Det persiska nyåret i modern tid

I och med införandet av islam som statsreligion på 600-talet utsattes nationella högtider som nouruz för en hård prövning. I takt med att iranierna övergick till islam i ökad skala övergavs nationella seder och bruk som uppfattades stå i konflikt med den nya religionen. Den persiske teologen Mohammad Ghazali, som tjänade som inflytelserik seljukisk minister i tjugofem år, påbjöd av denna anledning ett förbud mot nouruz. En motsatt hållning kan vi se hos matematikern och astronomen Omar Khayyam, som i dag är känd för sina fyraradingar. Han tillskrivs ett vetenskapligt verk om nyårets bakgrundshistoria med titeln Nouruznama (Nyårsboken). Khayyam betraktade nouruz som en hyllning till naturen, som ett uttryck för en berättigad nationalkänsla och som ett återupplivande av tusenåriga traditioner.[1] 


 När iranska furstar på medeltiden började frigöra sig från kalifatet återupplivade de iranska hovceremoniel och folkliga traditioner från den sassanidiska tiden. Det blev åter sed för kungarna att ge audiens vid det persiska nyåret och ta emot sändebud med tribut från olika delar av riket. På så sätt överlevde nouruz och förblev årets största högtid för människor ur alla samhällsklasser i den iranska kultursfären. Jean Chardin, den franske 1600-talsresenären till Isfahan berättar att nouruz firades med pompa och ståt i safavidernas Iran.[2] Det var sed att tända eldar och man lyste upp gator och torg med levande ljus. I huvudstaden Isfahan pågick festligheterna i flera dagar på det stora torget Naqsh-e jahan (”Världens avbild”) där shaherna beskådade festligheterna från deras intilliggande palats Ali Qapu (”Höga porten”). Freskmålningarna i en av stadens paviljonger Chehel Sotun vittnar om att det förekom både sång, dans och polospel på nyårsdagen. Vid dessa nöjen deltog förmodligen den svenske äventyraren Resare-Bengt som vid samma tidpunkt stod i tjänst vid det safavidiska hovet.

 

Chardin berättar även att det var sed att måla färggranna ägg i samband med nouruz och leka tokhm-e morg bāzi. Detta nöje gick ut på att två personer skulle slå topparna på var sitt hårdkokt ägg mot varandra för att se vilket som sprack först. Den vars ägg var helt erövrade det trasiga ägget från sin motståndare. Tokhm-e morg bazi kan jämföras med ”äggapickning” som är en gammal påsktradition i Skånes och Östsveriges kustområden. I samband med festligheterna i Isfahan brukade Shah Abbas promenera omkring i basaren och leka denna lek med barn och ungdomar. Enligt Chardin fyllde även trubadurer och gatusångare en viktig roll i samband med nyårsfirandet. Under årets sista dagar brukade de vandra omkring på gator och torg och sprida glädje och skapa karnevalsstämning. De spelade vanligen tamburin och trummor och lockade till skratt med sina visor och sina upptåg. På vissa platser i Iran kan man ännu i dag påträffa dem i nyårstid.


För dagens perser, afghaner och kurder utgör nouruz årets höjdpunkt, den viktigaste högtiden på året. De övriga nationella högtiderna, förutom vintersolståndet, firas bara av zoroastrier i olika delar av världen som i detta avseende kan sägas förvalta det antika iranska kulturarvet. I Iran pågår nyårsfestligheterna i hela tretton dagar och inleds redan den sista tisdagskvällen på året. Då infaller nämligen eldfesten chahar shanbeh suri efter att solen gått ned. Familj och vänner samlas på gator och torg. Man tänder små eldar och dansar. På eldfesten är det sed att hoppa över eldarna samtidigt som man ropar:

 

Zardi-ye to az man!
Sorkhi-ye man az to!


Din gula nyans [kommer] från mig [dvs. min blekhet]!
Min röda rodnad [kommer] från dig [dvs. din glöd]!

