Jalal Al-e Ahmad. Kort efter bokens utgivning hade Reza Khan, en tapper general i den iranska armén gjort en oblodig statskupp i Teheran och avsatt den siste qajariske shahen. Fyra år senare utnämndes han till shah av det iranska parlamentet och kröntes med dynastinamnet Pahlavi. Reza Shah genomförde genomgripande samhällsreformer i syfte att modernisera landets infrastruktur och politiska, ekonomiska och juridiska institutioner. Irans första offentliga skolor för pojkar och flickor öppnades och Teherans universitet grundades, vilket fick stor betydelse för den litterära utvecklingen. Genom skolreformen blev läsarna fler, vilket också ledde till att nya teman och motiv introducerades. I kulturellt avseende vände Iran blicken mot sitt antika förflutna. De intellektuella hyllade det persiska språket, den nationella kulturen och iranska seder och dygder. Merparten av de författare som var aktiva under 1900-talets första hälft svärmade för Irans nationella särart och ärorika historia, inte sällan förenad med ett avståndstagande från islam, och gav uttryck för denna nationella kulturidentitet i sina litterära verk. Men även om författarna var varma anhängare av statens nationalistiska ideologi och sekulära moderniseringsreformer kom flera av dem att vända sig mot Reza Shahs odemokratiska styresmetoder och politiska censur.

 

Redan under 1900-talets första årtionde hade persiska författare börjat pröva på den nya romangenren, men det rörde sig uteslutande om äventyrsberättelser med osannolik handling eller ingen gestaltning. Det första litterära arbetet som fullt svarade mot beteckningen roman var Zaynol-ʽabedin Maraqe’is Siāhatnāme-ye Ebrāhim Beg (Ebrahim Begs resedagbok, 1895), som hörde till genren dagboksroman. Eftersom denna bok publicerades anonymt i Kairo var det länge en utbredd uppfattning att Musa Nasris ʽEshq o saltanat (Kärlek och kungarike, 1919), den första delen i en trilogi om de akemeniska storkungarna, var den allra första persiska romanen. Med tiden anammades samtida sociala teman och intresset för Irans nationella myter och historia fick bestående litterära uttryck. På 1920-talet skrevs en rad romaner som deskriptivt skildrade sociala förhållanden och hade kvinnans frigörelse och den moderna stadens puls som huvudtema, ibland med viss stilistisk påverkan från Émile Zolas naturalism. I sin debutroman Tehrān-e makhuf (Det kusliga Teheran, 1922) behandlade Moshfeq Kazemi tabubelagda sociala ämnen som kvinnans instängdhet, det traditionella arrangerade äktenskapet och prostitution. Starka persiska kvinnogestalter utmärker även samtida romaner som ʽAbbas Khalilis Ensān (Människan, 1924) och Rabiʽ Ansaris Jenāyat-e bashar (Mänsklighetens brott, 1930). Det tydliga kvinnotemat bidrog till att göra samtidsrealismen till en idéernas och problemdebattens litteratur. Till de mest intressanta författarna under Reza Shahs tid hörde Mohammad Hejazi. Han slog igenom med romanen Zibā (Ziba, 1933), som brännmärkte den ekonomiska korruptionen inom staten, där han själv var anställd. Hejazis förtätade, melodiska prosa var inspirerad av den klassiska lyrikens mästare och hans romanser om unga, betagande hjältinnor attraherade den växande medelklassen som fängslades av de samtida stadsskildringarna och de välstrukturerade intrigerna. Hejazi blev sedermera senatsledamot och rådgivare åt shahen i kulturella frågor.

 

En annan populär genre var historiska romaner som skrevs för att uppväcka patriotism och stärka den nationella identiteten. Insikten om Irans kulturarv och kulturella särart är framträdande i nostalgiska romaner som Hasan Badiʽis Dāstān-e bāstān (Forntida berättelse, 1921) som handlar om Kyros den store, Zabih Behruz Shāh-e irān va bānu-ye armani (Kungen av Iran och den armeniska damen, 1927) och Hosein Sanʽatizades romaner om de sasanidiska personligheterna Ardeshir Papakan, Mani och Mazdak. Social medvetenhet och nationalism är även kännetecknande ledmotiv hos Irans mest berömda prosaförfattare, Sadeq Hedayat, som introducerade modernismen i persisk prosa och som vunnit en läsekrets långt utanför landets gränser. Han skrev sammanlagt trettiofyra noveller, men hans novellistik överskuggas av hans romankonst. Hos Hedayat framträder det nationella temat emellertid aldrig genom något romantiskt skimmer, utan med ett kritiskt medvetande, en realism och en naturalism, som också var rotad i den klassiska litteraturens anekdoter och legender (till exempel furstespegeln Qābusnāme från 1000-talet). Medan de andra prosaförfattarna porträtterade samtidens sociala missförhållanden genom känslodrypande, tragiska kärlekshistorier sökte Hedayat åskådliggöra samhällets kontraster och motsättningar, inte minst den religiösa skenheligheten, genom mer realistiska och distanserade personskildringar. Medan de historiska prosaförfattarna sökte väcka liv i Irans forna legender och mytologi genom att skildra romantiska och heroiska episoder med en ny berättarstil intresserade han sig för det medelpersiska språket och iranska mytologier och religioner.

