Arvet efter Kyros

Kyros begravdes i Pasargade inte långt från sina hemtrakter i provinsen Anshan. Pasargade hette ursprungligen Kūrūshkatha (Kyropolis), men vi är mer bekanta med dess grekiska namn Pasargade.[i] Stadens mest kända minnesmärke är storkungens välbevarade gravmonument som ännu reser sig bland ruinerna av den forna palatstaden och vittnar om en svunnen storhetstid. Monumentet har beskrivits av historieskrivare och resenärer sedan Alexander den stores tid. Den egentliga graven är byggd av vita kalkstensblock i form av ett hus med gaveltak och vilar på en pyramidliknande postament, bestående av sex trappsteg. Denna allt som allt elva meter höga byggnaden är i sin enkelhet ett värdigt monument som behärskar hela blickfånget på slätten. Den grekiske historikern Arrianos berättar att när Alexander förföljde den siste akemeniderkungen Dareios III och kom till Pasargade fann han graven i stort sett orörd och alltjämt bevakad i palatsträdgården.[ii] De grekiska historieskrivarna meddelar att Kyros kvarlevor vid denna tidpunkt ännu fanns i gravkammarens guldsarkofag. En fornpersisk inskrift på stentavlor, som satt på väggen ovanför ingången, löd enligt en forngrekisk återgivning:

 

O människa, vem du än är och varifrån du än kommer – ty att du ska komma vet jag – : jag är Kyros, som förvärvade herraväldet åt perserna, kung av Asien. Missunna mig inte denna lilla bit jord som omhöljer min kropp.[iii]

 

Cyrus 8

Tavlorna med originalinskriften har sedan länge försvunnit, men borrhålen där de var fästade finns fortfarande kvar. Av grekerna får vi veta att Alexander, efter att ha betraktat Kyros jordiska lämningar, lät försegla ingången och bevaka graven med sina egna soldater. Som de flesta gravmonument blev Kyros sista viloplats plundrad i samband med den arabiska invasionen i mitten av 600-talet och förvandlades till moské. En bönenisch inhöggs i gravkammarens bakre vägg och ett textavsnitt ur Koranen i sidoväggen. Araberna avsåg att förstöra byggnaden men de lokala gravskötarna övertygade befälhavaren Sa‛d ibn Abi Vaqqas att platsen var Batsebas grav och därför räddades den åt eftervärlden. Från medeltiden och framåt har monumentet därför kallats ”Salomos mors grav” (qabr-e mādar-e soleymān) av befolkningen i området. Men historisk och arkeologisk forskning under 1900-talet har undanröjt alla tvivel om monumentets verkliga identitet och sedan 2006 räknas byggnaden som ett världsarv av Unesco. Nutida undersökningar av Pasargades uppbyggnad har visat att persiska ingenjörer såg till att staden skulle stå emot större jordbävningar och grunderna är klassificerade att ha en basisolering som liknar den som i dag används för byggnadsverk som måste isoleras från effekter av seismisk aktivitet.

 

Av belägg från Dareios den stores klippinskrift i Behistun utgjorde Kyros områden det största imperium som världen någonsin hade sett. Riket omfattade hela den värld som från hans ståndpunkt kunde överblickas från Donau i väst till Kyzyl Kumöknen i öst. Goda finansförhållanden och ett tillstånd av inre fred var grunden för rikets storhet. Försoningspolitiken gav olika folk utrymme för sin egen kulturella egenart och skapade en religionsfred i Mellanöstern, en pax persica, som upprätthölls i ett halvt årtusende. Det akemenidiska riket har kallats historiens första etiska statsbygge och innebar något helt nytt och epokgörande i antikens politiska liv.[iv] Arkeologen Carl Nylander menar att den akemenidiska persernas kreativa förmåga och strävan efter fredlig samexistens finns återspeglad i monumentalkonsten i städerna Pasaragad, Persepolis och Susa. Enligt Nylander förmedlar den iranska offentliga konsten en värdig stämning av rättvist samvälde präglat av tolerans och ekumeniskt broderskap. De övervunna folken avbildas inte som förnedrade slavar eller i krigiska stridsscener utan som villiga deltagare i ett civilisationsbygge och med respekt för deras indiviuella traditioner.[v]

 

cyrus_7_600.jpg

När perserna blev herrar över det gamla Främre Asiens sofistikerade kulturvärld skedde en tydlig brytning med assyriernas och babyloniernas brutala imperialism. Den akemenidiska kulturen var utpräglat kosmopolitisk, mångetnisk och multikulturell, vilket inte minst var tydligt inom språkpolitiken. Flerspråkighet var ett naturligt inslag i statsförvaltningen. Genom medvetna åtgärder som reglerade språkförhållandena i riket erkändes fyra officiella språk: elamitiska, arameiska, fornpersiska och akkadiska. Perserna hade ingen egen skriftkultur under Kyros utan de fornpersiska inskrifterna i Pasargade är senare tillägg. Det var först under Dareios som persiska termer myntades inom fackområden som politik, lagstiftning och militärväsen. Den äldsta persiska litteraturen, som vi fått den förmedlad, var muntlig och framfördes på vers. Det rör sig om en stor skatt av muntligt traderade legender, religiösa sånger och hjälteepos, däribland ett Kyrosepos som enligt Arthur Christensen utgjorde ett källmaterial för Xenofons Kyros uppfostran.[vi]

