Ur Fyra skrifter (Rudagi)

Det berättas att Nasr ibn Ahmad kallades ”samanidernas juvel” eftersom denna dynasti nådde kulmen av sin storhet under hans styre. Han fullkomligt badade i överflöd och brukade hänge sig åt alla slags nöjen. Han hade tillgång till välfyllda skattkammare, en mäktig krigshär och trofasta tjänare. På vintrarna brukade han vistas i huvudstaden Bukhara och somrarna tillbringade han i Samarkand eller något annat distrikt i Khurasan. Ett år föll det sig så att han valde ut Herat. Under våren uppehöll han sig i Badghis, som har de mest hänförande ängsmarkerna i Khurasan och i Persien. Genom Badghis löper nämligen nästan tusen kanaler med vatten som skänker frodig växtlighet och som kan släcka törsten hos en hel här.

 

När Nasr ibn Ahmad och hans män hade ätit och druckit i mängder, vilat upp sig och åter var redo för ärans fält vände han blicken mot Herat. Han gjorde uppehåll utanför staden Marghzar Sapid, där de slog läger. Svala brisar fläktade från norr och frukterna på fälten i byarna Malin och Karukh höll på att mogna, sällsynta frukter som ingenstans är så billiga som där. Krigshären kopplade av. Stämningen var behaglig på grund av den friska brisen, alla sköna dofter och det rika överflödet på mat och frukt. Krigarna fullkomligt njöt av livets gåvor under hela våren och sommaren.

 

Med höstdagjämningen anlände druvornas bästa tid och basilikan, äppelrosen och kamomillen var i blom. Nasr ibn Ahmad och hans män visade årstiden full aktning och mättade sig på dess behag.[i] Eftersom kylan inte var särskilt påtaglig förlängdes höstsäsongen, vilket skänkte druvorna en sällsynt sötma. I Herats distrikt finns mer än hundratjugo olika druvsorter, som var och en överträffar varandra i smak och sötma. Det är särskilt två druvor med namnen parniyan och gulchidi som inte påträffas någon annanstans i den befolkade världen. Med sitt genomskinliga skal, sitt fina fruktkött och sin saftiga smak skulle man kunna tro att de inte hörde till det jordiska. En klase druvor av sorten gulchidi uppnår ibland en vikt på hela tjugo kilo, varav varje druva väger tjugo gram![ii] De är svarta som tjära och söta som socker. På grund av sötman kan man inte äta dem i stora mängder. Förutom druvor stod allt slags andra utsökta frukter att få.

 

Kung Nasr ibn Ahmad begrundade hösten med dess gåvor och var mycket belåten. Narcissen blommade ut och från vinrankorna i Malin gallrade man russinen som rensades och packades i lådor. Han stannade till vid de små byarna Ghura och Darvaz, där han blickade ut över lantegendomar som förde tankarna till paradiset med rosengårdar och lusthus mot norr. När mandarinskörden anlände från Sistan och söta apelsinfrukter från Mazandaran beslöt han sig för att övervintra i området och vintern förflöt på det mest behagliga sätt.

 

När våren åter gjorde entré skickade Nasr iväg hästarna till Badghis och slog läger i Malin i en dalgång belägen mellan två vattendrag. Sommaren passerade och frukterna mognade. När höstdagjämningen närmade sig sade han: ”Låt oss hålla höstdagjämningens festligheter i Herat, för ingenstans är hösten så hänförande som här!” År efter år fortsatte han att förhala sina planer till dess att fyra vårar hade passerat. Vid denna tid upplevde samaniderna sin storhetstid och riket blomstrade. Inga yttre fiender hotade kungadömet och krigshären var lojal. Tillväxten var gynnsam och framtiden tycktes ljus. Men Nasrs krigare hade drabbats av hemlängtan och förslappning. De betraktade sin dåsiga kung och insåg att han hade förtrollats av Herats atmosfär och att hans hjärta var förälskat i dess prakt. I samtal sade han att han föredrog Herat framför Edens lustgård och satte mer värde på dess charm än en kinesisk vår.

