Nizami Aruzi - Fyra skrifter

Nizami Aruzi

Fyra skrifter

Översättning: Ashk Dahlén

Stockholm: Atlantis förlag, 2010 

 

Nizami ‛Aruzi verkade som hovskrivare i karavanstaden Bamiyan i nuvarande Afghanistan under den persiska kulturrenässansens höjdpunkt. Hans Fyra skrifter tillkom omkring 1156 som en furstespegel för samtidens monarker och aristokrater. Boken består av fyra avsnitt som redogör för de rådgivare som är oumbärliga för en kung, nämligen skrivaren, poeten, astrologen och läkaren. Avsnitten inleds med teoretiska diskurser om skrivarkonstens, diktkonstens, astrologins och läkekonstens grunder som livas upp av en ström av pittoreska och charmerande anekdoter.

 

Nizami ‛Aruzis persongalleri om drygt fyrtio namn utgör en färgstark rundmålning av det intellektuella livet i den dåtida iranska kultursfären där kungar, ämbetsmän och lärde var fint bildade litterater på persiskt språk och litteratur. Även om berättelsernas underhållningsvärde ibland är större än deras historiska sanningshalt tjänar Fyra skrifter som en värdefull källskrift om den medeltida kulturhistorien och ger en unik översikt över den kulturella samtiden i Iran, Afghanistan och Centralasien.

 

Beställ från Adlibris!

 

”Nizami Aruzis Fyra skrifter föreligger nu för första gången i fullständig svensk översättning. Det är språkforskaren och översättaren Ashk Dahlén som stått för det lika hedervärda som delikata arbetet att få Aruzis medeltidspersiska att ljuda på modern svenska. Dessutom har Ashk Dahlén försett nyutgåvan med en informativ och högst värdefull inledning. […]

 

Fyra skrifter hör till de betydelsefullare dokumenten om medeltida persisk poesi. 

 

Torgny Nordin, Svenska Dagbladet

 

En utsökt och sirlig persisk miniatyr. Så kan man beskriva Nizami Aruzis Fyra skrifter, som skrevs i mitten av 1100-talet. […] Fyra skrifter är egentligen en enda skrift med fyra delar där Nizami Aruzi förklarar vad en furste behöver för att vara framgångsrik, boken är alltså ett slags furstespegel. Det mest kända bidraget till den genren är förstås Machiavellis Fursten. I sin skrift förklarar Nizami Aruzi varför en härskare behöver omge sig med fyra höga ämbetsmän eller ministrar: de är skrivaren, poeten, astrologen och läkaren. Det är inga små krav han ställer: 'Skrivaren måste vara av förnäm börd och ha ett otadligt rykte samt äga ett lysande förstånd, en skarpsynt blick och en obeveklig vilja.' Över huvud taget är Fyra skrifter inte bara en handbok för härskare och deras ministrar utan också en rik översikt över det intellektuella och litterära livet i dåtidens Iran. Den vimlar av originella, lustiga och väl också smått löjliga exempel på hovliv och hur tidens intellektuella tjänade makten.

 

Somligt kan tyckas väldigt avlägset från vår tid då ytterst få om ens någon härskare håller sig med poeter, skrivare och astrologer men kanske är skillnaden ändå mindre än som kan synas vid första ögonkastet. Astrologernas uppgift var att bland annat spå i framtiden och bestämma gynnsamma tidpunkter för viktiga beslut. I dag har vi i stället ekonomer som kanske ofta står på något säkrare empirisk grund än forna tiders stjärntydare. Men inte alltid – de senaste årens kriser kunde ekonomerna inte förutse och i dagens konjunktur manar vissa ekonomer till ökade stats­utgifter och andra till minskade. Det visar sig alltså att ekonomers siarförmåga ibland inte skiljer sig så där jättemycket från astrologernas. De två yrkena fyller liknande funktioner – att ge mer eller mindre välgrundade gissningar en vetenskaplig status. Att sedan vår syn på vad som är vetenskap har förändrats är en annan sak.

 

Diktarna och skrivarna har ännu närmare släktingar i dag i form av pressekreterare, spin doktorer, pr-konsulter, lobbyister och många andra. Få skulle väl i dag beskriva pressekreterarens roll med de ord som Nizami Aruzi använder för diktarens: 'En kung står i behov av en begåvad diktare som odödliggör hans bragder och förevigar hans namn i poesisamlingar och böcker.' I dag har ledarsidorna och tv-sofforna ersatt poesisamlingarna och evigheten av tiden till nästa val, men annars är skillnaden inte så stor. Skalar man bort Nizami Aruzis retoriska överdrifter och ofta prunkande språk visar det sig att likheterna mellan 1100-talets Iran och 2000-talets Europa är betydande. […]

 

Ashk Dahlén har försett sin översättning med en informativ inledning och många förklarande noter. Detta förtar på inget vis värdet av en bok som på ett pedagogiskt och kunnigt vis öppnar dörren till en civilisation och kultur som hör till medeltidens (för att nu använda en europeisk periodisering) allra rikaste, och som fortfarande är alltför sparsamt förekommande i utgivningen av klassiker på svenska.” 

