Kyros - fredsfursten
Kyros förefaller ha gjort ett djupt intryck på sin samtid. Vart perserkungen än kom, hälsades han som en befriare och möttes av lättnad och jubel. Folken i Elam, Kaldéen, Akkad och Fenicien var missnöjda med det babyloniska styret och välkomnade hans ankomst genom att strö gröna kvistar framför hans följe. Mest omtalad är Kyros emellertid för att han befriade judarna ur den så kallade babyloniska fångenskapen och lät dem återvända till sina boplatser i Judéen. Exilen var inte en fångenskap i egentlig bemärkelse, men däremot hade judarna en missgynnad social ställning som flyktingar. Kyros lät utfärda en förordning till judarnas förmån som innebar att templet i Jerusalem skulle återuppbyggas på den kungliga kassans bekostnad. Judarna var inte det enda folk som återfick sin kulturidentitet och sina boplatser. Perserkungen sörjde även för att andra förfallna kultplatser och ödelagda monument återställdes, såsom Artemistemplet i Efesos och Temenosmuren och det närliggande templet för månguden Nanna i staden Ur. Denna vidsynta religionspolitik fullföljdes av hans son Kambyses II, som bland annat lät bekosta renoveringen av Amons tempel i Thebe. Återvändandet till Judéen skedde i etapper och det heliga templet fullbordades först år 516 under Dareios den stores regeringstid, då akemeniderna upplevde sin glansperiod. Den sista gruppen judar ledsagades till Jerusalem av prästen Esra som ger följande vittnesbörd om Kyros i Gamla Testamentet:

 

Under den persiske kungen Kyros första regeringsår ingav Herren – för att Herrens ord genom Jeremia skulle uppfyllas – Kyros tanken att sända ut en förordning, och han tillkännagav i hela sitt rike, både muntligt och skriftligt: ”Så säger Kyros, konung av Persien: Alla jordens riken har Herren, himlens Gud, givit mig, och han har ålagt mig att bygga ett hus åt honom i Jerusalem i Juda. De av er som tillhör hans folk – må er Gud vara med er – skall bege sig till Jerusalem i Juda och bygga ett hus åt Herren, Israels Gud. Han är den Gud som bor i Jerusalem. Alla som finns kvar av hans folk skall få hjälp av invånarna på de platser där de bor. De skall få silver och guld, gods och boskap och därtill frivilliga gåvor till Guds hus i Jerusalem…”[i]

cyrus_2.jpg

 

Föreställningen om frihet och bejakande av mångfald var inte någonting främmande för antikens perser, vars religiösa åskådning var grundad i en universell etik om individens rättskänsla. I en proklamation till babylonierna som är bevarad i akkadisk kilskrift och berömd som Kyros cylinder (eller Kyroskrönikan) lät storkungen tillkännage en förordning som framhåller fredliga lösningar för att lösa konflikter. Cylindern upptäcktes 1879 av den assyrisk-brittiske arkeologen Hormuzd Rassam under en utgrävning i Esagila (Marduks tempel) i Babylon och finns numera på British Museum i London. Förordningen inleds med ett omnämnande av den persiska härens intåg i Babylon och en lovprisning av Kyros kungliga dygder som följs av själva rättighetsförklaringen. I en anda av kulturell öppenhet och religiös vidsynthet tillät Kyros de övervunna folken att dyrka sina egna gudar och följa sina egna lagar och seder. Han instiftade religions- och trosfrihet och underströk rätten till att fritt förflytta sig och välja sin vistelseort. Kyros humana hållning omfattade även hans huvudfiender Astyages, Kroisos och Nabonid, som han benådade och nöjde sig med att ta makten ifrån. Enligt Herodotos behöll han Kroisos som sin rådgivare och utlyste officiell sorgehögtid i Babylon vid Nabonids bortgång. Av belägg från Kambyses II:s regeringstid beordrades inte heller någon hämndexpedition mot de skytiska stammar som var ansvariga för storkungens död.

