Ur Fyra skrifter (Razi)

En annan kung av det samanidiska kungahuset, Mansur ibn Nuh, drabbades en dag av krämpor som var så bestående att de blev kroniska. Läkarna var oförmögna att bota honom, så han skickade iväg ett sändebud till Rey för att be Muhammad Zakariyya Razi att ge honom vård.[i] Läkaren påbörjade sin resa mot Samarkand, men när han nådde fram till Oxus stränder sade han: ”Jag vägrar att kliva i båten, ty Gud, den Högste, har sagt: ’Låt inte era egna händer medverka till er egen undergång.’[ii] Det är vanvett att försätta sig i en sådan riskfylld situation på eget bevåg!”

 

Medan kungens sändebud återvände till Bukhara hade Razi hunnit avsluta sitt verk Om läkekonsten. När ytterligare en budbärare anlände till häst med ett brev som gav löfte om riklig belöning överlämnade han boken till denne och sade: ”Jag förkroppsligar detta verk och med hjälp av det kan Hans Majestät bli botad. Han har därför inget behov av min fysiska närvaro.”

 

När kungen mottog boken fylldes han av djup sorg och skickade iväg ännu ett sändebud, denna gång med en häst ur det kungliga hovstallet och tusen dinarer. Han vände sig till sändebudet och sade: ”Försök locka hit honom med dessa ting, men om det skulle visa sig fruktlöst så bind honom till händer och fötter och för honom till mig!” De framförde kungens vädjan till Razi och när han avvisade inbjudan band de honom, satte honom i båten och släppte honom fri först på andra sidan floden. Där skänkte de honom kungens häst, som bar ett praktfullt sadeltäcke, och ledsagade honom hela vägen till Bukhara.

 

Under färden frågade de undrande: ”Vi befarade att du skulle hysa agg mot oss för att vi tvingade dig i båten, men du tycks varken vara arg eller förbittrad?” Han svarade: ”Jag vet att tjugotusen personer korsar Oxus varje år med livet i behåll och att jag nog skulle överleva. Risken fanns att jag skulle drunkna och om det skulle ha skett skulle folk ha sagt ända fram till tidens ände: ’Vilken dumbom Razi var som frivilligt satte sig i båten och gick till flodens botten.’ Men när jag var bunden fanns det inte någon risk att någon skulle baktala mig. I stället skulle man ha förbarmat sig över mig och sagt: ’Den stackaren drunknade eftersom han var bunden till händer och fötter!’ Om jag hade drunknat skulle man ha förlåtit mig och haft överseende med mig.”

 

 

När sällskapet anlände till Bukhara fick Razi audiens hos Mansur ibn Nuh och började omedelbart behandla kungen. Han använde alla sina färdigheter till fullo, men patienten återhämtade sig inte. En dag vände han sig till kungen och sade: ”I morgon skall jag pröva en ny kur, men för att utföra den måste du offra en viss häst och en viss mulåsna.” Både hästen och mulåsnan utmärkte sig för sin snabbhet och kunde förflytta sig hela fyrtio parsang på en natt.[iii]

 

Dagen därpå ledde Razi kungen till värmekällan ”Muliyans ström” som låg på utsidan av palatset, och överräckte hästen och mulan till sin tjänare vid ingången. Ingen av kungens släktingar eller någon annan i hans följe hade tillåtelse att besöka källan. Han bad kungen att sätta sig i mitten av badet och öste varmt vatten över honom. Sedan förberedde han en läkedryck som han gav åt kungen att dricka och sade åt honom att stanna i badet till dess att lederna var läkta. Därefter lämnade han kungen ensam och gick ut och klädde på sig. Efter en stund återvände han och skrek nedlåtande åt kungen: ”Hörrudu, du gav order om att jag skulle bindas och kastas i båten trots att mitt liv var i fara! Om jag inte slår ihjäl dig som straff förtjänar jag inte namnet Muhammad Zakariyya Razi!”

 

Kungen blev utom sig av raseri och reste sig på knä. I samma ögonblick drog Razi fram en kniv som han skrämde och hotade honom med. Kungen stod plötsligt på benen av fruktan för kniven lika mycket som av skräck för döden. När läkaren fick se kungen på benen vände han om och gick ut ur badet till sin väntande tjänare. De sadlade hästen och mulåsnan och begav sig av tillsammans mot Oxus. Vid middagstid korsade de floden och red utan uppehåll till Merv, där Razi vilade ut och skrev ett brev till kungen som löd:

 

Må Ers Majestät leva länge i ständigt välbefinnande och med hälsan i behåll! I enlighet med vår överenskommelse erbjöd jag Ers Höghet bästa tänkbara vård. Ni hade ett stort underskott på naturliga kalorier och att behandla er åkomma med gängse metoder skulle ha blivit en utdragen process.[iv] Därför övergav jag denna tanke och förde er till värmebadet för en kroppskur. Jag ordinerade en läkedryck och lämnade er ensam till dess att lederna var så gott som helade. När jag sedan hotade er till livet steg era naturliga kalorivärden, vilket gjorde att de uppmjukade lederna läkte. Jag anser därför att det inte finns behov för oss att träffas öga mot öga.

 

Sedan kungen hade rest sig upp i badet och lämnats ensam svimmade han av yrsel. Då han återfick medvetandet rusade han upp och ropade på sina tjänare: ”Vart har läkaren tagit vägen?” De svarade: ”Han steg ut ur badet och gick till sin väntande tjänare. De sadlade hästen och mulåsnan och begav sig av.”

 

Då förstod kungen avsikten med Razis behandling och steg ut ur badet. Nyheten om kungens återhämtade hälsa spred sig i staden och både hovet och folket gladde sig över hans återhämtning. De gav allmosor, skänkte offergåvor och avhöll festligheter. Men hur mycket de än sökte och spanade kunde det inte finna läkaren. På sjunde dagen red hans tjänare oväntat in i staden på sin mula med kungens häst i tyglar. Han överlämnade Razis brev till kungen, som läste det med stor förvåning. Kungen förlät mästaren för hans kränkande ord och sände iväg en last med följande gåvor till honom: en häst, en hedersmantel, en rustning med kåpa, en turban, ett svärd, en slav och en konkubin. Sedan föreskrev han att en årlig lön på tvåtusen dinarer och tvåhundra åsnelaster med korn skulle utskrivas för läkarens räkning från hovets egendomar i Rey. Läkaren mottog kungens ursäkt tillsammans med gåvorna av en hederlig man från Merv. På så sätt återfick kungen sin hälsa och Razi fick sin belöning.



[i] Den samanidiske kungen i fråga bör vara Nasr ibn Ahmad (d. 943) och inte Mansur I ibn Nuh (d. 976) vars kröning ägde rum 961.
[ii] Koranen 2:195.
[iii] Se not 64 rörande parsang.
[iv] Naturliga kalorier eller ordagrant ”naturlig värme” (harārat-i gharīzī) var en hypotetisk substans som medeltida persiska läkare ansåg existerade i varma ämnen. Begreppet ”naturlig värme” förkastades av den moderna kemins fader Antoine Laurent de Lavoisier (d. 1794) som använde sig av caloric-hypotesen för att förklara fenomenet värme. I början av 1800-talet ersattes denna hypotes av termodynamik och ett modernt energibegrepp genom den franske fysikern Nicolas Cléments (d. 1842) arbete på området.

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)