 

Carl Rudbeck, Dagens Nyheter

 

”När jag läste litteraturvetenskap hade vi en obligatorisk antologiserie på litteraturlistan som heter Litteraturens klassiker och består av tio-femton böcker där man plockat ihop 'de yppersta verken inom lyrik, dramatik och prosa'. Det är rätt så talande att den enda delen i serien som behandlade utomeuropeiska verk heter Orientalisk diktning och i den har man buntat ihop arabisk, indisk, tibetansk, kinesisk och japansk litteratur. Att detta säger mer om högskolans prioriteringar än om den så kallade orientalisk diktningens kvalitet är inte svårt att lista ut, och de som utformar litteraturlistorna borde kanske ta sig en titt på Ashk Dahléns fantastiska arbete med utgåvan av Nizami Aruzis Fyra skrifter.

 

Aruzi levde under 1100-talet i det som idag är Afghanistan och var verksam under den persiska kulturrenässansen. Han var verkligen vad man brukar benämna som en renässansmänniska – beläst inom grammatik, retorik, poesi, etik, historia, astrologi, medicin och teologi. Därför är det inte särskilt underligt att han tog sig av uppgiften att författa ett verk där han beskriver de fyra rådgivare som var viktigast för en kung under hans tid – skrivare, diktare, astrologer och läkare. Texter från den här delen av världen är som sagt inte särskilt premierade i den svenska litteraturundervisningen och Dahlén har satt ihop en utgåva anpassad för vår del av världen. Här finns en inledning som ger en kort men täckande bakgrund om persisk historia och kultur, hjälpsamma kartor, fördjupande fotnoter och förteckningar över dynastier och en förteckning av iranska lärde. Dahlén står också för den nyktra och lättlästa översättningen.

 

Men vi ska inte glömma bort huvudpersonen själv – Nizami Aruzi. Fyra skrifter byggs upp av fyra delar där Aruzi redogör för varje ämbetes betydelse och vad som krävs för att den som besitter det ska bli framstående i det. Varje sådan del följs av en radda anekdoter som förtydligar Aruzis ståndpunkter. Författarens objektivitet och trovärdighet som en historisk källa är lätt att ifrågasätta men det är å andra sidan inte heller den huvudsakliga behållningen för den (om det nu finns någon sådan) vanliga läsaren. Istället är det hans humor, betraktelser och den skatt av berättelser som han sitter på som driver texten vidare. Anekdoterna är många, underhållande och lärorika.

 

 Det är dock när Aruzi börjar skriva om sig själv som det blir riktigt roligt. Författarens personlighet skiner igenom bakom vartenda ord och han är så övertygad om sin egen och sina kollegors förträfflighet att det ibland blir löjligt roligt. När han skriver 'vid tiden för min tjänst hos kungen över bergskedjorna ägde jag måttlös talang och lysande begåvning' får han mig osökt att tänka på en för oss samtida ordkonstnär med uppblåst ego (läs Kanye Wests blogg och dra intressanta paralleller för dina vänner om du vill verka lika pseudointellektuell/populärkulturellt bevandrad som jag).

 

Naturligtvis består inte hela boken av hyllningar som Nizami Aruzi skrivit till sig själv, utan här finns en hel del intressanta och värdefulla reflektioner bakom beläggningen av självgodhet, i synnerhet i avsnittet om diktarens uppgift där Aruzi skriver om litteraturens transformerande kraft. Och även om den historiska sanningshalten kanske inte alltid är särskilt hög får man en värdefull inblick i en tid och plats som man i vår del av världen sällan får göra bekantskap med.” 

 

Nina Saric, Dagens bok

 

”Hur lycklig blir man inte över en satsning som den här i dessa tider när översättandet domineras av engelskspråkiga bestsellers det är nästan osannolikt att en iransk hovpoet från 1100-talet tränger sig in bland pallarna av deckare och thrillers. Och hans tankar om diktkonsten förefaller lika intressanta (och framförallt uppfordrande!) än i dag.” 

 

Marie Lundqvist, Voltaire - Sveriges största kulturmagasin

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)