 

Att hoppa över elden uppfattas som en slags symbolisk reningsprocess, en inre befrielse från ondska och ohälsa. Flammorna renar själ och kropp från orenhet och skänker värme och livskraft. Seden att hoppa över eld uppstod sannolikt efter den arabiska invasionen av Iran. Antikens iranier uppfattade elden som helig och sjöng och dansade bara kring den i samband med nyåret. Vissa zoroastrier anser ännu att man vanhelgar elden genom att hoppa över den. Trots detta har många zoroastrier på senare tid anammat denna sed under påverkan från sina iranska landsmän.[3] Eldfesten har för övrigt en intressant motsvarighet i vårt svenska påsk- och valborgsfirande. På hednisk tid firade man nämligen Valborg till minnet av de döda här i Norden. Gränsen mellan de levande och de döda ansågs vara svagast under natten den 30 april. Även i samband med påsk och midsommar ordnade man med brasor på kullar och höga platser. I Spanien firar man ännu Johannes Döparens dag den 21 juni med att tända små eldar som man hoppar över för att befria sig från ondska och sjukdomar. Denna sed är sannolikt en kvarleva från det persiska nyårsfirandet. I samband med den muslimska erövringen av den iberiska halvön förde iranska invandrare nämligen med sig nationella sedvänjor och traditioner till Västeuropa. Det persiska nyårsfirandet fick sin utbredning i Spanien och södra Provence under tidig medeltid och kan mycket väl ha gett uppslaget till de svenska påsk- och midsommareldarna:


”Men hemma hos oss [svenskar] är midsommarelden snart bara ett folkminne som så många andra gamla folkseder. Vi vet heller inte så mycket om dess historia. För att få veta dess mening och tidigare betydelse måste vi söka oss utanför vårt eget land, även i de katolska ländernas eldar till åminnelse av Johannes Döparen. Men man kan nog våga räkna med att den ursprungliga förklaringen till midsommarelden ligger djupare.”[4]

 

På den persiska eldfesten är det sed att äta sju olika sorters torkade bär och nötfrukter som kallas ajil-e moshkelgosha.[5] Som namnet antyder sägs nötterna lösa bekymmer, olösta gåtor och andra former av huvudbry som man kan stå inför i årets slutskede. Det finns även flera andra inslag som är knutna till eldfesten. Barn brukar klä ut sig till spöken för att föreställa de avlidnas andar (fravashier). De draperar sig i vita lakan eller chadorer, strövar omkring i kvarteren och slår med skedar på kokkärl och kastruller. De knackar dörr och ber folk att skänka en liten gåva i kastrullerna. Denna tradition kallas qashoqzani (”slå sked”) och sägs jaga bort dålig tur och olycka. I detta avseende kan man jämföra eldfestens folkliga prägel med det keltiska halloweenfirandet eller den svenska påsken. I Sverige brukar småflickor, utklädda till påskkärringar, knacka dörr och be folk att lägga småpengar eller godis i deras kaffepannor.[6] En annan folksed i samband med eldfesten är falgushi som innebär att man ställer sig bakom en husknut och väntar på vad första förbipasserande samtalar om för att förutsäga hur det kommande året kommer att bli. Vissa brukar också göra en knut i änden av en näsduk och be första förbipasserande att lösa upp knuten. Det är något som sägs hålla olyckor borta och skydda mot otur.


Före nyåret är det sed att städa hemmet och köpa nya kläder. Man gör nyårsstök eller khaneh tekani (”husskakning”) som det kallas i folkmun. Man pryder hemmet med blommor, särskilt populärt är liljor, hyacinter och tulpaner, och bland zoroastrier är det sed att fästa en kvist på dörren i farstun för att välkomna nyårsbesökare och glädja de avlidnas själar . I mittpunkten för festligheterna står den särskilda nyårsduken som kallas sofreh-ye haft sin. Denna duk består av sju olika ting vars namn börjar på bokstaven s- och vars antal symboliserar Ahura Mazda och hans sex amesha spenta. Till de sju tingen som ingår på nyårsduken hör:

 

§      Senjed: en sorts söt frukt som symboliserar kärlek eftersom den växer i öknen under svåra förhållanden. 
§      Somaq: en sur krydda som symboliserar soluppgångens röda färg.
§      Sabzeh: groddar av vetekorn som symboliserar återfödelse och god skörd.
§      Sib: ett rött äpple som symboliserar skönhet och hälsa.
§      Samanu: memma som symboliserar sötma och rikedom.
§      Sir: vitlök som symboliserar liv och växtkraft.
§      Serkeh: vinäger som symboliserar förändring och förnyelse.

