Nizami Aruzis liv
Ahmad Nizami ‛Aruzi föddes i den centralasiatiska lärdomsstaden Samarkand omkring år 1085. Han verkade under större delen av sitt liv som hovpoet och skrivare vid det ghuridiska hovet i staden Bamiyan i nuvarande Afghanistan. Bamiyan är beläget i en vidsträckt dalgång och var alltsedan antiken ett viktigt rastställe på den stora förbindelseleden mellan Centralasien och Indien (se bild). På 200-talet blev staden ett viktigt centrum för buddhismen. I lodräta klippor grävde man ut grottor, som inreddes till helgedomar dekorerade med målningar och statyer. Mest berömda var förmodligen de gigantiska Buddhastatyer som 2001 förstördes av den militanta talibanrörelsen. Under Nizami ‛Aruzis levnad upplevde den persiska litteraturen en blomstringsperiod i Afghanistan, och städer som Ghazna, Herat och Balkh hörde till några av dåtidens främsta konst- och diktarcentra. Om Nizami ‛Aruzi själv finns inte mycket biografisk information bevarad, utan det enda som vi känner till om honom kommer från hans egna korta minnesanteckningar. Han fick förmodligen sin tidiga utbildning i hemstaden Samarkand och tillägnade sig ett brett vetande inom profana vetenskaper som grammatik, retorik, poesi, etik och historia. Förutom kunskaper i skrivarkonst var han även bevandrad i astrologi och medicin. Att döma av hans självbiografiska skildringar var han på alla sätt en mångsidigt lärd person.

bamiyan_600.jpg

 

I Fyra skrifter berättar Nizami ‛Aruzi att han i unga år fick höra berättelser om den store skalden Rudagi. Kanhända inspirerade denne så mångsidige poet honom att söka lyckan som diktare. Redan i tjugoårsåldern befann han sig på resa i Khurasan sökande efter kunskap om samtidens lärda män. År 1112 besökte han Balkh, där han inhämtade lärdom hos astronomerna ‛Umar Khayyam och Muzaffar Isfizari som hade utarbetat en ny solkalender på uppdrag av den seljukiske sultanen Malikshah. Förmodligen besökte han även stadens berömda lärosäten, akademier och bibliotek. Några år senare samlade han upplysningar om poeten Firdausi i dennes hemtrakt Vazh utanför Tus. Han hade vid denna tid börjat skriva sina första dikter, eftersom han berättar att han 1116 skrev en lovprisningsdikt och anslöt sig till sultan Sanjars hov på väg från Herat. Han beskriver denna tilldragelse i en av sina minnesanteckningar:

 

Våren 1116 utsatte sig islams överhuvud sultan Sanjar för fara när han slog läger i Taruqslättens träskmarker i provinsen Tus. Det var där som jag anslöt mig till hans hov på väg från Herat. Jag hyste förhoppningar om att bli visad en ynnest eftersom jag saknade lön och proviant. Så jag skrev en hyllningsdikt och gick till den ärade poeten Mu‛izzi för att söka stöd och be om råd.

 

Amir Mu‛izzi var Sanjars mest hyllade hovpoet och sultanens smakdomare i fråga om poesi. Med dennes stöd gjorde Nizami ‛Aruzi sig bemärkt vid hovet och lockade till sig sultanens uppmärksamhet. Vi känner inte till när han erhöll sin första hovtjänst eller när han fick sitt genombrott som poet, men av någon anledning lämnade han Sanjars hov. Kanske förlorade han i gunst hos sultanen eller kände sig försummad i skuggan av mer namnkunniga poeter. Färden gick hur som helst till den ghuridiska huvudstaden Bamiyan, som kom att betyda mest för honom. I mer än fyrtiofem år verkade han som hovpoet och skrivare åt olika härskare av det ghuridiska kungahuset. Hans prosaverk Fyra skrifter är tillägnat den ghuridiske prinsen Husam al-Daula ‛Ali och hans far kung Fakhr al-Daula Mas‛ud av Bamiyan.

 

Det ghuridiska kungahuset var av iransk börd och tillhörde den anrika släkten Shansab, som härstammade från den förhistoriske kungen Zahhak. Även om denna härstamning var påhittad är detn betydelsefull i politiskt avseende eftersom Zahhak härskade över Iran i mytologisk tid. I Kungaboken berättar Firdausi att hans draklika tyranni varade i tusen år innan han till slut störtades av hjälten Kavih. Namnet Shansab kommer från dynastins historiska anfader, en adelsman vid det sassanidiska hovet som blev vittne till den arabiska invasionen av Iran i mitten av 600-talet. Liksom andra medlemmar av den persiska adeln tvingades denne ädling att söka skydd österut undan förföljelse. Han slog sig ned i den oåtkomliga bergsprovinsen Ghur i nuvarande Afghanistan där hans ättlingar kom att stanna i mer än ett årtusende. Vid sultan Mahmuds erövring av området på 1000-talet övergick invånarna i Ghur till islam och anammade den hanafitiska rättsskolan.[i]

 

Under Nizami ‛Aruzis levnad regerade seljukerna och ghaznaviderna över de östra delarna av den iranska kultursfären. Seljukerna styrde över det egentliga Persien och västra Khurasan, medan ghaznaviderna hade trängts tillbaka till Indiens nordgräns. Den abbasidiske kalifen i Bagdad var islams högsta religiösa auktoritet men var i praktiken en skuggregent åt de seljukiska sultanerna, som innehade den världsliga makten. Kalifens enda maktbefogenhet bestod i att legitimera de styrande, vilket skedde genom överlämnandet av en investitur bestående av svärd, fana och hedersmantlar. Provinsen Ghur låg inträngd mellan de seljukiska och ghaznaviska maktsfärerna och kom tidvis att stå i vasallförhållande till bådadera. I början av 1100-talet var de en gång så mäktiga ghaznaviderna emellertid försvagade och hungersnöd rådde i huvudstaden Ghazna. 1118 utropade sig Bahram Shah (d. 1152) till ny sultan efter att ha lönnmördat sin bror Arslan Shah. Bahram Shah var en stor beskyddare av poeter, bland dem Sana’i som skrev sitt kända verk Sanningens trädgård (Hadīqat al-haqīqa) under hans beskydd. Men hans politiska hänsynslöshet skulle innebära det egentliga slutet för dynastin.

