Nizami Aruzis verk

Nizami ‛Aruzi var verksam som hovpoet, men av hans diktning finns inte mer än en handfull verser bevarade. Trots att han själv gjorde anspråk på att vara en förstklassig poet har nutida litteraturvetare i regel värderat hans verser som medelmåttiga.[i] Prosaverket Fyra skrifter (Chahār maqāla) är viktigare än den poesi som han samtidigt producerade, eftersom det gett honom rangen som en av den iranska litteraturhistoriens största författare. Fyra skrifter skrevs ned omkring 1156 som en furstespegel under beskydd av den ovan nämnde Fakhr al-Daula Mas‛ud och vänder sig till samtidens monarker och aristokrater. Tematiskt sett påminner verket i sin genreöverskridande karaktär om persiska furstespeglar som Styrelsekonsten och Qabusboken, men tonvikten läggs inte på kungen utan på hans ämbetsmän. Nizami ‛Aruzi inskärper det nödvändiga i att kungen har goda och visa ministrar vars åsikter han bör följa. Syftet är således, till skillnad mot vad som är fallet i andra furstespeglar, inte att beskriva kungens egenskaper och förtjänster utan att redogöra för de ämbeten som han behöver för att kunna regera på ett klokt och effektivt sätt. Den engelske litteraturvetaren Edward Browne har lovordat Nizami ‛Aruzi för hans angenäma, lediga stil, som närmast kan beskrivas som otvungen, och betraktar hans alster som ett mästerverk.[ii] Hans originalitet kan just sägas ligga i hans strävan efter språklig renhet, en renhet som samtidigt är konstfull och mångskiftande.

 

Fyra skrifter består till formen, vilket titeln antyder, av fyra avsnitt som vart och ett ägnas åt ett kungligt ämbete. De ämbetsmän som kungen enligt Nizami ‛Aruzi behöver är: skrivare, poeter, astrologer och läkare. I likhet med andra samtida persiska författare inleder han verket med en lovprisning av Gud, profeten Muhammad och Husam al-Daula ‛Ali, som porträtteras som en prins av Guds nåde. På detta följer en lärd beskrivning av universums uppkomst, mineraler, växter, djur och människan, som i stora drag bygger på ett vetenskapligt synsätt. Författaren redogör sedan för sin syn på samhällets klasser och kungadömets innebörd och funktion. I likhet med Platon är hans idealstat aristokratisk och byggs upp av tre klasser som motsvarar själens tre delar (drifter, känsla och förnuft): vildmän som bebor ödemarkerna, näringsidkare och hantverkare som befolkar städerna samt vetenskapsmän och filosofer som ägnar sig åt intellektuell verksamhet. I likhet med Platon baserar han denna indelning på den enskilda människans anlag och uppfostran. Men till skillnad från Platons idealsamhälle, som styrs av filosofer, följer Nizami ‛Aruzi den persiska traditionen, där monarkin uppfattas som det bästa styrelsesättet. I likhet med Aristoteles hävdar han vidare att de styrande bör komma från samhällets ”medelklass” och att kungen bör rekrytera sina ämbetsmän och ministrar ur den tredje klassen.

 

Bokens fyra huvudavsnitt inleds med teoretiska introduktioner om skrivarkonstens, diktkonstens, astrologins och läkekonstens grunder och tillvägagångssätt. Nizami ‛Aruzi ger inte bara en lärd beskrivning av de fyra ämbetenas förtjänster utan redogör även för vad som utmärker en meriterad utövare av varje ämbete. Hans synsätt bygger i stora drag på grekiska och persiska grundvalar som presenteras i en samtida iransk-muslimsk tankedräkt. Den teoretiska framställningen följs i varje avsnitt av ett tiotal biografiska anekdoter om berömda lärda män (och en kvinna) som på olika sätt belyser ämbetet i fråga. Anekdoterna är charmfulla och mer eller mindre litterära. En och annan har även humoristiska inslag. I synnerhet de självbiografiska avsnitten förmedlar en stark personlighetskänsla. Författaren utmålar ingen idealvärld utan träder i stället själv fram som en levande person med sina känslor och svagheter. Trots berättelsernas skiftande historiska sanningshalt inbjuder de överlag till angenäm läsning.

 

Författarens anekdoter ger en god översikt över den kulturella samtiden i Främre Asien och Centralasien och tjänar som ovärderlig källskrift om den persiska kulturhistorien under 900-, 1000- och 1100-talen. Hans persongalleri om drygt fyrtio namn är i själva verket en unik rundmålning av dåtidens intellektuella liv i den iranska kultursfären. Berättelserna om poeterna Firdausi, Khayyam och Amir Mu‛izzi brukar bedömas som särskilt värdefulla, liksom skildringarna av vetenskapsmännen Ibn Sina, Biruni och Razi. För en modern läsare är det kanske anmärkningsvärt att Khayyam inte upptas i avsnittet om diktkonsten utan i avsnittet om astrologin. Men man skall komma ihåg att denne ända fram till förra århundradet framför allt var ansedd som vetenskapsman i sitt hemland. Nizami ‛Aruzis beskrivning av Khayyam är för övrigt den enda existerande samtida skildringen av denne store poet, matematiker och astronom. Vidare är den biografiska anekdoten om Firdausi den äldsta i sitt slag. Verkets betydelse som källskrift förstärks av att författarens utsagor i regel bygger på egna erfarenheter eller på berättelser av personer som själva har bevittnat händelserna i fråga.

 

Att döma av Nizami ‛Aruzis egna ord, som ofta mynnar ut i självberöm, fick han allmän aktning för sin sakliga kunskap och stilistiska begåvning redan av sin samtid. Fyra skrifter kom att göra starkt intryck på senare prosa och har använts som källskrift av flera stora författare under de följande seklerna. Muhammad ‛Aufi (d. 1242), som verkade vid det ghuridiska hovet, använde verket som stilistisk förebild i sin författarbiografi De högsta intellekten (Lubāb al-albāb). Bland andra författare som har influerats av Nizami ‛Aruzi återfinns historikern Ibn Isfandiyar och biografen Daulatshah Samarqandi, som skrev en omtyckt levnadsteckning över litterära personligheter med titeln Poeternas minnen (Tazkirat al-shu‛arā). Fyra skrifter är ett av de mest citerade prosaverken i den persiska litteraturhistorien och har även influerat författare och intellektuella i modern tid. Här räcker det med att nämna litteraturkritikern Muhammad Qazvini (d. 1950) och poeten och parlamentsledamoten Muhammad Bahar (d. 1951). Båda dessa förordade en litterär förnyelse med Nizami ‛Aruzi som stilistisk förebild. Qazvini framhöll dessutom hans betydelse för iranskt sekulärt tänkande med tanke på den centrala roll som språket har för nationalkänslan. Anekdoten om Ibn Sina och mannen som föreställde sig vara en tjur i avsnittet om läkekonsten var även ledmotiv i en novell av Gholamhossein Sa‛idi (d. 1985), som har filmatiserats av den prisbelönte regissören Dariush Mehrjui (f. 1939). Slutligen används Fyra skrifter ännu i dag i språk- och litteraturundervisningen vid skolor i Iran och i Afghanistan, vilket är ett vittnesbörd om det persiska språkets mer än tusenåriga levande kontinuitet.



[i] Detta är bland annat den moderna iranske litteraturvetaren Muhammad Mu‛ins omdöme.
[ii] Edward Browne, The Chahār Maqāla of Nizāmī-i ‛Arūdī of Samarqand, Cambridge, 1921, s. xi.

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)