Kyros den store

Kyros kom, en lyckans gunstling; han blev fredens furste för sitt folk.

Han intog Lydien och Phrygien och underkuvade allt joniskt land.

Han undgick himlens hat, ty han var sansad.[i]

Aischylos

 

Därvid har vi tvingats erkänna att det ingalunda är en omöjlig uppgift och inte heller svårt att styra människor om man går till väga på ett klokt sätt. Vi vet ju att många gärna lydde honom; folk som bodde många dagsresor från honom, ja till och med på ännu längre avstånd, folk som aldrig hade sett honom, och likväl villigt visade honom hörsamhet. Till den grad överträffade han andra kungar både dem som ärvt sin maktställning och dem som själv förvärvat den.[ii]

Xenofon

 

cyrus_3.jpg

Få härskare och erövrare har lämnat ett så gott intryck på sin eftervärld som perserkungen Kyros II (576–529 f. Kr), grundaren av historiens första världsvälde. Han fick tillnamnet ”den store” (f.pers. vazraka), inte bara för sin militära överlägsenhet, utan mer för att han skänkte riket en så säker grundval att det överlevde honom i mer än två sekel. Antika författare som de bibliska profeterna Daniel och Jesaja lovordar honom för hans ädla sinnelag och mildhet. Jesaja, i Gamla Testamentet, nämner honom vid namn mer än hundra år före hans födelse och förutsäger hans maktövertagande och erövring av Babylon. Judarnas heliga skrift ger överhuvudtaget en sådan berömmande karakteristik av Kyros som ingen annan icke-judisk härskare nämnd i Bibeln fått. Han är den ende person av främmande religion som lovprisas som gudomligt tillsatt monark och som kallas ”Herrens herde” och ”Herrens smorde” (Messias).[iii] Babylonierna välkomnade Kyros som guden Marduks utvalde och grekerna, som av tradition var fientligt inställda till stormakten i öst och vars synsätt genomsyrar den antika historieskrivningen, erkände hans skarpsynthet och människokärlek. Om grekerna ihågkom Dareios den store som riksbyggare mindes de Kyros framförallt som en fredsfurste och idealiserade honom som idealhärskare.

 

Kyros statsmannabegåvning och geni som militärstrateg har genom århundraden varit förebild för åtskilliga kungar, generaler och statsmän, däribland Drottning Kristina av Sverige. Hans etiska härskarfilosofi, som var rotad i den iranska religionen, utgjorde både ett nytt inslag i samhällsfilosofins utveckling och en omvälvning på den storpolitiska scenen. Den står i skarp kontrast till icke-utopiska samhällstänkares ideal, från Aristoteles till Machiavelli, vars tänkande bestämdes av maktrealism.[iv] Föga förvånande rankar den franske diplomaten och historikern J. A. Comte de Gobineau honom bland världshistoriens fem främsta regenter.[v] Svenska akademiledamoten och orientalisten H.S. Nyberg har framhållit att arvet efter Kyros mångkulturella statsbygge har efterverkningar som sträcker sig över hela antiken och fortsätter att inspirera politiker som söker förverkliga samma idéer på nytt underlag.[vi] Bland de författare som har ägnat sig åt Kyros öde är det få som inte har framhävt hans humanitet eller åberopat hans positiva egenskaper. Populärförfattaren Alf Henrikssons sammanfattande omdöme är att ”knappast någon av de stora erövrarna i historien har fått ett vackrare eftermäle än han”.[vii] Den amerikanske historikern Richard N. Frye skriver:

 

Kyros den store är en av historiens odödliga själar. Han var inte bara en betydande personlighet som grundade ett rike, utan han kom att förkroppsliga de ärevördiga egenskaper som varje härskare under antiken förväntades att besitta. Som erövrare förvärvade han hjältestatus för sin klokhet, sin givmildhet och sitt hjältemod. Hans styrelseform kom att influera grekerna och Alexander den store, såsom de uppfattade honom, och eftersom grekernas seder och bruk övertogs av romarna kan Kyros än i dag sägas prägla vårt tänkande.[viii]

 


[i] Sture Linnér, Lans och båge: Aischylos Perserna, Stockholm, 1992, 841–44.

[ii] Xenofon, En persisk furstes uppfostran: Kyrou paideia, övers. Lars Nyberg, Jonsered, 1998, I:i. 5.

[iii] Jesajas bok 41:2–6, 44:28, 45:1–6 och 46:11.
[iv] Ewert Wrangel, Drottning Christina och Le grand Cyrus, ett kapitel ur en afhandling om drottning Christina och den pretiösa societeten. Pro novitate. Festskrift, Stockholm, 1898, s. 20–44.
[v] Joseph Arthur Comte de Gobineau, The World of the Persians, London, 1971, s. 31.
Joseph Arthur Comte de Gobineau, , London, 1971, s. 31.

[vi] Henrik Samuel Nyberg, Från teokratisk imperialism till imperium, Iran genom seklerna. En svensk antologi, red. Andreas Ådahl, Stockholm, 1972, s. 16.

[vii] Alf Henriksson, Antikens historier, Stockholm, 1958, s. 36.

[viii] Richard N. Frye, Cyrus II, Encyclopaedia Britannica, 2008.

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)