 

Storkonungen försäkrade inte bara fredlig samexistens mellan olika folk inom riket utan skapade även gynnsamma förutsättningar för internationell kommunikation och handel samt vetenskapligt, kulturellt och konstnärligt utbyte. Läkarvetenskapen blomstrade särskilt i Egypten, där Dareios den store lät grunda en av historiens första medicinska akademier. De gamla kulturfolkens vetande inom matematik, astronomi och geometri förmedlades till Europa via det persiska Jonien. På så sätt blev akemenidernas Persien en viktig impulsgivare för den västeuropeiska civilisationen och en brygga mellan Främre Asiens kulturer och antikens Grekland och Rom. Av arvet efter de äldre kulturerna frambringade perserna en högre och genuint iransk kultursyntes som fick en avgörande betydelse för kontinuiteten i den forntida kulturutvecklingen. Hellenismen vore till exempel otänkbar utan akemenidernas kosmopolitiska hållning och internationella attityd. För eftervärlden har perserrikets syntes av olika kulturformer kanske fått sitt tydligaste uttryck i palatsarkitekturen i Pasargade, Persepolis och Susa, som inte bara vittnar om påverkan från assyrisk, egyptisk och grekisk bildkonst utan även från skytisk och elamitisk estetik. Perserna visade stor mottaglighet för utomstående kulturella impulser samtidigt som de främjade sina egna nationella traditioner. Detta särdrag är historiskt sett nyckeln till den iranska civilisationens enastående kontinuitet och överlevnad. Trots återkommande erövringar och ockupationer (av bland annat greker, araber, turkar och mongoler) har den bevarat de genuina särdrag inom språk, litteratur och konst, som ännu kännetecknar Iran av i dag.

 

Akemenidernas kultursyntes möjliggjordes av politisk stabilitet och en strävan att integrera befolkningen i de olika provinserna i den persiska riksorganisationen. Det tidiga perserriket var ett förhållandevis löst statsförbund bestående av tjugo ståthållarprovinser, som kallades satrapier (grek. satrapēs av f.pers. khshachapāvan). Ståthållarna hade ett långtgående självstyre och valdes i regel ur den lokala eliten. De styrde i enlighet med lokal rätt och sedvänja eftersom de iranska folken inte hade någon enhetlig rättstradition. Persernas religion och världsåskådning var dessutom utpräglat etisk och inte alls laginriktad. Under Kyros styre låg den regionala ledningen samlad hos militärguvernörer och det var först i samband med Dareios statsreformer som det skapades en enhetlig centralisering där guvernörerna stod under en rikskanslers (f.pers. hazarapātish, ”de tusendes ombud”) omedelbara kontroll. Denna nydaning innebar en fördelning av maktfunktionerna hos guvernören, garnisonschefen och skattemästaren, och gav styret en utpräglat civilrättslig karaktär. Med de administrativa reformerna inrättades även en kunglig rättsordning (dāta), författat på arameiska, som stod över den lokala sedvanerätten. Den kungliga lagen utgjordes av storkungarnas samlade befallningar och förordningar. Den byggde vidare på Hammurabis lag men bröt mot den senares kända vedergällningsprincip (”Öga för öga, tand för tand”) och har i sin universella prägel betraktats som en föregångare till den romerska rätten.[vii]

 

Kyros karta

 

Redan under Kyros styre uppförde akemeniderna breda landsvägar som genomkorsade riket från Sardes till Baktrien, och som tillsammans med tryggad sjöfart kom handeln och postväsendet till godo. Huvudstäderna Ekbatana, Susa och Persepolis blev betydelsefulla knutpunkter för varuomsättningen, och efterhand uppstod ett persiskt köpmannastånd som ökade välståndet och gjorde riket till världens ledande finansmakt.[viii] Den akemenidiska kungsvägen i öst, som är ursprunget till de leder som under medeltiden gick under namnet Sidenvägen, ledde till ett uppsving för karavanhandeln. Vid rikets yttersta utposter bortom Oxusfloden lät Kyros uppföra sju befästningsstäder, däribland Marakanda (Samarkand), för att skydda befolkningen mot nomadinvasioner. Han introducerade jordbruk och konstbevattning.

 

En skattereform som genomfördes på grundval av en registrering av jorden och ett sofistikerat bankväsende baserat på penningekonomi fick också stor betydelse för rikets förvaltning och sammanhållning. Under Dareios den store introducerades historiens första internationella valuta, dareik (f.pers. daraniya ”guld”), som felaktigt förknippats med storkungens namn. I fråga om organisation och infrastruktur har den amerikanske historikern George G. Cameron åberopat Kyros betydelse som stadsplanerare och pekar på att hans utvidgning av konstbevattningssystemet kring Babylon förhindrade en större farsot i området.[ix] Det för eftervärlden mest berömda bygget som fullbordades av akemeniderna var dock den sextio kilometer långa kanal mellan Medelhavet och Röda havet som anlades mer än två årtusenden före Ferdinand de Lesseps.

