Modern persisk prosalitteratur

På den iranska författarkongressen i Teheran 1946 framförde den unge litteraturvetaren Parviz Natel Khanlari sin kontroversiella ståndpunkt att den moderna persiska litteraturens era är ”prosans epok”.[1] För åhörarna var det en djärv förutsägelse eftersom det innebar att den månghundraåriga persiska poesitraditionen, som ännu har en enastående prestige i Iran, Afghanistan och Tadzjikistan, hädanefter skulle anses vara jämbördig med den skönlitterära prosan. I ett historiskt perspektiv ligger det en sanning bakom Khanlaris påstående eftersom prosan betraktas som modernitetens dominerande språkliga form. Prosan återspeglar i högre grad än diktKhanlarien den moderna människans historiska medvetande, samhälleliga livsformer och mentala avbildning. I Iran var den förmoderna persiska prosan begränsad till ett fåtal genrer, främst historieskrivning, filosofi, statskunskap och etik, och innefattade inte den skönlitterära romanen som har föregångare i både grekisk och kinesisk litteratur. Den klassiska litteraturen uppvisade alltefter senmedeltiden en påtaglig stagnation och bundenhet vid det en gång givna som skapats av de obestridliga mästarna. Förnyelsen bröt fram först i kontakten med europeisk litteratur vid 1900-talets början, som medförde en kulturell öppning med nationella förtecken.

 

Den moderna persiska prosan har i stor utsträckning gestaltats av Irans stormiga och ofta traumatiska moderna historia. För den övervägande delen iranska författare i modern tid har sociala och politiska frågor varit och är av central betydelse, såväl för utformningen av deras författarskap som för mottagandet och värderingen av deras alster. I sitt standardverk Modern Persian Prose Literature hävdar Hassan Kamshad att litteraturen förmodligen ingenstans är och har varit så nära förknippad med sociala och politiska skeenden som i det moderna Iran.[2] I denna översikt över modern persisk prosa kommer landets politiska samhällsutveckling därför att ges särskild uppmärksamhet. Det bör framhållas att det naturligtvis finns fler intressanta novellister och romanförfattare i den moderna persiska litteraturen än de som presenteras i denna framställning. Märkligt nog är det ytterst få moderna prosaverk som har fått en svensk språkdräkt och med undantag av de högklassiga insatser som gjorts av Bo Utas, Carl G. Martinsson och Said Moghadam i samarbete med Janne Carlsson är svenska läsare ännu hänvisade till att läsa de persiska författarna i original.[3] Märkligt nog därför att prosaverken ofta har en tematisk allmängiltighet och aktualitet som lätt låter sig överföras till europeiska språk samt att det finns ett ständigt växande intresse för utomeuropeisk litteratur i dagens Sverige.



[1] Malekosh-Shoʽara Bahar, Parviz Natel Khanlari & Ehsan Tabari (red.), Nokhostin kongere-ye nevisandegān-e irān (Iranska författares första kongress), Teheran, 1947, s. 131.
[2] Hassan Kamshad, Modern Persian Prose Literature, Cambridge, 1966, s. 31.
[3] Den lilla fisken: iranska dikter och noveller, övers. [från tyskan] Göran Sonnevi, Stockholm, 1974; Getingboet och nitton andra noveller från Iran, övers. Carl G. Martinsson Stockholm, 1983; Suleimans flykt och andra noveller från Iran, övers. Habib Farajzadeh, Haninge, 1988; Iran berättar: Dans på slak lina: elva noveller, övers. Janne Carlsson och Said Moghadam, Stockholm, 2004; Shahrnush Parsipur, Kvinnor utan män, övers. Said Moghadam, Stockholm, 1994.

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)