Pahlavidynastin

Det föredömliga sätt varpå svenskarna hade organiserat och utbildat gendarmeriet bidrog till persernas starka intresse att etablera kommersiella kontakter med Sverige. 1919 invigde ambassadör Asad Khan Bahador den första persiska diplomatiska beskickningen i Sverige. Det skulle dröja ett årtionde innan Sverige öppnade sin första ambassad i Teheran, vilket sannolikt berodde på att svensk polis dödats i den kupp som den persiska kosackbrigadens ledare Reza Khan genomförde i februari 1921. Som premiärminister beslöt Reza Khan att säga upp alla utlänningar i persisk tjänst från sina befattningar och 1925 utropade han sig till kungarnas kung (shāhanshāh) med dynastinamnet Pahlavi. Ahmad Shah som gått i självvald exil och befann sig i Monte Carlo hade ingen avsikt att återta tronen. Den svenska ambassaden i Teheran invigdes därför först 1929 med Carl Gerhard von Heidenstam som beskickningschef.


Som monark påbörjade Reza Shah Pahlavi ett genomgripande nydaningsarbete av Persiens förvaltning, bankväsende och infrastruktur. Han kom fördenskull att benämnas som det moderna Irans grundare (bonyāngozār-e Irān-e novin) av iranska historiker. 1930 träffades avtal mellan Sverige och Persien inom visering, handel, tull och sjöfrakt. Ett tiotal svenska företag som stod bakom aktiebolaget Persiska kompaniet (senare Irano-Swedish Company) ingick avtal med persiska regeringen om leverans av svensk industrimateriel.[i] Som likvid för detta uttogs och exporterades persiska produkter, främst torkad frukt, bomull, ris och tobak, för motsvarande summor. 1933 grundades Svenska Entreprenad Aktiebolaget (Sentab) som ägnade sig åt byggandet av alltifrån järnvägar och broar till kraftstationer, sjukhus och fabriker för tillverkning av cement- och socker i Iran. Ett tjugotal svenska ingenjörer deltog i arbetet med den stora transpersiska järnvägen som invigdes 1938 då också de första svensktillverkade tågvagnarna började rulla från Bandar-e Shapur vid Persiska viken.[ii]


De diplomatiska och affärsmässiga förbindelser som Karl XI hade drömt om mellan Sverige och Persien kom således äntligen igång på 1930-talet. Denna förändring speglades i det tjugo dagars statsbesök som den svenske kronprinsen Gustav VI Adolfs gjorde i landet i november 1934. I sällskap av prinsessan Louise och barnen Bertil och Ingrid (senare Drottning av Danmark) färdades han genom städerna Teheran, Isfahan och Shiraz. Det svenska följet mottogs med pompa och ståt i den iranska huvudstaden av Reza Shah Pahlavi och inkvarterades i Golestān-palatset. Kronprinsen var särskilt intresserad av Persiens antika historia och deltog själv i utgrävningarna i Persepolis som leddes av den tyske arkeologen Herzfeld. Förutom Persepolis besökte Gustav Adolf även Kyros den stores grav i Pasargad och besåg de sassanidiska klippinskriptionerna vid Taq-e Bustan (utanför Kermanshah i västra Iran).

NybergI november samma år firades 1000-årsjubileumet av den persiske nationalpoeten Ferdousis födelse på Nationalmuseet i Stockholm. Medverkande var prins Eugen, den persiska operasångerskan Ghasal Öhman, som deklamerade klassisk poesi, och arkeologen T.J. Arne som föreläste om sina utgrävningar vid Shah Tappe utanför Astarabad.[iii] Vid universitetet i Uppsala har studiet av persisk filologi och litteratur bedrivits sedan mitten av 1930-talet. Den som introducerade ämnet var professorn, och sedermera akademiledamoten H.S. Nyberg. Bland Nybergs studenter i persiska genom åren återfinns några av seklets stora namn inom svensk litteratur, såsom Gunnar Ekelöf, Willy Kyrklund och Sven Delblanc. Men till hans mest lysande studenter vetenskapligt sett hör nog Stig Wikander, Geo Widengren och Bo Utas.[iv] Nyberg är även författare till en rad internationellt uppmärksammade böcker om antikens Iran. I sitt banbrytande verk om den iranska religionshistorien, Irans forntida religioner (Stockholm, 1934) behandlar han allt ifrån persisk mytologi och shamanism till zoroastrism och manikeism. Hans skrev även ett pionjärarbete i medelpersiska, A Manual of Pahlavi, som publicerades i två volymer (Wiesbaden, 1964-1974).