 

Haft sinDet förekommer även att man ställer fram några av följande saker på nyårsduken: tända ljus, handmålade ägg, en skål med en guldfisk, mynt, hyacinter och en spegel. Persiska familjer lägger också fram ett diktverk av mästarna Hafez eller Ferdousi som symboliserar den persiska kulturens kontinuitet och rikedom. I Sverige känner vi igen dekorationer med liljor, handmålade ägg och tända ljus från påskfirandet och den svenska midsommarkransen består traditionellt av sju olika sorters blomster. Äggens framträdande betydelse i bägge kulturer brukar förklaras med att forna tiders höns hade sin häckningstid på våren.


Det är en allmänt spridd uppfattning bland dagens iranier att man i forna tider använde sju ting som började på bokstaven sh-, däribland vin (sharāb), men att man övergav detta efter 600-talet på grund av islams vinförbud. Detta argument är dock inte särskilt hållbart eftersom ordet sharab är ett arabiskt lånord som införlivades i persiskan först efter islam. Bruket av nyårsduk med sju ting har mycket gamla anor. De specifika föremålen på duken har varierat genom århundradena och även haft en stark lokal prägel. Det är först i modern tid som sederna i viss mån har likriktats. I Afghanistan lägger man exempelvis fram frukter och nötter på nyårsduken, som kallas sofreh-ye haft miveh (”Sju frukters duk”). Den afghanska nyårsduken består i dag av russin, aprikos, plommon, memma, pistage, hasselnötter och mandel. Indiens parser har också en nyårsduk med sju föremål som de däremot lägger fram på ett silverfat. Till dessa hör rosenvatten, blommor, råris, råsocker, nötter, en bild av Zarathustra och en silverurna med en eldslåga som doftar sandelträ. Det är emellertid troligt att vin ingick på duken under antiken eftersom det härstammar från naturen och symboliserar god hälsa. Det persiska ordet för vin är annars may eller badeh.


På nyårsdagens morgon sprätter man vatten eller rosenvatten på varandra för att börja det nya året med glädje och skratt. Familjen samlas familjen till en festmåltid. Traditionellt äter man fisk och ris (sabzi polo mahi) kryddat med persilja, dill och koriander. Man umgås och läser poesi ur de klassiska mästerverken. Det sägs att i det ögonblick som det nya året inträder kommer guldfisken i skålen att sluta simma och stå orörlig i några sekunder. Alla lyckönskar varandra ett gott nytt år och barnen får presenter av de äldre. Under de följande dagarna besöker man nära och kära, äter gott, festar och dansar. Nyåret är en glädjens och försoningens tid. Ljuset segrar över mörkret. Fiender blir vänner, man förlåter varandra och glömmer all gammal agg. De yngre i släkten besöker först de äldre och sedan återgäldar de äldre de yngres besök. Därefter hälsar man på hos vänner och bekanta.
 

På den trettonde dagen av nouruz-firandet brukar man bege sig ut på utflykt i naturen för att välkomna vårens blomstring. Det sägs nämligen att det för med sig otur att stanna hemma på trettondagen (sizdah-be-dar). Vissa menar att detta synsätt är en nutida europeisk påverkan på nyårsfirandet, eftersom talet tretton inte har någon negativ innebörd i iransk religion och filosofi. Det finns å andra sidan de som hävdar att tretton står för kaos och upplösning enligt persisk astrologi och hänvisar till att djurkretsen har tolv tecken. I vilket fall som helst är det sed att kasta vetegräset (sabzeh) från nyårsduken i ett vattendrag på trettondagen för att påminna sig om livets kretslopp. Unga ogifta kvinnor brukar knyta grässtråna, sjunga en ramsa och samtidigt önska sig att få se sin blivande fästman. Denna tradition påminner om den svenska midsommartidens kärleksorakel som innebär att unga kvinnor plockar sju olika sorters blomster som de lägger under kudden för att få se sin tillkommande i drömmen. På vissa platser skall blommorna även ha namn som börjar på samma bokstav.[7] Den persiska trettondagstraditionen härstammar sannolikt från den antika kulten av den iranska fruktbarhetsgudinnan Ardvi Sura (Anahita).


