Från vikingatiden till stormaktstidens slut

Persien (Iran efter 1935) har genom århundradena utövat en fängslande dragning på en brokig skara svenskar som besökt landet som diplomater, köpmän, läkare, vetenskapsmän, upptäcktsresande eller missionärer. De äldsta dokumenterade kontakterna mellan Sverige och Persien går tillbaka till vikingatiden. Medeltida krönikor berättar om vikingar i österled som bedrev handel med persiska köpmän längs de ryska floderna Volga och Ural. Den ziyaridiske geografen Ibn Khordadbeh (d. 849) berättar om en grupp svenskar som landsteg i Gorgan i nordöstra Persien och färdades mot Bagdad på kamelrygg. Men deras vidare äventyr och göromål i Orienten är höljda i dunkel. Om ett livligt handelsutbyte mellan svenska vikingar och persiska köpmän vittnar de fynd som gjorts i modern tid på Gotland. I de svenska silverskatterna har man upptäckt ca 50 000 mynt som präglats på samanidisk tid i nordöstra Persien (ca 60 % av det totala beståndet). Vikingarna förde med sig nya uppfinningar från Orienten, såsom balansvågar och vikter, vilka fick betydelse för handelns utveckling i Sverige. Vi vet även att perserna förmedlade ingenjörskunskap till nordborna rörande bevattningssystem (qanāt) och badinrättningar.


Den förste namngivne svensken som besökt Persien är äventyraren, och sedermera statsmannen Bengt Oxenstierna (”Resare-Bengt”) från Stockholm. Han vistades i Isfahan mellan åren 1616-1618 och stod särdeles väl hos Shah ‛Abbas I. Han trädde i persisk krigstjänst och deltog vid shahens sida i safavidernas fälttåg mot osmanerna i Azerbajdzjan. Som Sven Hedin skriver i sitt porträtt av Resare-Bengt ”roade det mycket den upplyste och begåfvade schahen att samtala med den unge, intelligente svensken”. Det berättas att Shah ‛Abbas I personligen ska ha visat honom sina mest dyrbara saker och därpå fört ut honom i trädgården för att visa honom sina sällsynta växter. Den allra märkligaste sparade han till sist och visade sig vara en vanlig enbuske. Då Oxenstierna fick se den ska han ha utropat: ”Men, Ers Majestät, i Sverige är alla skogar och backar fulla av sådana buskar!” Därefter nämnde shahen aldrig busken vid namn igen.[i] Efter sin återkomst till Sverige inkallades Oxenstierna i riksrådet och deltog i Gustav Adolfs fälttåg i Tyskland. Han dog som generalguvernör i Riga 1643 och begravdes i Riddarholmskyrkan i Stockholm.


Fabritius försök att få igång stadigvarande handelsförbindelser med Persien förklarades vara en stor succé i Stockholm. Han fick gehör hos Shah Soleiman, som vid tiden var involverad i en handelskonflikt med holländarna och såg fördelar med förslaget. Målet var att på sikt bygga hamnar och skeppsvarv i Kaspiska havet där svenska ingenjörer skulle bidra till att skapa en modern persisk flotta. 1686 begav sig de första persiska köpmännen med sina varor via Novgorod till Narva där det Persiska handelshuset öppnades året därpå. Ett femtiotal köpmän anlände till den svenska hamnstaden varje år med silke och andra varor som hörde till en äkta karavan. Under de följande åren gick omkring tio procent av Persiens utrikeshandel via hamnstaden. Vid sin andra hemresa från Isfahan medföljdes Fabritius av en grupp persiska köpmän som anlände i Stockholm i december 1688. Perserna mottogs av Karl XI med ”utsökt vänlighet” och blev på kunglig befallning inhämtade med hästar, vagnar och all slags ståt. En kunglig kommission tillsattes för att handla med köpmännen som erhöll tre års tullfrihet i Sverige.


Vid Fabritius sista besök i Isfahan 1697 utlovade den nye shahen Soltan Hosein att landets transithandel skulle koncentreras till hamnen i Narva och godkände byggandet av nya hamnar vid Kaspiska havets sydkust. När Fabritius återvände till Stockholm 1700 hade emellertid Karl XII bestigit den svenska tronen och det stora nordiska kriget utbrutit mellan Sverige och Ryssland. Den persiske ambassadören som shahen hade låtit sända med Fabritius liksom medföljande köpmän fängslades av ryssarna och deras varor konfiskerades. Krigsutbrottet omintetgjorde Sveriges stormaktsambitioner och grusade även Fabritius ansträngningar att upprätta stadigvarande handelsförbindelser med Persien via Narva. Sveriges diplomatiska representation vid safavidernas hov utfördes åter av den franske envoyén (som daterade sig från Drottning Kristinas tid).


