Det persiska gendarmeriet och första världskriget

Vid 1900-talets början rivaliserade England och Ryssland om det politiska inflytandet i Persien. 1907 hade de ingått ett hemligt fördrag varmed landet indelades i två intressesfärer under, som det hette, ”respekterande av Persiens nationella suveränitet och självständighet”. Frankrike utövade samtidigt det kulturella inflytandet. För att göra ett motdrag mot stormakternas halvkoloniala politik lät den unge persiske monarken Ahmad Shah tillsätta en utländsk militärkommission för organiserandet av ett nationellt gendarmeri. 1911 ställde han en officiell förfrågan till Gustav V om svensk assistans för att bygga upp gendarmeriet och en poliskår. Sverige hade, som ett litet och fredligt land, ett gott anseende hos persiska eliten. Den svenske konsuln Houtom-Schindler hade dessutom medlat till den persiska regeringens fördel i en försäkringstvist med en italiensk affärsman. Men gendarmeriet tillkom först med godkännande från England som hade intresse av att förhindra ryssarnas våldsamma framfart i de nordliga provinserna.

 

HjalmarUppdraget leddes av major, sedermera general Harald Hjalmarson (far till högerledaren Jarl Hjalmarson) som kort efter sin ankomst 1911 inrättade en officersskola och därefter en gendarmskola. Gendarmeriet kom att bestå av sju regementen, varav två var förlagda till Teheran och de övriga till städerna Shiraz, Kerman, Qazvin, Isfahan och Boroujerd med ansvar att bevaka vägarna ute i provinserna. Åren 1910-15 stod sammanlagt ett sextiotal svenska officerare och underofficerare i persisk tjänst. 1914 uppgick gendarmeristyrkan till ca 200 officerare och 8 900 man, inklusive 36 svenskar, som tjänstgjorde som officerare, intendenter, läkare, veterinärer och kartritare. Gendarmeriets mest akuta uppgift var att säkra vägarna i de centrala och södra delarna av landet. Häftiga strider utkämpades mot rövarband och krigiska klanledare bland annat omkring städerna Boroujerd, Isfahan och Kazerun. Under dessa stupade löjtnant Philip Hierta och majorerna Oscar Ohlson och greve Erik Lewenhaupt.

På några år lyckades svenskarna snabborganisera spillrorna av den qajariska militärpolisen och säkerställa lag och ordning i oroliga delar av landet. Vid världskrigets utbrott hade gendarmeriet växt i antal och blivit så starkt att de allierade kände sig hotade av dess verksamhet. Stormakternas farhågor befästes när major Gustaf Laurentius Edvall, den nye chefen för gendarmeriet, i november 1915 samverkade med den nybildade nationalistiska fraktionen Kommittén för nationens försvar (Komite-ye defā‛-e melli) för att avvärja en kupp mot shahen. Kort därefter intog allierade trupper officersskolorna i Teheran och Shiraz och gendarmeriet desavuerades formellt av de ryska och engelska beskickningarna. I januari 1916 lät Sverige hemkalla sina officerare. Edvall entledigades av den nye premiärministern Hossein Mirza Farmanfarma, som var en känd ryssvän, och till ny gendarmerichef utsågs major Per Nyström som åtnjöt den engelska beskickningens uppbackning.[i]


Det persiska nationalistpartiet Melliyun såg med ovilja på stormakternas halvkoloniala inblandning, men förlorade efter Farmanfarmas tillträde sitt inflytande i kongressen (majles). Av naturliga skäl var den persiska överklassen till övervägande del pro-tysk vid tidpunkten och bildade iranier uttryckte sin sympati för de svenska officerarnas sak.[ii] Stormollan i Teheran utfärdade till och med ett religiöst dekret som gav svenskar och tyskar rätt bedriva heligt krig (jihād) mot Ryssland och England. En gendarmavdelning under major Gunnar Kjellström hamnade i eldstrid med rysk trupp i samband med uttåget från Qazvin och dessförinnan hade Edvall och hans persiska hustru arresterats av ryssarna innan de släpptes för utresa till Sverige. 1916 återstod förutom de polisofficerare som ännu var i persisk tjänst en handfull svenska reservofficerare i landet. General Carl Gustav Westdahl, chef för Teherans poliskår, återkom till Sverige först 1924. Han hade då hunnit organisera en ny polisstyrka om ca 1 000 man och gjort en viktig insats för att undanröja korruptionen inom kåren och säkrat lag och ordning i huvudstaden.[iii]

 

Illustration

- General Harald Hjalmarson, chef för persiska gendarmeriet 1910-1915.

 


[i] Flera svenska officerare har efterlämnat minnesanteckningar som beskriver gendarmeriets verksamhet och även Persiens geografi och kultur. Till de mest intressanta skildringarna hör Per Nyströms Fem år i Persien som gendarmofficer (Stockholm, 1925) och Eric Carlbergs På uppdrag i Persien: Glimtar från en trettioårig vistelse under solens och lejonets tecken (Stockholm, 1962) Tack vare dessa publikationer och ett stort antal innehållsrika personarkiv på Krigsarkivet i Stockholm kan man följa de svenska officerarnas verksamhet i både ord och bild.

[ii] Att Sverige fick ett gott namn hos den persiska eliten för officerarnas disciplinerade arbete och personliga uppoffringar återspeglas i uttalanden av kongressledamoten Hasan Taqizade (som deltog på den internationella socialistkongressen i Stockholm 1917 som representant för persiska nationalistpartiet), historikern ‛Abdolla Mostoufi och poeten Malik al-Sho‛ara Bahar. Denna ståndpunkt höll även polismästaren ‛Abdolla Bahrami som träffade Hjalmarson i Stockholm 1915 efter att denne avskedats. Enligt Bahrami var Hjalmarson övertygad om att ryssarna låg bakom gendarmeriets upplösning. Se, Mohammad Maddadi, Su’edihā dar Irān (Svenskar i Iran), Teheran, 2002, s. 84-89.

[iii] Carl Gustav Westdahl, Empire de Perse: Recueil général des règlements, ordonnances, ordres et instructions de la police, Teheran, 1918, samt Sven Bergdal, ”Polisrapport” från Teheran, Stockholm, 1917.

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)