Kyros och de mänskliga rättigheterna

Vissa historiker anser att Kyroscylindern bör betraktas som en föregångare till moderna grundlagars fri- och rättighetskataloger och till FN:s stadga om de mänskliga rättigheterna. År 1971 försäkrade FN:s dåvarande generalsekreterare Sithu U Thant att cylindern föregår FN:s stadga om de mänskliga rättigheterna med en tidsperiod av 2 500 år. Detta påstående är en anakronism i bemärkelsen att ”mänskliga rättigheter” är ett modernt begrepp. Kyros rättighetsförklaring kan inte likställas med den moderna upplysningens humanism och tolerans, utan är en produkt av sin historiska samtid. Den har sina rötter i hans personliga religion och bygger i sin stilistiska utformning på den babyloniska rättstraditionen.[i] Förordningen är ämnad att befästa perserkungens härskarlegitimitet och riktar sig främst till hans nya undersåtar i Främre Asien. Av detta skäl har dess humanistiska inslag avfärdats som ren propaganda av vissa moderna historiker, vilket är att förringa den betydelse som iransk livsåskådning och etik har haft för textens uppkomst.[ii] För Kyros var förordningen inte endast ett politiskt instrument, utan en konkret vägledning som han rättade sig efter själv.

 

Även om rättighetsförklaringen är avsedd att inskärpa perserkungens politiska auktoritet är innehållet följaktligen ett viktigt vittnesbörd om en humanism och filantropi som är relativt unik i antikens värld. Det är en förklaring till att den hos vissa har uppfattas som en förebild för idén om universella mänskliga rättigheter och låter sig tolkas i mer allmänna termerfn_600.gif. År 1968 öppnade shahen Mohammad Reza Pahlavi i denna anda FN:s första konferens om de mänskliga rättigheterna i Teheran med orden: ”Kyros kungörelse bör betraktas som en av de mest betydande urkunderna i mänsklighetens historia med tanke på dess försvar av humana principer, frihet och rättvisa.”[iii] Tre år därefter lät FN publicera en översättning av dokumentet till världsorganisationens samtliga officiella språk. Delar av texten finns även ingraverad på väggen ovanför ingången till FN:s högkvarter i New York, vilket har bidragit till att cylindern blivit mer känd internationellt. Flera statsmän och politiska ledare, särskilt i hans hemland Iran, har hänvisat till Kyros gärningar. Vid firandet av den persiska monarkins 2 500 års jubileum 1971 uttryckte shahen å nationens vägnar de nutida persernas historiska arv och erkänsla till den antika storkungen med orden:

 

Kyros, storkonung! Konungarnas konung! Vila i frid! Ty vi är vakna och vi är för alltid vakna![iv]

 

Kyros förbjöd tvångsarbete och avskaffade slaveriet, tankar som inte bara var främmande för de omgivande assyriska och babyloniska kulturerna, utan även för antikens européer. Med stöd i Aristoteles skrifter betraktades slaveri som en accepterad och legal form av ägandeskap och tillämpades som en naturlag i både Grekland och Rom (och längre fram i det brittiska imperiet). I det akemenidiska riket erkändes rätten till liv, arbete, lön och egendom. Jämställdhet mellan män och kvinnor var utbredd och kvinnor avancerade till höga positioner i samhället, som fältmarskalker, administratörer, skattmästare och godsägare. Löneregister från Persepolis befästningstavlor avslöjar att alla arbetare, oavsett kön, hade lika lön och att de kvinnliga anställda beviljades barnbidrag.[v] Kvinnorna var ekonomiskt självständiga, hade egendomsrätt och var fria att resa på egen hand. På slagfältet var de stridande persiska kvinnoförbanden fruktade motståndare (grek. amazónes, f.pers. hamazan, ”krigare”) och finns bland annat avbildade på Parthenonfrisen i Athen.[vi]

 

Att döma av den klassiska litteraturens eftermäle gjorde Kyros religionsfred, som varade i ett halvt årtusende, djupt intryck på hans eftervärld. Hans religiösa och kulturella vidsynthet var ett helt nytt inslag i antikens politiska kultur, som hade präglats av teokratisk imperialism med brutal krigföring och utrotning som metoder för att kuva samhällen som hade en annan trostillhörighet. Perserkungens religiösa öppenhet är enastående även i ett vidare historiskt perspektiv där erövrare annars gärna försökt utbreda sin egen religion med våld. Kejsaren Konstantin I utfärdade visserligen det milanesiska ediktet 313, som innebar att romarriket skulle förhålla sig neutralt i trosfrågor, men han utsatte samtidigt judarna för diskriminering och terror. Kyros proklamation om fredlig samexistens inspirerar ännu i dag statsmän, företagsledare och intellektuella. Mottagaren av Nobels fredspris 2003, den kvinnliga iranska advokaten Shirin Ebadi, åberopade hans humana samhällsetik i föreläsningen vid prisceremonin där hon understryker hans historiska roll för de mänskliga rättigheterna:

 

Jag är perser, en ättling till Kyros den store. Denne härskare proklamerade på kulmen av sin levnadsbana att han inte skulle styra över folken mot deras vilja. Han sörjde för att ingen människa skulle tvingas att byta religion och trosuppfattning och garanterade frihet åt alla invånare i riket. Kyros borde studeras närmare av alla som är intresserade av mänskliga rättigheters historia.[vii]

 

Med sin tillämpade härskaretik uppfyllde Kyros de övervunna folkens förväntningar och styrde dem i en tolerant och human anda på ett sätt som världen dittills inte hade skådat. Det var därför tragiskt för riket när han redan nio år efter Babylons erövring stupade i ett fälttåg mot de skytiska nomader som hotade rikets avlägsnaste utposter i Centralasien. Den akemenidiska släkten förvaltade arvet efter Kyros och regerade över det grandiosa riket i mer än två århundrade till. Om man mäter en riksgrundare inte bara efter rikets inflytande och geografiska utbredning, utan också ser till dess inre styrka och varaktighet, förtjänar Kyros att räknas bland de verkligt få stora härskarna i historien. Som jämförelse föll Nebukadnessars rike sönder redan tjugo år efter sin grundares död och Alexanders imperium styckades upp knappt ett år efter hans död.


[i] Amélie Kuhrt, The Cyrus Cylinder and Achaemenid Imperial Policy, Journal for the Study of the Old Testament, vol. 25, Sheffield, 1983, s. 83–97.
[ii] Till denna grupp kritiker hör historikern Josef Wiesehöfer och populärförfattaren Tom Holland. Se, Harry de Quetteville, Cyrus Cylinder’s Ancient Bill of Rights is just Propaganda, Daily Telegraph, London, 16 juli, 2009.
[iii] Mohammed Reza Pahlavi, The White Revolution of Iran, Teheran, 1967, s. 9.
[iv] Mohammad Reza Pahlavi, Encomium upon Cyrus the Great, Teheran, 1971.
[v] Maria Brosius, Women in Ancient Persia (559–331 BC), Oxford, 2002, kapitel 5.
[vi] Eric Partridge, Origins. A Short Etymological Dictionary of Modern English, London, 2008, s. 80.
[vii] Irwin Abrams & Scott London (red.), Nobel Lectures in Peace: 2001–2005, Singapore, 2009.

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)