I Iran är det tradition att man gör narr av varandra på trettondagen, s.k. ”trettonskämt” (dorugh-e sizdah ), vilket påminner om det svenska aprilskämtet som tilldrar sig med en dags mellanrum. Trettondagen markerar slutet på det nutida persiska nyårsfirandet. Som jämförelse med nordiska förhållanden kan man slutligen likna denna tradition med den kristna trettondagen då man som bekant dansar ut julen och plundrar granen.[8]

 

Slutord


De iranska folken har i politiskt avseende upplevt många avbrott och omdaningar genom historien. På grund av den iranska högplatåns geografiska läge mellan det mesopotamiska tvåflodslandet och den indiska subkontinenten har man sedan urminnes tider invaderats av olika folk, från greker, makedonier och araber i väst till turkar, tatarer och mongoler i nordöst. Men trots dessa maktskiften och trots den kulturella ödeläggelse som följde i invasionernas spår har Iran alltid uppvisat en påfallande livskraft och kontinuitet som kulturnation. Det utföll mestadels att erövrarna själva vanns till den iranska kulturen och anammade inte bara persiska hovceremoniel, klädesvanor och umgängesseder utan även språk, litteratur och konst. Alexander den store skövlade visserligen palatsen i Persepolis, men han gifte sig med en persisk kvinna och tillägnade sig en iransk livsstil som han uppfattade som mer världsvan och sofistikerad. Inte lång tid efter Alexanders död reste sig den iranska nationen på nytt under partherna som tillkämpade sig glänsande segrar i slagen mot romarna och återupplivade den persiska kulturen.


En grundläggande faktor bakom den iranska identitetens historiska kontinuitet och överlevnad som kulturnation är att den aldrig har varit bunden till en viss statsform. Den finns förborgad i språket, litteraturen och konsten. Språket sammanlänkar inte bara de iranska folken med varandra, utan förbinder dem även med deras förflutna. I detta avseende fyller nationella högtider och traditioner som har sitt mytologiska ursprung i förhistorisk tid en betydande roll. Nouruz räknas som årets största högtid bland de iranska folken och den fyller en alltmer central roll för den nationella identiteten hos dagens perser, afghaner, tadzjiker och kurder. Avslutningsvis finns nyårets historiska kontinuitet uttalad i den kejserliga kalender som var i officiellt bruk i Iran fram till 1979. Denna kalender utgår från Kyros den stores kröning i Pasargade 559 f.Kr., vilket innebär att år 2575 motsvarar 2016 enligt svensk tideräkning.

 

Nouruzetan piruz!
Har ruzetan nouruz!

 


[1] Omar Khayyam, Nouruznāma, red.A. Hasuri, Shiraz, 1978 [2537].

[2] Jean Chardin, Voyages ... en Perse, et autres lieux de l’Orient, red. L. Langlés, 10 vol., Paris, 1811.
[3] Michael Stausberg, Zarathustra and Zoroastrianism, London, 2008, s. 99.
[4] Albert Eskeröd, Årets fester, Borås, 1973, s. 119. Flera framstående iranska lärde utvandrade till Andalusien under medeltiden i syfte att göra karriär som skrivare, ministrar eller vetenskapsmän inom kalifatet. En av dessa namnkunniga iranier var Abu al-Hasan Zaryab som inrättade Spaniens första musikaliska akademi och skönhetsinstitut för kvinnor i Córdoba. Han introducerade den persiska lutan som är ursprunget till gitarren och enligt traditionen såg han även till att nouruz firades officiellt under sultanen Abd al-Rahman II. Se vidare, Ivan van Sertima, The Golden Age of the Moor, 1992, s. 267.
[5] I samband med nyår, bröllop och andra festligheter är det gammal tradition bland zoroastrier att äta sju sorters torkade bär och nötter som kallas lork. De välsignas först av en mobed (andlig ledare) och delas sedan ut bland de församlade.
[6] På valborgsmässoafton brukade svenska barn förr i tiden springa omkring och skramla med koskällor och stekpannor och föra allt möjligt oväsen för att skrämma bort vilda djur eller häxor.
[7] I Götaland var det förr vanligt att flickorna på midsommarmorgon besökte hälsokällor på vars botten de lade blommorna, vilket påminner om den persiska traditionen att kasta vetegräset i ett vattendrag. På vissa platser i Sverige brukade flickorna istället gå äng och åker runt och strö midsommarbukettens blommor på marken i hopp om god skörd. Se vidare, Gunnar Granberg, ”Den kalendärt fixerade källdrickningen”, Folkminnen och folktankar, nr. 20, Lund, 1934.
[8] I Sverige förlängdes emellertid julfirandet på 1700-talet med en vecka till den 13 januari som i folkmun kallas ”tjugondag Knut”.

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)