Ett försök till ett närmande mellan Sverige och Persien skedde i oktober 1715 när Mohammad Reza Beg, shahens sändebud till Louis XIV, befann sig på genomresa i Tyskland. Den svenska ambassaden i Berlin gav audiens för sändebudet där man åter framförde Sveriges intresse av direkta handelsförbindelser med Persien via Narva. Mot bakgrund av att Sverige förlorat sina baltiska besittningar efter slaget vid Poltava var läget mycket osäkert. Åren därpå härjade ryska flottan längs den svenska östersjökusten, främst i Stockholms skärgård. 1722 störtades den safavidiska dynastin i Persien i samband med att afghanska trupper ockuperade huvudstaden Isfahan. Dessa skeenden omintetgjorde planerna på direkta handelsförbindelser mellan Sverige och Persien och det skulle dröja hela 200 år innan några stadigvarande diplomatiska och kommersiella kontakter upprättades.

 

hedinEtt säreget och fängslande svenskt livsöde i Persien vid 1800-talets mitt är ögonläkaren Conrad Fagergren från Stockholm som tog sin examen vid Karolinska institutet. Han kom till Teheran 1847 där han bedrev en klinik och blev anlitad av hovet. Vid oroligheterna i samband med Naser al-din Shahs tronbestigning två år senare misshandlades han av en folkhop och förlorade sin egendom. Han hamnade i Shiraz som guvernörsläkare där han gifte sig och fick två döttrar med en armeniska. Den ena dottern gifte sig med general Albert Houtom-Schindler, chef för Persiska telegrafverket och från och med 1902 Sveriges förste generalkonsul i Teheran. Enligt den franske historiken Joseph Arthur de de Gobineau var Fagergren, som gjort militärtjänst i Linköping, en auktoritet i medicinska och militära frågor i trakten. 1855 utmärkte han sig som strateg vid försvaret av hamnstaden Bandar Abbas som hade invaderats av omanska styrkor och blev befordrad till överstelöjtnant i den persiska armén. Fagergren deltog i otaliga expeditioner och fältslag i de södra provinserna fram till sin död 1879. Han begravdes i sitt älskade Shiraz, rosornas och näktergalarnas stad.[ii]

Först 1889 återknöts kontakterna i samband med att Naser al-din Shah sände Mohsen Khan Mo‛in al-Molk till Sverige i spetsen för en persisk handelsdelegation. Mo‛in al-Molk fick audiens hos Oscar II i Stockholm och bekantade sig även med upptäcktsresanden Sven Hedin som tre år tidigare återvänt från sin första Persienresa. 1890 var en stor svensk delegation på besök i Teheran under ledning av Oscar II:s sändebud, förste hovjägmästaren Fredrik Wilhelm Treschow. Sven Hedin har efterlämnat en levande skildring av vistelsen i sin reseanteckning Konung Oscars beskickning till Schahen af Persien år 1890. Delegationen möttes i Teheran av Bertrand Hybennet ”Khan”, Naser al-din Shahs svenske hovtandläkare och inkvarterades i ett palats vid Shemirānporten. Dagen därefter gavs de audiens hos shahen som tog emot dem på påfågelstronen i Golestānpalatset. De fick bevittna militärparader och gjorde en utflykt med shahen till Alborzbergens grönskande sluttningar. Resans höjdpunkt för Hedin var emellertid bestigningen av berget Damavands topp på 5,715 meters höjd! Före avresan hedrades både Treschow och Hedin med den persiska sol- och lejonordens insignier. Hedin adlades (som siste svensk) vid hemkomsten till Sverige av Oscar II och invaldes senare i Svenska akademien.

 

Illustration

- Sven Hedin, oljemålning av Carl Emil Österman 1923.

 


[i] Sven Hedin omnämner att han sett Oxenstiernas namn över portar till karavanserajer och hört honom nämnas med beundran av perser. Sven Hedin, Resare-Bengt, Stockholm, 1921, förord och s. 327.

[ii] Joseph Arthur Comte de Gobineau, Trois ans en Asie, Paris, 1980 [1859].

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)