Kyros - erövraren
Kyros föddes ca 576 f. Kr. i provinsen Anshan i södra Persien, knappt fyrtio år efter medernas ödeläggelse av Nineve och det assyriska rikets fall. På fornpersiska lyder hans namn Kūrūsh (”sollik”, ”strålande”), i latiniserad form Cyrus.[i] Vid tidpunkten för hans födelse var perserna organiserade i ett löst sammanhållet länssystem under en kuncyrus_ii_180.jpgg av akemenidernas släkt (benämnd efter stamfadern Achaemenes) som stod i vasallförhållande till mederna. Både perser och meder tillhörde de ariska (indoiranska) nomadfolk som på 1000-talet hade trängt in över den iranska högplatån och bosatt sig i dess västra delar. Från iraniernas ariska ursprung hämtar Iran sitt namn ”de ädlas land” (airyanəm vaējah). De persiska stammarna livnärde sig som åkerbrukare och bofasta boskapsskötare, och tog starka intryck från den elamitiska kulturen. Deras enkla levnadsförhållanden gjorde dem till goda krigare till häst med pil och båge. De var också skickliga ryttare, vilket gav dem stor rörlighet och militärt övertag över folk som stred till fots. Genom århundraden var de iranska ryttarförbanden fruktade motståndare och tillfogade bland annat romarna svåra nederlag.

 

Kyros var barn till Kambyses, den persiske vasallfursten i Anshan, och hans gemål Mandana, dotter till medernas kung Astyages. I de klassiska källorna finns flera sagoanekdoter som beskriver Kyros födelse och förutspår hans levnadsbana. Den grekiske historiken Herodotos berättar att Astyages hade en dröm som astrologerna vid hovet tolkade som att hans dotterson skulle gripa makten och dräpa honom. Marskalken Harpagos fick därför i uppdrag att döda gossebarnet, men eftersom han var oförmögen därtill lämnades Kyros hos en herde som blev så fäst vid honom att han uppfostrade pojken som sin egen. När Kyros blev tio år var det uppenbart för grannskapet att han inte var son till en herde, eftersom hans uppträdande var alldeles för ädelt. Astyages fick höra ryktet om pojken och gav honom audiens. Han förvånades över hur väldigt lika de var och kallade på Harpagos som förklarade hela sammanhanget. Den unge Kyros fick återvända till sina föräldrar som gladdes över deras återförening.[ii] Även om denna berättelse är en sagolegend är den ändå inte helt utan historiskt intresse.

 

Efter Kambyses död 559 intog Kyros tronen som ny vasall över de persiska stammarna i Anshan vid nuvarande Tal-e Maliyan. Samma år befriade han perserna i en lyckad resning mot Astyages och lade under sig hela mederriket, som omfattade de västra och nordliga delarna av dagens Iran. Den mediska adeln hade varit missnöjd med Astyages styrelse och gjorde myteri, men en viktigare förklaring till Kyros framgång var att medernas bundsförvant, den babyloniske kungen Nabonid, avstod från att komma till deras undsättning. Den mediska huvudstaden Ekbatana (nuvarande Hamadan) intogs 550, vilket markerade den persiska monarkins grundande och är utgångspunkt för Irans kejserliga tideräkning (gāhnāme-ye shāhanshāhi). Perserna var hädanefter det styrande folket på högplatån men mederna fick till en början sin andel av makten i statsstyrelsen och gav sitt stöd åt den nye monarken. Kyros antog bland annat den mediska stadskulturen och anammade dess kungliga högtidsdräkt. Det mediska rikets fall skapade farhågor hos de omkringliggande folken och staterna Babylonien, Egypten, Sparta och Lydien ingick därför ett förbund mot Kyros. Knappt hade han befäst sin egen makt och samlat sina trupper förrän han utmanades av det lydiska riket, som sträckte sig över västra Anatolien fram till floden Halys. Kung Kroisos av Lydien såg en möjlighet att utvidga sitt rike och frågade oraklet i Delfi om han borde gå i krig. Oraklet gav då ett av sina mest berömda svar på hexametrisk vers:

 

Om Kroisos korsar floden Halys
kommer han att ödelägga ett stort välde.

