Persiska renässansen

Den persiska litter√ɬ§ra ren√ɬ§ssans som intr√ɬ§ffade p√ɬ• 900-talet var en del av en st√ɬ∂rre kulturell och id√ɬ©m√ɬ§ssig ren√ɬ§ssans som fick efterverkningar inom b√ɬ•de humaniora och naturvetenskap. Vid blomstrande handelsst√ɬ§der l√ɬ§ngs Sidenv√ɬ§gen som Samarkand och Nishapur fanns de samh√ɬ§lleliga och inte minst ekonomiska f√ɬ∂ruts√ɬ§ttningarna f√ɬ∂r denna v√ɬ§rldsligt betonade kulturstr√ɬ∂mning. Samaniderna gynnade karavanhandeln med avl√ɬ§gsna riken som Bysans och Kina, vilket skapade ekonomisk tillv√ɬ§xt. Den persiska ren√ɬ§ssansen framtr√ɬ§dde i h√ɬ∂g grad som en f√ɬ∂rfinad och kosmopolitisk stadskultur, d√ɬ§r sm√ɬ• m√ɬ§ktiga hov skapade f√ɬ∂ruts√ɬ§ttningar f√ɬ∂r nya framsteg inom konst och vetenskap. Hoven fungerade som bildningscentra och bildningens b√ɬ§rare bestod av fria kosmopoliter √ʬĬď poeter, l√ɬ§rde och skrivare som ofta bytte hemvist p√ɬ• jakt efter lycka, √ɬ§ra och njutning. Vetenskapen beskyddades av kungar, furstar eller rika privatm√ɬ§n som inr√ɬ§ttade bibliotek och l√ɬ§roakademier. Bibliotekens inneh√ɬ•ll bestod ofta av vackra handskrifter som var smyckade med miniatyrer av tidens fr√ɬ§msta konstn√ɬ§rer.[i]

√ā¬†

Karta

Samtidigt som den persiska ren√ɬ§ssansen upplevde sin h√ɬ∂jdpunkt i Iran s√ɬ•ddes fr√ɬ∂n i Italien till den europeiska ren√ɬ§ssans som blomstrade under 1300-talet med namn som Petrarca och Boccaccio. Trots geografiska och kulturella skillnader finns viktiga likheter mellan dessa tv√ɬ• kulturr√ɬ∂relser. B√ɬ•da var v√ɬ§rldsligt betonade str√ɬ∂mningar som bejakade m√ɬ§nniskans behov av kunskap om v√ɬ§rlden, av sj√ɬ§lvh√ɬ§vdelse, av sinnlighet och av s√ɬ• stor m√ɬ•ngsidighet som m√ɬ∂jligt. Bejakandet av m√ɬ§nniskans behov av kunskap om v√ɬ§rlden framh√ɬ§vs inte minst av Nizami ‛Aruzi, vars f√ɬ∂rfattarskap utg√ɬ∂r en av den persiska ren√ɬ§ssansens h√ɬ∂jdpunkter. I sin utl√ɬ§ggning om m√ɬ§nniskans egenart framh√ɬ•ller han att kunskap m√ɬ•ste grunda sig p√ɬ• sinneserfarenhet och inte p√ɬ• uppenbarelse. I de fall d√ɬ• han citerar religi√ɬ∂sa k√ɬ§llor √ɬ§r det i allm√ɬ§nhet inte f√ɬ∂r att f√ɬ∂rmedla andlig eller etisk v√ɬ§gledning, utan f√ɬ∂r att undervisa i retorik eller freda sig mot anklagelser om blasfemi. Liksom i Italien hade den persiska ren√ɬ§ssansen nationella f√ɬ∂rtecken och uppkom under p√ɬ•verkan fr√ɬ•n den antika civilisationen. F√ɬ∂r de ledande gestalterna som Firdausi g√ɬ§llde det framf√ɬ∂r allt att √ɬ•teruppv√ɬ§cka Irans antika storhet. Till skillnad fr√ɬ•n den europeiska ren√ɬ§ssansen omfattade den persiska ren√ɬ§ssansen inte bara ett √ɬ•terupplivande av den egna kulturens spr√ɬ•k, konst och vetande, utan √ɬ§ven av grekisk filosofi och vetenskap.[ii]

