Perser och greker efter Kyros

Vid slutet av Kyros den stores regeringstid sträckte sig perserriket från Hellesponten och Judéen i väst till Sogdien och Indus i öst. Storkungen efterträddes av sin son Kambyses II som störtade den sista faraon Psammetichos III och lade under sig Egypten. Han införlivade dessutom Cypern och den grekiska kolonin Kyrene i perserriket och hann leda en misslyckad expedition till Etiopien (som blev en inspiration till Michael Ondaatjes roman Den engelske patienten). Efter hemkomsten från det egyptiska fälttåget avled Kambyses under mystiska omständigheter och det finns historiska indicier som tyder på att han tog sitt eget liv. Kyros äldsta dotter Atossa gifte sig med Dareios den store och satte kronprinsen Xerxes I till världen. Dessa två monarker invaderade Thrakien och Athen och förknippas med den kraftmätning som i väst är känd som ”perserkrigen”. Xerxes gifte sig med den judiska drottningen Esther och Gamla Testamentet beskriver i detalj atmosfären och intrigerna vid hovet i Susa på ett sätt som närmast för tankarna till Scheherazades Tusen och en natt.

 

Persisk krigare

Om Xerxes lovordas i Esters bok för sin välvilja mot det judiska folket är han tvärtemot föraktad i den grekiska litteraturen för sin seger vid Thermopyle 480 och nedbrännandet av Akropolis kort därefter. Det grekiska fastlandet införlivades aldrig varaktig i riket men den s.k. kungafreden 387 innebar att perserna fortsatte att utöva ett avgörande inflytande över politiken i Athen. En förklaring till att de joniska grekerna inte frigjorde sig från akemeniderna kan ha varit att både Athen och Sparta var utpräglade slavekonomier och inte hade samma ekonomiska tillväxt och sociala välfärd som det kosmopolitiska perserriket. I den klassiska litteraturen fick kraftmätningen mellan perser och greker mytologiska proportioner och kom att symbolisera den tidlösa kampen mellan det upplysta väst och det despotiska öst, mellan frihet och tyranni, mellan gott och ont. Detta eurocentriska synsätt, som genom århundraden överskuggat vår bild av perserriket, är givetvis fiktiv och uppdiktad. Det saknas helt enkelt historiska belägg för att samtiden uppfattade världen som tudelad utifrån en sådan antagonism eller fientlig hållning. De grekiska källorna vittnar i stället om ett livaktigt utbyte av idéer och handelsvaror mellan öst och väst. Persien utövade i synnerhet ett stort kulturinflytande på den athenska överklassen, vilket inte minst kom till uttryck i form av diverse perserie, såsom praktkläder och textilier, möbler, smycken, silverserviser och guldkärl, som gav ett skimmer av den iranska stormaktsglansen.

 

Det gångna seklets arkeologiska och historiska forskning har nyanserat vår bild av antikens perser på ett genomgripande sätt. Många historiker bedömer numera att det nutida väst i högre grad är kulturell arvtagare till det kosmopolitiska akemeniderriket än till den spirande grekiska demokratin. Visserligen tillämpades direkt folkstyre i samtidens Athen men makten var begränsad till städernas manliga elit och en bakåtsträvande politisk attityd medförde att icke-greker (grek. bárbaroi) var uteslutna från delaktighet i samhällslivet. Den unga demokratiska staten eftersträvade imperialistisk hegemoni i samma mån som perserriket, och kunde dessutom bestraffa uppror med massavrättning och förslavning av kvinnor och barn (såsom i fallet Melos som vägrade biträda Athens vapenförbund). Förhållandet mellan perser och greker var mer invecklat än den klassiska historieskrivningen många gånger gör gällande men persofobiska föreställningar fortlever inom den moderna populärvetenskapen. I förordet till den svenska utgåvan av Herodotos historia från 1920 skriver Claes Lindskog att grekerna ”genom sina underbara hjältedater räddade hela den västerländska kulturen för alla tider”. [i] Mot bakgrund av persernas kulturella öppenhet och politiska pluralism ter sig ett dylikt påstående minst sagt egendomligt. Hur obefogat det är illustreras av att Themistokles, krigshjälten från Salamis och Marathon, efter förräderianklagelser och landsförvisning sökte en fristad hos storkungen Artaxerxes I, som benådade honom och skänkte honom ett lantgods. Den iranska civilisationen, dess intellektuella tankevärld, konstnärliga skapelser och etiska grundvalar, upphörde i verkligheten aldrig att fängsla den grekiska eliten.


[i] Herodotos historia, övers. Claes Lindskog, Stockholm, 2008 [1:a uppl. 1920], s. 5. En bok med stark hellenocentrisk vinkling är Tom Hollands Persian Fire: The First World Empire and the Battle for the West (New York, 2006) som har rönt stor uppmärksamhet internationellt. Holland utmålar exempelvis Dareios som ”den värste mördaren i Västasiens historia”, kallar honom ”cyniker” och ”envåldshärskare”, samt tillskriver honom ”världens första heliga krig” och hävdar att han ”påtvingat folk sin religion med svärdet” (s. 79, 157 och 353 i den svenska utgåvan Marathon: Det persiska imperiet och kampen om västerlandet, Stockholm, 2006). Hellenocentriska föreställningar präglar även bilden av perserriket i populärkulturen, såsom är fallet med Oliver Stones Alexander (2004) och Zack Snyders 300 (2007).

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)