 

Ghaznavidernas försvagade ställning främjade ghuridernas självständighetsanspråk och av fruktan för deras växande inflytande lät Bahram Shah 1148 förgifta den ghuridiske vasallfursten Qutb al-Daula i Piruzkuh och iscensatte en sammansvärjning mot hans bror Saif al-Daula i Ghazna. Vintertid blockerades inkörsvägarna till huvudstaden av kraftiga snöfall. Bahram Shahs undersåtar kunde därför enkelt tillfångata prinsen och låta korsfästa honom. Dessförinnan hade de tvingat honom att springa gatlopp genom staden fastbunden på en åsna och med svärtat ansikte. För denna illgärning utkrävde hans bror fältherren ‛Ala al-Dunya Husain en fruktansvärd hämnd. År 1151 ledde han en ghuridisk krigshär från Piruzkuh mot Ghazna och tvingade ghaznavidernas elefantarmé att tre gånger slå till reträtt. Under de sju dagar som belägringen av staden pågick förlustade han sig med vin och dansöser i palatset medan hans krigare härjade och plundrade i staden. Han sörjde sedan sina döda bröder i sju dagar, och det sägs att folkets förtvivlan svepte in staden i ett mörker. Bahram Shah tog sin tillflykt till sina privata egendomar i Indien, där han levde sina sista år i ensamhet.

 

Efter underkuvandet av Ghazna, vilket markerade början på det ghuridiska kungariket, lovprisade historikerna ‛Ala al-Dunya Husain som ”världserövraren” (jahānsūz). På återresan till Ghur lät han rasera alla praktfulla byggnader som ghaznaviderna hade låtit uppföra, vilket omnämns i andra avsnittet av Fyra skrifter. Nizami ‛Aruzi, som tillägnar honom en lovprisning i verkets upptakt, framhåller att den nye erövraren trots sin avsky för ghaznaviderna älskade de dikter som hade skrivits som hyllning åt deras sultaner:

 

När världens kung ‛Ala al-Dunya Abu ‛Ali Husain ibn Husain med stöd av de troendes anförare drog ut mot Ghazna för att hämnas för de två lovvärda prinsar som kung Bahram Shah hade låtit avrätta som simpla tjuvar och dessförinnan förödmjukat och tilltalat på det mest kränkande sätt plundrade han Ghazna och ödelade de byggnader som Mahmud, Mas‛ud och Ibrahim hade låtit uppföra. Men samtidigt köpte han med guld de diktsamlingar som skrivits till deras lov och förvarade dem i sin skattkammare.

 

I Ghur utropade sig ‛Ala al-Dunya Husain till kung och lät prägla mynt i sitt namn. Men hans framgång blev kortvarig, eftersom han besegrades av seljukerna utanför Auba (antikens Obeh) och togs som krigsfånge tillsammans med sin son. Nizami ‛Aruzi berättar i en av sina minnesanteckningar att sonen frisläpptes genom en lösesumma medan kungen fick fri lejd och tilldelades en hedersmantel av sultanen. I samband med ghuridernas nederlag höll sig Nizami ‛Aruzi gömd på avstånd från stridigheterna, vilket framgår av bokens avslutande berättelse. Han reste kort därefter till Bamiyan, där han under beskydd av ‛Ala al-Dunya Husains bror kung Fakhr al-Daula Mas‛ud sysselsatte sig med att nedteckna sitt livsverk Fyra skrifter. Nizami ‛Aruzis senare liv är höljt i dunkel, men han fortsatte sannolikt att verka i ghuridisk tjänst fram till sin död. Ghuriderna upplevde sin storhetstid under de följande kungarna Ghiyas al-Din Muhammad och Mu‛izz al-Din Muhammad, som erövrade Bengalen och upprättade ett persiskt rike i Indien. Deras härar besegrades först 1215 av den mäktige kungen ‛Ala al-Din Muhammad av Kharazm. Fastän det ghuridiska riket inte varade i mer än sjuttio år sträckte det ut sig över Afghanistan och omfattade under sin glansperiod stora delar av nordöstra Iran, Turkmenistan, Tadzjikistan, Uzbekistan och norra Indien. I Fyra skrifter omnämner Nizami ‛Aruzi flera av dynastins monarker som ”kungar över bergskedjorna” med anspelning på bergstrakterna i kärnprovinsen Ghur.



 

 

 

 

[i] Den främsta källan om ghuriderna är historikern ‛Usman ibn Siraj al-Dins Nasiris krönikor (Tabaqāt-i nāsirī) från mitten av 1200-talet. som ger värdefull information om islams tidiga historia i Afghanistan och Indien. Se även, C. E. Bosworth, The Political and Dynastic History of the Iranian World (A.D. 1000–1200), Cambridge History of Iran, vol. 5, s. 157–166.

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)