 

När hans följe insåg att kungen hade för avsikt att stanna i Herat även denna sommar gick hovmännen och fältherrarna till Abu ‛Abdulla Rudagi. Det fanns nämligen ingen som var högre aktad i kungens följe än han och ingen vars ord kungen satte så stort värde på. De sade till Rudagi: ”Vi skänker dig femtusen dinarer om du kan tänka ut ett knep med vilket vi kan förmå kungen att bege sig av. Vi saknar våra fruar och barn och längtar efter att återse Bukhara.” Rudagi antog utmaningen eftersom han kände till kungens sinnelag. Han visste att prosa inte var lämpligt för ändamålet men att poesi skulle göra intryck på honom. Därför tog han sig för att skriva en lyrisk dikt.

Efter att ha intagit sitt morgonvin trädde Nasr ibn Ahmad in i salen och gjorde en välkomsthälsning. Musikerna tystnade och kungen tog plats på tronen. Rudagi fattade harpan och spelade ”De älskandes lovsång” som inleds med följande vers:

 

Doften av bäckens ström kommer till oss!

Minnet av den älskade vännen kommer till oss!

                     

Därnäst slog han an en lägre sträng och sjöng:

 

Transoxaniens sand må vara sträv,

men den är len som silke under oss!

Oxus skall få återse vännens anlete

och slår höga glädjevågor mot oss!

Leve du stad, o älskvärda Bukhara!

Till dig rusar vår sorglösa kung före oss!

Vår kung är månen på Bukharas himmel.

För alltid lyser han upp valvet ovan oss.

Vår kung är cypressen i Bukharas trädgårdar.

Må han beträda lustgården med oss!

 

När Rudagi kom fram till den sista versen blev kungen så rörd att han steg ned från tronen och besteg högvaktens häst. I galopp begav han sig mot Bukhara i sådan fart att hans ryttarstövlar fick skickas efter honom till Runa, som ligger hela två parsang bort.[iii] Men kungen släppte inte tyglarna förrän han hade anlänt till Bukhara och Rudagi mottog belåtet den dubbla summan av sin utlovade belöning på femtusen dinarer.

 

År 1110 hörde jag följande yttrande i Samarkand av adelsmannen Ahmad ‛Abidi: ”Min farfar godsherren Abu Raja berättade att när Rudagi anlände till Samarkand ledde han fyra kameler lastade med förmögenheter.” Denne store man var sannerligen värd denna belöning eftersom ingen har kunnat skapa en mästerlig efterbildning av detta stycke eller lyckats bemästra hans utsökta sätt att behandla ämnet.

 

Den hyllade diktaren Mu‛izzi var en av de ljuvligaste sångarna och mest lysande begåvningarna i Persien. Hans dikter visar prov på högsta kvalitet med sin friskhet och sötma och glänser i vitalitet och charm. Mu‛izzi ombads av Zain al-Mulk Hindu från Isfahan att skapa en efterbildning av Rudagis dikt.[iv] Eftersom han inte fick tillåtelse att skylla på sin oförmåga skrev han följande vers:

 

Nu är Rustam från Mazandaran gäst hos oss!

Nu är Zain al-Mulk från Isfahan gäst hos oss!

 

Alla lärde kan se hur mycket dessa verser skiljer sig från Rudagis dikt. Och vem kan överträffa Rudagi när han sjunger så ljuvligt:

 

Visst ger hyllning och panegyrik vinst åt oss,

men det kungliga kansliet gör förlust av oss!

 

Denna vers visar utmärkt prov på sju stilistiska inslag: intention, antites, refräng, harmoni mellan form och innebörd, estetik, vältalighet och effekt. Alla diktkonstens mästare som har haft möjlighet att begrunda denna vers instämmer med mig i detta.



[i] Höstdagjämningen (mihrgān) infaller i den persiska månaden Mihr och firas sedan urminnes tider av iranska folk som en skördefest.
[ii] Man och masang är namnet på viktenheter som var i bruk i den iranska kultursfären fram till modern tid.
[iii] Parsang är namnet på en persisk längdenhet som motsvarar 5,6 kilometer eller den distans som man normalt tillryggalägger till fots på en timme.

[iv] Zain al-Mulk Hindu var vasall i Isfahan åt den seljukiske sultanen Ghiyas al-Dunya Muhammad (d. 1117).

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)