 

Nyberg besökte sitt älskade Iran först på ålderns höst och föll för dess lockelse. I en av Svenska akademiens minnesanteckningar berättar dottern Sigrid Kahle att hans fyra resor dit åren 1960-1971 verkade förnyande på honom. I Isfahan förde en kollega honom ”runt i ett paradis av skir grönska, blåvit safavidarkitektur, broar, lermurar, och så denna höga luft, som blev ett livselixir”. Vid besöket i Shiraz tog Nyberg av sig hatten av vördnad vid Hafez grav och läste ur minnet en dikt av ”den poet som Goethe skänkt Europa”. Väl hemma i sin lilla tornkammare i universitetsbyggnaden i Uppsala skriver han att ”historien lever för mina blickar” när han plockar fram sina medelpersiska texter.[v] Vid sitt andra besök på universiteten i Teheran och Isfahan 1963 mottogs han ”som en gammal vän”. Nyberg, som i Uppsala sällan hade fler än en handfull elever, fick stående ovationer av auditorium med hundratals studenter.


En viktig faktor bakom de stärkta diplomatiska och kommersiella förbindelserna mellan Sverige och Persien under 1930-talet var Reza Shahs beslutsamhet av att närma sig Tyskland och de nordiska länderna för att motverka Englands och Ryssland inflytande i landet. Iran stod neutralt i andra världskriget, men neutralitetsförklaringen gjorde inget intryck på de allierade som krävde att shahen skulle låta utvisa alla tyskar från landet. I september 1941 patrullerade ryska och brittiska trupper på Teherans gator efter att ha ryckt fram från norr och söder. Reza Shah tvingades abdikera till förmån för sin son Mohammad Reza som fortsatte faderns ansträngningar för att skapa ett modernt och framåtsträvande Iran.

PahlaviUnder Mohammad Reza Pahlavi upplevde Iran en oöverträffad ekonomisk tillväxt som speglades i att de svensk-iranska relationerna blomstrade inom handel, politik, kultur och vetenskap på 1960- och 70-talen. Den svenska exporten till Iran, till stor del bestående av last- och personbilar, hushållsmaskiner, elapparater och verktyg, nådde rekordnoteringar. Den vita revolutionens nydaningsprogram medförde en genomgripande förändring av iranskt jordbruk, näringsliv och rättsväsende, vilket inte minst kom kvinnorna till del. I början av maj 1960 kom shahen på ett tredagars statsbesök till Stockholm. I samband med vistelsen besökte han bland annat Skokloster, företagen L.M. Ericsson och Bofors, och provflög det nytillverkade stridsplanet Draken på F 18. Han donerade en stor bokgåva till Uppsala universitet och H.S. Nyberg fann honom personligen sympatisk.[vi]

 

I oktober 1971 samlades världens ledande monarker och statsöverhuvuden, däribland den svenske kronprinsen Carl XVI Gustav, i Persepolis för 2500-års jubileet av Kyros den stores tronbestigning. I samband med festligheterna hölls en iranistikkongress på Shiraz universitet organiserad av hovministern Shoja‛ al-din Shafa. Bland de inbjudna talarna fanns professorerna H.S. Nyberg, Geo Widengren och Carl Nylander från Uppsala. Genom jubileet underströk shahen den persiska monarkins historiska arv till antikens storkungar. Kongressen blev dessutom ett viktigt led i hans stora mecenatskap åt de iranska studierna. Avslutningsvis vill jag stödja mig på Nyberg, den mest framstående orientalist som Sverige haft, som vid sitt besök i Taq-e Bustan 1960 kommenterade det inflytande som Irans andliga och materiella kultur har utövat i historien:


Iranierna måste utan tvekan betecknas som ett av världens mest konstnärligt begåvade folk, och vad de frambragt i konsten har utövat ett inflytande i världshistorien, som ännu icke är på långa håll klarlagt och till sin betydelse rätt uppskattat.[vii]