 

Utan att inse dubbeltydigheten i utsagan gick Kroisos 547 över floden, angrep den akemenidiska staden Pteria (nuvarande Boğazkale) och tillfångatog invånarna som slavar. Till svar ryckte de persiska härarna fram i ett blixtkrig, tvingade Kroisos till reträtt och intog huvudstaden Sardes. Kroisos avsattes och Lydien införlivades i det persiska riket som nu sträckte sig ända till Egeiska havet och snart utvidgades med den grekiska övärlden. Sardes legendariskt välförsedda skattkammare blev orörd och skatteuppbörden anförtroddes åt lokala stormän. Lydierna var de första som präglade mynt och kungens legendomspunna penningbegär har gett upphov till talesättet ”rik som en Krösus”. Enligt den grekiske historieskrivaren Ktesias tog Kyros sin forne fiende under sitt beskydd och behöll honom i sin närhet som rådgivare.[iii] Efter erövringen visade han återigen prov på begåvning som militärtaktiker och tågade mot de östra ku

cyrus_5.jpg

ngadömena Ariana, Baktrien, Sogdien och Gandhara innan han utmanade Babylonien. Den indiska expeditionen kom statskassan till godo och användes för att finansiera uppbyggnaden av det unga väldet.

 

Några år senare var Kyros beredd för en avgörande kraftmätning mot stormakten Babylon. I slutet av 540 ryckte de persiska härarna fram mot den babyloniska befästningen utanför Opis vid Tigrisfloden, nära Nebukadnessars vall, och tog kontroll över det vidsträckta kanalsystem som bevattnade landet. Erövringen av Opis var nyckeln till den lyckosamma erövringen av Babylon eftersom huvudstaden var beroende av konstbevattningen som kanalerna försörjde. Kyros ledde bort vattnet från staden, som kringflöts av kanaler, så att han och hans trupper kunde vada fram till staden och kringgå försvaret. På så sätt lyckades de korsa Tigris och hela tvåflodslandet låg öppet för dem. Den babyloniska huvudstaden, juvelen bland forntidens städer, intogs den 10 oktober 539 genom ett överraskande slag. Den 29 oktober red Kyros i triumf längs Processionsallén förbi de berömda Hängande trädgårdarna och genom den imponerande Ishtarporten till invånarnas jubel. Han hade erövrat staden utan blodspillan och lät nu utropa sig till världshärskare:

 

Jag är Kyros, världens konung, stor och mäktig konung, konung över Babylonien, konung över Sumer och Akkad, konung över de fyra himmelsstrecken.[iv]

 

Denna händelse har efterverkningar och påverkar politiska skeenden ännu i vår tid. Under shahen Mohammad Reza Pahlavis regeringstid utnämndes den 29 oktober officiellt till Kyrosdagen för att hedra grundaren av den iranska monarkin.


[i] Den klassiska historieskrivningen fortsätter att prägla vår syn på perserriket, vilket avspeglas i att de grekiska formerna av persiska person- och egennamn ännu används i litteraturen, t.ex. Achaemenes (Hakhāmanish), Astyages (Arshtivaiga), Kambyses (Kambūjiya), Dareios (Dārayavahush), Xerxes (Khshāyarshan), Artaxerxes (Artakhshassa), Persien (Pārsa), m.m.
[ii] Hérodote, Histoires, övers. Philippe Ernest Legrand, Paris, 1932, I:108–130. Herodotos berättelse om Kyros uppväxt påminner i sitt tema om andra legender där övergivna barn av ädel börd, såsom Oidipus eller Romulus och Remus, återvänder till föräldrahemmet för att hävda sin kungliga ställning. I grekernas värld var drömtydning vanligt förekommande för att få en gudoms svar på sina frågor. Gudarna gav sin vilja tillkänna genom tecken åt människorna, vilket kan vara förklaringen till att Herodotos omnämner anekdoten.
[iii] Bilden av Kyros som en mild fredsfurste har kritiserats som ofullständig av vissa moderna forskare, däribland Josef Wiesehöfer och Amélie Kuhrt. Deras invändningar är emellertid sekundära och gäller omdömen eller skeenden där de klassiska källorna är motstridiga, vilket inte sällan är fallet med de grekiska författarna. Wiesehöfer nämner att Kroisos enligt den babyloniska Nabonidkrönikan ”stupade” i strid mot Kyros. Denna läsning är emellertid felaktig eftersom det akkadiska ordet iduk inte betyder ”stupa” utan ”utkämpa strid”. Ett troligare förlopp, som beskrivs ingående av skalden Bacchylides, som verkade bara drygt ett halvt sekel efter erövringen av Lydien, är att Kroisos försökte ta sitt liv men räddades av Kyros mannar. Josef Wiesehöfer, Ancient Persia from 550 BC to 650 AD, New York, 2001, s. 50. Bacchylides, The Poems and Fragments, övers. Richard C. Jebb, Hildesheim, 1967 [1905], Epinikion III. Bland de grekiska författarna är Herodotos i regel mer pålitlig än Xenofon och Ktesias rörande den äldre historien trots att den senare verkade i sjutton år som hovmedikus i Susa under Artaxerxes I. Herodotos och Xenofon reste också i perserriket dock utan att besöka det iranska kärnlandet.
[iv] Amélie Kuhrt, The Persian Empire: A Corpus of Sources from the Achaemenid Period, London och New York, 2007, s. 71.

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)