√ā¬†

Under den persiska ren√ɬ§ssansen intog skrivar√ɬ§mbetet (sanā‛at-i dabīrī), som hade sina r√ɬ∂tter i sassanidernas Iran, en s√ɬ§rst√ɬ§llning. Skrivarkonsten grundades p√ɬ• retoriken och fick en avg√ɬ∂rande roll f√ɬ∂r humanvetenskapernas utveckling i b√ɬ•de Iran och Europa. I Italien bidrog exempelvis latinets studia humanitatis till uppkomsten av begreppet √ʬĬĚhumanism√ʬĬĚ. P√ɬ• samma s√ɬ§tt som de italienska ren√ɬ§ssanshumanisterna var knutna till skrivar√ɬ§mbetet (ars dictaminis) var de persiska skrivarna med deras encyklopediska vetande och filantropiska nyfikenhet b√ɬ§rare av humanistisk kultur i Iran.√ā¬† Den samtida persiska bildningen var lekmannam√ɬ§ssig och aristokratisk till sin natur. Undervisningen var utpr√ɬ§glat humanistisk, vilket innebar en blomstring f√ɬ∂r √ɬ§mnen som grammatik, retorik, poesi, filosofi och etik.[iii] I likhet med den √ɬ∂vriga lekmannaklassen var skrivarna knutna till hovet och deras undervisning skedde ofta i n√ɬ§rvaro av h√ɬ∂ga l√ɬ§rde och ministrar. M√ɬ•nga skrivare, d√ɬ§ribland Isma‛il ibn ‛Abbad, gjorde sig ett namn som m√ɬ§ktiga statsm√ɬ§n och f√ɬ§ltherrar med b√ɬ•de civil och milit√ɬ§r myndighet. Deras bevarade brev och skrifter tyder p√ɬ• en h√ɬ∂g grad av politisk realism, egenintresse och opportunism.

√ā¬†

Det faktum att l√ɬ§roplanens grundl√ɬ§ggande √ɬ§mnen sysslade med spr√ɬ•k gav upphov till en filologisk professionalism och en estetisk medvetenhet. Enligt Nizami ‛Aruzi m√ɬ•ste skrivaren beh√ɬ§rska grammatik och retorik eftersom dessa discipliner ger honom redskap att f√ɬ∂rena spr√ɬ•kets klarhet med argumentationens tyngd. I likhet med europeiska ren√ɬ§ssansf√ɬ∂rfattare som br√ɬ∂t med medeltidens h√ɬ∂gtravande spr√ɬ•k uppvisar han en str√ɬ§van mot en renare stil bort fr√ɬ•n de konstlade former som hade gjort intr√ɬ•ng i litteraturen. I avsnittet om skrivarkonsten s√ɬ§ger han bland annat: √ʬĬĚDet b√ɬ§sta talet √ɬ§r k√ɬ§rnfullt och f√ɬ∂ljer ber√ɬ§ttarens intention√ʬĬĚ. Hans litter√ɬ§ra spr√ɬ•k √ɬ§r inte bara ett bokspr√ɬ•k utan ett idiomatiskt naturligt och levande spr√ɬ•k. I synnerhet de sj√ɬ§lvbiografiska avsnitten f√ɬ∂rmedlar en stark personlighetsk√ɬ§nsla, d√ɬ§r f√ɬ∂rfattarens k√ɬ§nslor och svagheter framtr√ɬ§der p√ɬ• ett naturtroget s√ɬ§tt. Det √ɬ§r i detta sammanhang intressant att notera att han anv√ɬ§nder ordet √ʬĬĚess√ɬ§er√Ę¬Ä¬Ě (maqāla) i titeln till sitt verk, ett begrepp som f√ɬ∂rst togs i bruk i Europa p√ɬ• 1500-talet med humanisten Michel de Montaignes Essais.