Nybergs formuleringar ”ännu icke är på långa håll klarlagt” och ”till sin betydelse rätt uppskattat” var minst lika angelägna då som de är i dag, i en tid när namnet Iran för många kommit att förknippas med politisk islam, kärnvapen och terrorism. För visst bör Iran med sin språkliga och kulturella särprägel få sin rättmätiga bedömning av historiker och inte ställas i skuggan av antikens grekisk-romerska civilisation eller en medeltida arabisk religion. Med personligheter som Zarathustra, Kyros den store, Ferdousi, Avicenna och många fler, har landets intellektuella och konstnärliga liv satt sin prägel på kulturens utveckling i både öst och väst. Att den iranska religionen med sin etiska dualism och dramatiska syn på historien har verkat starkt på de abrahamitiska religionerna är välbekant. Men hur många känner till att den medeltida riddarrustningen och furstliga högtidsdräkten har sina rötter i nordöstra Iran varifrån den upptogs av bysantinerna efter parthisk tid? Och hur många vet att kupolarkitekturen är en renodlat iransk uppfinning som spreds till väst via persiska utvandrare till det andalusiska Spanien?

 

 

Illustrationer

- Henrik Samuel Nyberg, den mest framstående orientalist som Sverige har haft.

- Mohammad Reza Pahlavi och Gustav VI Adolf i kortege på Stadshusgården i Stockholm, den 7 maj 1960.

 


[i] Vid förhandlingarna i Stockholm 1931 representerade finansmannen Gunnar W. Andersson Svenska Entreprenadaktiebolaget och Kay Khosrou Shahrokh, sedermera senatsledamot, den persiska regeringen. Vänskap utvecklades mellan de båda herrarna och när Shahrokh presenterade ett eget projekt om byggandet av en zoroastrisk flickskola erbjöd sig Andersson att stå som finansiär. Flickskolan Ardeshir-e Dādgar som invigdes tre år senare i Teheran av premiärminister Mahmud Jam bekostades således delvis med svenska medel.

[ii] Till de kanske mest omtalade svenska byggena i Persien hör Teherans universitetsbyggnader, flygpaviljongen på Mehrabad, en viadukt som uppfördes i en kurva över en dalgång i Gaduk i fyrtio meter höga spann, samt järnvägsbron över floden Karun i Ahvaz som vid sitt fullbordande räknades som världens största helsvetsade stålbro.

[iii] T.J. Arne var sekreterare i Svenska Orientsällskapet som stiftades 1921 med den dåvarande kronprinsen Gustav VI Adolf som förste ordförande. Han ledde 1932-1933 utgrävningarna vid Shah Tappe i nordöstra Iran där han gjorde viktiga fynd från 3000-talet f.Kr. Under expeditionen förvärvade han även omkring 300 bronsarbeten från Lorestan som i dag finns att beskåda på Medelhavsmuseet. Se, T.J. Arne, Irans fornkultur, Stockholm, 1944, samt Excavations at Shah Tépé, Stockholm, 1945.

Isobel Ghasal Öhman (Ghazale Beg) föddes 1896 i Teheran och gifte sig 1915 med Gustaf Laurentius Edvall som vid tidpunkten var chef för gendarmeriet. Efter Edvalls död gifte hon om sig 1927 med hovsångaren och tenoren Martin Öhman. Ghasal Öhman gjorde en viktig insats för att sprida kännedom om persisk kultur och litteratur hos den svenska allmänheten. 1943 besökte baron Eric Hermelin, den kände översättaren av persisk poesi på S:t Lars i Lund, varvid den persiske ambassadören Mas‛ud Ansari överlämnade den persiska sol- och lejonordens insignier till Hermelin å shahens vägnar. Ghasal Öhman var verksam vid Kungliga operan i Stockholm och arbetade som musikpedagog. Hon avled 1989 och begravdes i Maria Magdalena kyrka.

[iv] Geo Widengren blev 1940 professor i religionshistoria med religionspsykologi och skrev flera ingående arbeten om Irans antika civilisation, bland annat om den zoroastriska eldkulten, den sassanidiska dynastins uppkomst och persisk ridkonst och klädesdräkter. Stig Wikander blev 1942 docent i iranska språk i Lund och gjorde banbrytande studier av de antika mannaförbunden i Iran och gudinnan Anahita. Bo Utas, som var Nybergs yngste elev, doktorerade 1973 på en avhandling om den klassiske poeten Sana’i och tillträdde 1987 som förste professor i iranska språk vid Uppsala universitet. Till de svenska iranisterna räknas även Davoud Monchi-Zadeh, verksam som docent i iranska språk i Uppsala mellan åren 1965-1980.

[v] Sigrid Kahle, H.S. Nyberg: En vetenskapsmans biografi, Stockholm, 1993, s. 438, 447 och 463.

[vi] Ibid., s. 448.

[vii] Ibid., s. 435.

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)