 

Hedayat

Men det som kännetecknade Hedayats prosa allra mest var hans stilistiska innovationer, mörka surrealism och introspektiva berättarteknik med förebilder som Maria Rainer Rilkes Die Aufzeichnungen des Malte Laurids Brigge, Otto Ranks Der Doppelgänger och Kafkas Die Verwandlung. Det sistnämnda verket överförde han i persisk språkdräkt och tillfogade ett företal där han framförde en svidande samtida samhällskritik. Med Hedayat sker en betydande fördjupning av det skapande medvetandet vilket kommer till uttryck i framställningen av berättarens inre värld, psykologiska analyser och besatthet. I detta avseende blev han en stilbildare för senare experimentella romanförfattare som Hushang Golshiri, Taqi Modarresi och Bahram Sadeqi. I likhet med Jamalzade inspirerades Hedayat att förnya den persiska prosan genom sin kontakt med europeisk kultur och litteratur. Han kom till Belgien i mitten av 1920-talet på ett statligt stipendium för att studera ingenjörskonst men lämnade universitetet till förmån för privata studier i fransk litteratur. Under vistelsen i Paris blev han djupt intresserad i Irans antika förflutna och reste till Bombay där han lärde sig medelpersiska av en parsisk boklärd och översatte en rad sasanidiska verk till nypersiska.

 

När han återvände till Iran 1937 blev han anställd som översättare vid Kungliga konsthögskolan och inledde ett samarbete med litterära tidskrifter som Majalle-ye musiqi (Tidskriften Musik) och Sokhan (Ordet). Till hans skrivarvänner hörde Bozorg ‛Alavi, Ma‛sud Farzad, Mojtaba Minovi och Parviz Natel Khanlari som bildade författarkretsen Rabʽa (De fyra). Hedayats skönlitterära prosa skiljde sig från Jamalzades anekdotiska berättarform genom dess anspråkslösa stil och de mer realistiska personskildringar som utmärker hans noveller. Det finns ett starkt satiriskt drag i novellerna med udden riktad mot folkreligionen, det traditionella skiktet i samhället och konservativa politiker. I romanen Buf-e kur (Den blinda ugglan, 1937, i svensk översättning av Bo Utas, 1965) förnyade han prosans innehåll med subjektiva, psykologiska fördjupningar och självanalyser inspirerade från både iranska och västerländska världsbilder. I denna roman, liksom i hans mest intressanta noveller Zende be gur (Levande begraven, 1930) och Sag-e velgard (Herrelösa hunden, 1942), skildras skickligt berättarens existentiella alienation och ångest i slitningen mellan verklighet och illusion, medvetet och undermedvetet. Hans fatalistiska världsförklaring om människans levnadsvillkor fängslade samtidens unga författare och förstärkte prosans personliga karaktär. Den franske surrealisten André Breton kallade Den blinda ugglan för ett av de få mästerverken i världslitteraturen.[3]

 

Hedayat led av djup depression och tog sitt liv under en vistelse i Paris 1950. Hans verk har haft ett omätligt inflytande på modern iransk litteratur och kultur och bidrog inte minst till att höja romankonstens status. Hedayats realism och ironisk-satiriska stil utövade framförallt ett stort inflytande på författarna Sadeq Chubak och Jalal Al-e Ahmad. Den förra hörde till de litterära personligheter som brukade bevista de trendiga litterära kaféerna Nāderi och Ferdousi i Teheran där Hedayat ofta tillbringade sina aftnar. Efter Reza Shahs abdikering och sonen Mohammad Rezas beträdande på tronen 1941 lättade den statliga censuren i kulturlivet och nya politiska partier, däribland det kommunistiska Tudehpartiet, såg dagens ljus och lockade till sig anhängare i intellektuella miljöer. 1951 utsågs Mohammad Mosaddeq, den folkpopuläre ledaren för nationalistpartiet Jebhe-ye melli (Nationalfronten) till premiärminister. Han genomförde med shahens medgivande en nationalisering av den iranska oljan, men avsattes två år senare av den iranska militären i en kupp som planlagdes av amerikansk och brittisk underrättelsetjänst. Efter kuppen hårdnade det politiska klimatet i landet och med en gynnsam ekonomisk utveckling stärkte monarkin sin konstitutionella maktställning. Mot bakgrund av den politiska utvecklingen och den ökade censuren kom många i den unga författargenerationen att anse att litteraturen måste vara politiskt medveten och samhällsengagerad.


[1] Christophe Balaÿ, La genèse du roman persan moderne, Teheran, 1998.
[2] Det är omtvistat huruvida Yek-i bud yek-i nabud var den första novellsamlingen på persiska, men det står klart att den var det allra första konstfärdiga ”novellbygget” med autentisk miljö och trovärdiga intriger.
[3] Michael C. Hillman, Persian Prose Fiction (1921–77): An Iranian Mirror and Conscience, Persian Literature, red. Ehsan Yarshater, New York, 1988, s. 296.

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)