√ā¬†

Varken den persiska eller den europeiska renässansen innebar emellertid djupast sett något återupplivande av antiken, utan någonting helt nytt i kulturhistorien. På 700-talet hade araberna fängslats av den höga vetenskapliga kultur som de mötte vid de antika skolorna som Nisibis i Mesopotamien och Gundishapur i Iran. De lät översätta oräkneliga verk främst från grekiska, syriska och medelpersiska till arabiska. Hit hörde praktiskt taget samtliga Aristoteles verk, Galenos arbeten inom läkekonsten och Ptolemaios astronomiska skrifter. Muslimska lärde stiftade bekantskap med de grekiska matematikernas skrifter och fann i Aristoteles en oöverträfflig lärare i alla vetenskaper. Det dröjde inte länge innan iranska vetenskapsmän började ägna sig åt självständig forskning på arabiska, som fortfor att vara vetenskapens språk under medeltiden. Muhammad Kharazmi (d. 850) fördjupade sig i den grekiska matematiken, uppfann algebran och arbetade med problem inom trigonometrin. Allvetaren Abu Rayhan Biruni (d. 1048) analyserade den historiska utvecklingens ekonomiska orsaker, tillägnade sig flytande sanskrit och ansåg att religionen i olika avseenden stod i konflikt med vetenskapen. Inom medicinen dominerade Muhammad Zakariyya Razi (d. 934), som sammanfattade tidens vetande inom läkarkonsten i ett stort arbete. Han var inte bara en god lärjunge till Hippokrates och Galenos utan även en självständig forskare och mästerlig iakttagare av olika sjukdomstyper. Han studerade läkarvetenskapen med nyktert granskande blick, konstaterade fakta och arbetade med experimentella metoder.[iv]

√ā¬†

I filosofisk mening byggde den persiska ren√ɬ§ssansen, liksom den italienska, vidare p√ɬ• den aristoteliska traditionen. De iranska l√ɬ§rde till√ɬ§gnade sig Aristoteles begreppsapparat, arbetade med hans logik och l√ɬ§rde sig att betrakta v√ɬ§rlden som ett rationellt sammanhang. P√ɬ• 800-talet f√ɬ∂retr√ɬ§ddes den muslimska filosofin av den arabiske t√ɬ§nkaren Kindi som fick en l√ɬ§rjunge i den turkiske filosofen Farabi, som f√ɬ∂renade aristoteliska och nyplatonska tankeg√ɬ•ngar. 1000-talet tillh√ɬ∂rde den iranske polyhistorn Abu ‛Ali ibn Sina (d. 1037), i v√ɬ§st k√ɬ§nd som Avicenna, som var en av sin tids fr√ɬ§mste l√ɬ§rde i b√ɬ•de √ɬ∂st och v√ɬ§st. Han r√ɬ§knade sig som Aristoteles efterf√ɬ∂ljare och var lika hemmastadd i empirins v√ɬ§rld som i metafysisk spekulation. Ibn Sina var en vetenskapsman av universell l√ɬ§ggning och samtidigt en v√ɬ§rldsman med starkt beg√ɬ§r efter livets njutningar. Som filosof hade han grundligt studerat Aristoteles skrifter och kom i h√ɬ∂g grad att influeras av nyplatonismens metafysiska tradition. Men som l√ɬ§kare var Ibn Sina en solid empiriker och tog starka intryck fr√ɬ•n Galenos sjukdomsteori. Han ans√ɬ•g att kroppens h√ɬ§lsa beror p√ɬ• den riktiga balansen mellan de fyra kroppsv√ɬ§tskorna (gula gallan, blodet, slemmet och svarta gallan) och att sjukdomar uppkommer n√ɬ§r denna balans rubbas. Ibn Sina brukar betraktas som den moderna l√ɬ§kekonstens fader och hans Encyklopedi (Qānūn) anv√ɬ§ndes i Europa som en l√ɬ§robok med utomordentligt anseende √ɬ§nda fram till 1800-talet.

√ā¬†

Medan den europeiska renässansen blev början på en förnyelse ledde den persiska renässansen inte till någon upplysning eller humanism i västerländsk bemärkelse, vilket det utan tvivel fanns underlag för.[v] Den vetenskapliga allmänbildningen hade i vida kretsar främjat en skeptisk hållning till den religiösa traditionen, som skjutits tillbaka för antik lärdom. Ibn Sinas spekulationer rörde sig exempelvis i hellenistiska tankebanor som var främmande för islams teologi. Han försökte överbrygga motsatsen genom en symbolistisk tolkning av Koranen, men hans lärjungar kunde inte värja sig mot Muhammad Ghazalis (d. 1111) ortodoxa angrepp på filosofin. Ghazali hävdade att filosofin hade förgripit sig på trons grundvalar och hans strävan kom att uppnå sitt åsyftade mål eftersom de aristoteliska idéerna trängdes bort från Iran under samma århundrade.[vi] Den kulturella och vetenskapliga renässans som hade blomstrat under mer än tvåhundra år utarmades i takt med att med att religionen återtog sitt välde över lärdom och vetenskap. En viktig faktor i detta sammanhang är att den teologiska utbildningen gynnades vid de seljukiska lärosätena, vilket försvagade den bildade lekmannaklassens ställning och gjorde att den profana vetenskapen trädde i teologins tjänst. Den litterära renässansen gick mot sin verkliga upplösning i slutet av 1400-talet då den utarmades på skaparkraft. Därefter uppvisar litteraturen en påtaglig stagnation och bundenhet vid det en gång givna som skapats av de klassiska mästarna. Förnyelsen bröt fram först i kontakten med europeisk litteratur i början av 1900-talet, som medförde en ny öppning och blomstring och då åter med nationella förtecken.