 

Perserrikets etiska grundvalar står att finna i den gammaliranska religionen, som reformerades av Zarathustra under slutet av andra årtusendet före Kristus. Vid tidpunkten för Kyros levnad var zoroastrismen spridd i östra Iran och i Centralasien, men det är omtvistat huruvida han själv var anhängare till profetens läror. Zarathustras förkunnelse gjorde sitt intåg i västra Iran först under de senare storkungarna Dareios den store och Artaxerxes I. Däremot är moderna forskare eniga om att Kyros religiösa världsbild präglades av gamla iranska föreställningar om människans inneboende rättskänsla (f.pers. spentā mainyu, ”progressiv mentalitet”) och hennes valfrihet i den etiska konflikten mellan det goda (”konstruktiva”) och det onda (”fördärvliga”). Den bärande idén bakom den persiska erövringspolitiken var polyteistisk (eller mer korrekt monolatrisk), att breda ut himmelsguden Ahura Mazdas ordning i världen

farvahar_180.jpg

och samtidigt hålla i ära det myller av gudar som fanns i antikens brokiga religiösa värld. Eftersom ingen rivalitet var tänkbar mellan himmelsguden och de andra gudarna hade folken utrymme för sin individualitet och möjlighet att ostört dyrka sina egna gudar så länge de inte var fientligt inställda mot statsmakten. Kyroscylindern, som nedtecknades av Marduks prästerskap, upplyser om p
erserkungens behandling av Babyloniens befolkning:

 

Mina trupper tågade fredligt in i Babylon. Jag sörjde för att invånarna i sumerernas och akkadernas land inte ska ha någonting att frukta. Jag värnade om Babylons välstånd och skyddade alla dess helgedomar. Babylons befolkning, som hade fått utstå grymt förtryck utan gudomligt ingripande, befriade jag från ovärdigt förtryck och löste ur deras elände. Den höge herren Marduk gladde sig över mina handlingar och var god och nådig mot mig, Kyros, en kung som vördar honom, mot min son Kambyses och mot min samlade här […]. Från [Babylon] tillät jag folken att återvända till sina boplatser, till Ashur, Susa och Akkad, [till städerna] Eshnunna, Zamban, Meturnu och Der, ända till gränsen mot Qutu [Zagros] – de fredade platserna på andra sidan Tigris – vars helgedomar hade fallit i ruiner. […] Jag har sörjt för att folken ska leva i fredligt samförstånd.[ii]

 

Till och med grekerna, som ömsom med fascination ömsom med avund var vittne till persernas militära framgångar, beundrade Kyros begåvning som härskare, militärstrateg och lagstiftare. Xenofon hyllar honom som en imponerande och hänsynsfull regent. I sin litterära furstespegel Kyros uppfostran (Kyrou paideia), den första genomförda i sin genre, skönmålar den grekiske historikern honom som fredsfurste och idealhärskare för tidens monarker att följa.[iii] Valet av Kyros som huvudperson kan förklaras med perserkungens humanitet och moraliska styrka, men även med att det gav Xenofon möjlighet att kritisera samhällsförhållanden i samtidens Grekland som kunde väcka anstöt om de hade tillskrivits en grek (jämför Montesqieus perser i Lettres persane). I senare europeisk litteratur och konst finns otaliga allusioner till Xenofons perserkung. Verket, som onekligen hör till en av hans mest lästa böcker någonsin, användes som en politisk handbok med högt anseende hos romarna och hos renässanshumanisterna. Xenofon hade förstahandsinformation om det akemenidiska riket och om persernas seder och bruk och ansåg att grekerna hade mycket av lära av sina grannar i öst. Som legosoldat hade han tagit värvning i den persiska armén och med stor skicklighet lett en större expedition i Mindre Asien som finns skildrad i Kyros härfärd (Kyrou anabasis). Till de senare politiker och tänkare som har läst Xenofon och inspirerats av hans Kyrosporträtt hör Cicero, Julius Ceasar, Machiavelli, Erasmus, John Locke, Thomas Jefferson och Peter F. Drucker.


[i] Esras bok 1:2–4.
[ii] Amélie Kuhrt, The Persian Empire: A Corpus of Sources from the Achaemenid Period, London och New York, 2007, s. 71–72.
[iii] Xenofon, En persisk furstes uppfostran: Kyrou paideia, övers. Lars Nyberg, Jonsered, 1998. Xenofons verk har även varit förebild för senare mer eller mindre litterära Kyrosporträtt, såsom Jacob Abbotts History of Cyrus the Great (New York, 1850) och Harold Lambs Cyrus the Great (London, 1961).

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)