 

Kyros efterlämnade således ett bestående inflytande på statskonst, förvaltning och militär taktik i både öst och väst. I hans hemland Persien upplevde det antika perserriket aldrig någon egentlig renässans i europeisk bemärkelse även om en stark påverkan från antiken gör sig gällande i det nationella självmedvetandet. Efter det sassanidiska riket fall (650 e.Kr.) islamiserades de iranska folken men de bevarade sitt nationella iranska sinnelag, sin filosofi och mysticism, sina dygder och umgängesseder, sina dryckestraditioner, sin bildkonst och arkitektur och inte minst sitt språk och sin litteratur. Men det är ändå först i modern tid som man kan tala om en äkta kulturell pånyttfödelse i historisk mening och då med nationalistiska förtecken. Under Pahlavidynastin (1925–1979) väcktes Kyros gestalt åter till liv, delvis som ett led i den statliga propagandan. Men hans ställning som den iranska nationens landsfader är oomtvistad och han har nu som förr samma betydelse för den iranska nationalidentiteten som Perikles har i Grekland, Gustav Vasa i Sverige och Napoleon i Frankrike. Varje vårdagjämning, i samband med det persiska nyåret, vallfärdar tusentals människor till hans grav i Pasargade för att hedra hans minne och gärning.


[i] Namnet Pasargade förefaller vara en förvrängning av fornpersiskans pārsagard (”persernas tältläger”), vilket kan tyda på att platsen sedan gammalt hade varit en samlingsplats för de persiska stammarna i området. Staden Kūrūshkatha ska inte förväxlas med en annan stad med samma namn som också grundades av Kyros i Centralasien. Den senare orten omnämns som Kyropolis i den klassiska litteraturen och ödelades av Alexander den store.
[ii] Denna trädgård är det tidigaste belägget för den unika fyrfaldiga persiska trädgårdsform som numera kallas chahār bāgh.
[iii] Plutarchos berättar att Alexander lät renovera mausoleet och antydde därmed sina anspråk på att vara legitim pretendent till den persiska tronen. Plutarch’s Lives, övers. Bernadotte Perrin, London, 1919, Alexander LXIX. Arrianos beskrivning av Kyros grav i Anabasis bygger på en ögonvittnesskildring från Aristobulus av Cassandreia, en av Alexanders generaler. Arrian, The Campaigns of Alexander, övers. Aubrey de Sélincourt, Harmondsworth, 1971, VI:29.
[iv] Maria Brosius, Pax persica: Königliche Ideologie und Kriegführung im Achämenidenreich, Krieg – Gesellschaft – Institutionen: Beiträge zu einer vergleichenden Kriegsgeschichte, red. Burkhard Meissner, Oliver Schmitt & Michael Sommer, Berlin, 2005, s. 135–161; samt Clive Irving, Crossroads of Civilization: 3000 years of Persian History, London, 1979.
[v] Carl Nylander, Avtryck av liv, Stockholm, 2010, s. 95.
[vi] Arthur Christensen. Heltedigtning og Fortællingslitteratur hos Iranerne i Oldtiden, Köpenhamn, 1935, s. 67–79.
[vii] Det är omtvistat huruvida den kungliga rättsordningen var kodifierad. Arthur T. Olmstead menar att den kan tolkas som kodifierad i bemärkelsen att den var nedtecknad medan kritikerna avfärdar detta eftersom de kungliga dekreten saknar en enhetlig karaktär. Den kungliga rätten kom med tiden att bygga på prejudikat och hänvisades till i detta avseende långt in på seleukidisk tid (323–150 f.Kr.). Kungen hade i teorin oinskränkt makt men det bör påpekas att han överlade med De sjus råd innan han träffade viktiga beslut. De sjus råd bestod av den persiska adelns representanter som var hans främsta hovämbetsmän. Muhammad A. Dandamaev & Vladimir G. Lukonin (red.), The Culture and Social Institutions of Ancient Iran, Cambridge, 1989, s. 117.
[viii] Xenofon berättar att Kyros vintertid vistades sju månader i Babylon på grund av det varma klimatet där. De tre vårmånaderna tillbringade han i Susa och högsommaren i Ekbatana. På det sättet sägs han ha njutit behagligt vårväder under alla årstider. Xenofon, En persisk furstes uppfostran: Kyrou paideia, övers. Lars Nyberg, Jonsered, 1998, VII:v. 57.
[ix] George G. Cameron, Cyrus the ‘Father’ and Babylonia, Commémoration Cyrus: Hommage universel, Teheran och Liége, 1974, s. 45–48. Se även, George G. Cameron, History of Early Iran, New York, 1968.

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)