[i] Ibn Sina ger i sin sj√ɬ§lvbiografi Storm√ɬ§starens liv (Sirat al-shaikh al-ra√ʬĬôis) en utf√ɬ∂rlig beskrivning av samanidernas storslagna bibliotek och den stora spridningen av handskrifter. Se, The Life of Ibn Sina, √ɬ∂vers. William E. Gohlman, New York, 1974.
[ii] Enligt Joel L. Kraemer utgjorde buidernas upplysta och toleranta styre början på den persiska renässansen inom humaniora och naturvetenskap. Han ser många likheter mellan den persiska renässansen och den europeiska renässansen. Båda två präglades av ett allmänt kulturellt uppvaknande, betonade människans värdighet, individualitet och världslighet samt byggde vidare på samma aristoteliska tradition. Den viktigaste skillnaden mellan Iran och Italien, menar Kraemer, ligger i att båda dessa renässanser var selektiva i försöken att återuppliva antikens vetande och utformade synteser som var typiska för sin kulturella samtid. Här pekar han på att de iranska lärde i regel sökte förena den aristoteliska traditionen med nyplatonisk spekulation, vilket delvis berodde på att en viktig aristotelisk skrift av Proklos vid namn Aristoteles teologi härstammade från senantikens nyplatonska idékrets. Se Joel L. Kraemer, Humanism in the Renaissance of Islam: The Cultural Revival during the Buid Age, Leiden, 1986, s. 6.
[iii] De humanistiska vetenskaperna kallades ‛ulūm-i insānī i motsats till religi√ɬ∂s vetenskap som gick under beteckningen ‛ulūm-i ‛arab (arabiska vetenskaper).
[iv] De medeltida persiska l√ɬ§karna var pionj√ɬ§rer inom en rad olika medicinska vetenskapsgrenar och anses ha lagt grunden till bland annat modern neuropsykiatri, psykoterapi, klinisk pr√ɬ∂vning och klinisk farmakologi. Nizami ‛Aruzi beskriver i ett par anekdoter i Fyra skrifter att l√ɬ§kare anv√ɬ§nde sig av psykoterapeutiska metoder f√ɬ∂r att behandla patienter med reumatiska och allergiska besv√ɬ§r. Hans skildringar bevisar att l√ɬ§karna hade god k√ɬ§nnedom om olika somatiska symptom och tillst√ɬ•nd, gjorde en grundl√ɬ§ggande √ɬ•tskillnad mellan akuta inflammationer och kroniska sjukdomar och anv√ɬ§nde alternativa unders√ɬ∂kningar f√ɬ∂r att p√ɬ• ett tidigt stadium utesluta organiska sjukdomsorsaker.
[v] Historikern Abbas Milani h√ɬ§vdar att grundvalen f√ɬ∂r moderniteten var minst lika stark i Iran som i Europa under perioden i fr√ɬ•ga och betraktar Nizami ‛Aruzi som en tidig f√ɬ∂respr√ɬ•kare f√ɬ∂r persisk modernitet. Se Abbas Milani, Lost Wisdom: Rethinking Persian Modernity in Iran, Washington D. C., 2004.
[vi] Den persiske teologen Muhammad Ghazali h√ɬ§rstammade fr√ɬ•n Tus och uts√ɬ•gs till professor vid det seljukiska universitet Nizamiyya i Bagdad som grundats av Nizam al-Mulk. Vid Nizamiyya undervisade han i humaniora och skrev flera ber√ɬ∂mda skrifter, d√ɬ§ribland Krossandet av filosofin (Tahāfut al-falāsifa), d√ɬ§r han gick till angrepp mot den hellenistiska filosofin.

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)