Ur Fyra skrifter (Maymandi)
Staden Lamghan är belägen i distriktet Sind i provinsen Ghazna.[i] Eftersom blott en bergkedja skiljer Lamghans invånare från hedningarna lever de i ständig fara för dessas härjningar och plundringståg. Men folket i staden är stolta, listiga och tålmodiga. Deras list gör dem faktiskt så sluga att de kan jämra sig inför en skatteindrivare på grund av några hekto vete eller ett enda ägg utan att förebrå sig själva det minsta. De brukade resa till huvudstaden Ghazna för att klaga över en ynklig pålaga och uppehålla sig i staden i månader för att återvända utan att ha uträttat något ärende. Kort sagt är de lika föredömliga i sitt tålamod som de är omedgörliga i sina anspråk.

 

Under sultan Mahmud anföll hedningarna en natt Lamghan och åsamkade befolkningen allt slags lidande.[ii] Men eftersom invånarna kunde bärga en skörd från uttorkad mark samlade sig stadens lärde och stormän och begav sig till Ghazna. Med slitna kläder och bara huvuden trädde de in på stadens marknad och klagade högt. De sökte audiens i palatset och berättade om sitt tragiska öde med en sådan jämmer och klagan att till och med ett berg skulle ha brustit ut i tårar. De ömkade sig så mycket inför den store skrivaren Ahmad Hasan Maymandi att han förbarmade sig över dem och befriade dem från den årliga skattpålagan innan han hade genomskådat deras tjuvstreck, förställning och list.[iii] Han gav dem också uppskov med alla fordringar och uppmanade dem att återvända hem, arbeta hårt och vara sparsamma för att kunna återfå sin goda levnadsnivå under kommande år.

 

Delegationen från Lamghan återvände till sina hemtrakter med stor belåtenhet och tillfredsställelse. De fortsatte att leva gott hela året ut och behöll sin hemlighet för sig själva. När året gick mot sitt slut reste de till Ghazna för att ännu en gång anhålla om skattebefrielse hos skrivaren. De tackade honom för att hans välvilja och medlidande hade lyst upp deras hemtrakt under året som gått och hade gett dem så gott skydd att de kunde leva i fred vid gränsen. Men fortfarande jämrade de sig över att välståndet var hotat och befarade att bli utblottade om de skattskrevs, vilket de menade kunde bringa underskott i de kungliga finanserna.

 

Skrivaren beslöt därför att utöka sin välvilja och även befria dem från det kommande årets skattebörda. Under hela perioden mångdubblade folket i Lamghan sina inkomster, men begäret hungrade alltjämt efter mer rikedom. När samma delegation inför det tredje året åter trädde inför skrivaren och lade fram en likadan anhållan var deras girighet uppenbar för alla närvarande, som förstod att folket i Lamghan hade förvillat sig. Skrivaren vände på arket med deras anhållan och skrev följande mening på baksidan: ”Skatten är ett blödande sår och dess läkande är dess inlösen!” Med tiden blev denna mening ett talesätt som har visat sig vara användbart vid flera tillfällen. Må jorden tynga lätt i graven över denne store man!


[i] Lamghan (antikens Lampa) heter i dag Jalalabad och ligger i östra Afghanistan. Den kinesiske resenären Hiouen Tsang, som reste på Sidenvägen år 630, omnämner ortsnamnet.
[ii] Sultan Mahmud Yamin al-Daula (d. 1030) var son till Sebük-Tegin och utvidgade det ghaznavidiska riket i alla väderstreck. Han lade under sig stora delar av Iran och Centralasien och nådde fram till Ganges i Indien. Bergsprovinsen Ghur var ett av de få områden som han inte lyckades inta. Under sin storhetstid sträckte sig hans rike från Isfahan i väst till Samarkand i öst. Hovet i huvudstaden Ghazna lockade till sig åtskilliga lärda män och poeter, däribland panegyrikern ‛Unsuri och dennes elever Farrukhi och Manuchihri. Sultan Mahmud formligen samlade på poeter och enligt biograferna uppgick hans följe till fyrahundra diktare. På grund av det stora antalet begåvade poeter lät han utse ‛Unsuri till ämbetet ”skaldernas kung” (malik al-shu‛arā), vilket i praktiken innebar att denne fungerade som litterär smakdomare.
[iii] Ahmad Hasan Maymandi (d. 1032) var minister i tjugo år vid sultan Mahmuds hov. Han föll tidvis i onåd och hölls fängslad i flera månader.

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)