Ur Fyra skrifter (Khayyam)

År 1112 var mästarna ‛Umar Khayyam och Muzaffar Isfizari gäster hos Abu Sa‛id Jarrah på slavhandlarnas gata i staden Balkh. Jag hade erbjudit dem mina tjänster och mitt under vår gemytliga samvaro hörde jag Hujjat al-Haqq Khayyam säga: ”Min grav kommer att ligga på en plats där träden två gånger om året sprider ut sina blommor över mig.”[i] Detta uttalande tycktes omöjligt för mig, trots att jag visste att en man av hans rang inte tar tomma ord i sin mun.

 

När jag 1135 anlände till Nishapur var det några år sedan jorden hade beslöjat denne store mans ansikte och denna förgängliga värld hade berövats hans närvaro. Eftersom Khayyam hade haft en läromästares rätt över mig gick jag en fredagskväll för att besöka hans sista viloplats. Jag fick sällskap av en vägvisare som förde mig till Hiras begravningsplats, där vi tog till vänster.[ii] Då fick jag syn på hans grav. Den låg vid foten av en mur som vette mot en trädgård och över muren slingrade päronträd och persikoträd sina bladverk. På hans gravsten hade det fallit så många utspridda blomblad att det var som om hans kropp var skrudad i blomster. Då mindes jag de ord jag hade hört honom uttala i Balkh och brast i gråt. För på hela jordens yta och i alla delar av den bebodda världen skulle jag aldrig mer träffa på hans like.

 

Må Gud, välsignad och upphöjd är Han, ge honom en plats i den högsta boningen i Sin ynnest och nåd!

 

Fastän jag själv var vittne till denna förutsägelse av Khayyam vet jag att han aldrig hyste någon större tilltro till astrologiska utsagor och inte heller har jag hört någon annan stor vetenskapsman som haft tilltro till den.

 

Vintern år 1114 skickade sultanen en budbärare till ministern Sadr al-Din ibn Muzaffar i Merv med uppdraget att be ‛Umar Khayyam att utse en lämplig tidpunkt för jakt.[iii] Kungen ville nämligen undvika att överraskas av snö eller regn på sin utflykt.

 

Khayyam tillhörde ministerns vänkrets och brukade övernatta i hans hem under sina besök i Merv. Därför skickade denne sin kammarherre efter honom och underrättade honom om sultanens begäran. Khayyam funderade på saken i två dagar och valde sedan tidpunkt omsorgsfullt. När dagen anlände begav han sig iväg för att i egen hög person beskåda sultanens avfärd. Sultanen hade inte mer än hunnit sätta sig på sin häst och tillryggalägga mer än en åker när mörka moln plötsligt seglade upp, en kraftig vind drog fram och tjock dimma kom farande. Hela sultanens följe brast ut i skratt och själv ville han vända tillbaka. Men Khayyam sade: ”Ers nåd, var inte ängslig! Ovädret kommer att avta om en liten stund och på hela fem dagar kommer inte en enda droppe nederbörd.” Så sultanen fortsatte rida. Molnen vek åt sidan och ingen såg skymten av vare sig moln eller nederbörd under de fem dagarna.

 

Astrologin är visserligen en beprövad och erkänd vetenskap, men man bör inte förlita sig på den helt och hållet och astrologen själv får inte ha någon långtgående tilltro till den. Han bör lämna varje förutsägelse åt ödets vård.



[i] ”Sanningens bevis” (hujjat al-haqq) är en muslimsk vetenskaplig titel.
[ii] Hira var namnet på ett område utanför Nishapur på vägen mot Merv.
[iii] Sadr al-Din Muhammad ibn Muzaffar (d. 1118) var barnbarn till ministern Nizam al-Mulk och mördades av en av sultan Sanjars tjänare.

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)