Den persiska kalendern

De iranska lärde kallades mager och var omtalade i hela den antika världen för sin lärdom i medicin och astronomi. I väst är de kända från Matteusevangeliets berättelse om de tre stjärntydarna eller ”vise männen” som förutsåg Jesus födelse i Betlehem. På akemenidisk tid utarbetade magerna en kalender som kretsade kring årets stora högtider. Denna kalender är ännu i bruk, om än i modifierat skick, i Iran och i Afghanistan. I likhet med vår svenska kalender är det en solkalender med tolv månader och året består av 365 dagar. Till skillnad från den svenska kalendern hade alla iranska månader under antiken 30 dagar. För varje år lade man därför till fem skottdagar (s.k. panjeh) på kalenderårets slut. Nyårsdagen sammanfaller med vårdagjämningen (i regel den 20 eller 21 mars beroende på solens position över horisonten) och markerar början på den varma säsongen. Under antiken räknade man nämligen bara två årstider: sommar och vinter.

 

Den iranska kalendern saknade veckodagar och varje dag på året uppkallades istället efter olika zoroastriska gudomar, vilket i ett avseende påminner om våra svenska namnsdagslistor.[i] Årets tolv månader bär ännu sina zoroastriska namn. De är uppkallade efter Ahura Mazdās sex amesha spenta (manifestationer eller ärkeänglar), ett begrepp som H.S. Nyberg översätter som ”odödliga verksamma”: Vohu Manah (Bahman), Asha Vahishta (Ordibehesht), Khshathra Vairya (Shahrivar), Spenta Ārmaiti (Esfand), Haurvatāt (Khordād) och Ameretāt (Mordād).[ii] De övriga sex månaderna är uppkallade efter olika lägre gudomar (yazata) som uppfattas som särskilt heliga, däribland elden och vattnet som har gett namn åt månaderna Apō (Ābān) och Ātar (Āzar).

 

Enligt Avesta frambringade Ahura Mazdā världen i sex etapper, en föreställning som är ursprunget till de semitiska religionernas skapelseberättelser. Under var och en av dessa etapper tillkom himmel, vatten, mineraler, växter, djur och människan. Den medeltida iranske astronomen Abu Rayhān Biruni upplyser oss om att nouruz symboliserade skapelsens sista etapp för antikens perser och alltså firas som en hyllning till människan.[iii] Vid sidan om nouruz högtidlighåller zoroastrier sex stora festivaler som kallas gāhānbār och som pågår i fem dagar. Den sista högtiden på året är farvardegān som hålls för att hylla de avlidnas själar. Enligt zoroastrismen har varje människa en skyddsande som kallas fravashi (i modern stavning farvahar eller foruhar). När hon har avlidit stiger denna ande ner under farvardegān för att besöka sina avkomlingar eller nära och kära. Av denna anledning tänder iranier eldar och lägger fram frukter och blommor vars friska dofter anses välkomna och vara till glädje för fravashierna. Det är även sed att besöka gravar och sjunga ur Avesta under farvardegān. Den första månaden i den iranska kalendern heter Farvardin och är uppkallad efter denna högtid. Omedelbart därefter följer sedan nouruz glada festligheter som pågår i flera dagar, då man festar och dansar och hälsar på hos varandra. För zoroastrier har nouruz därutöver en särskild betydelse eftersom Zarathustras födelsedag infaller den sjätte dagen på det nya året. 


En intressant detalj i detta sammanhang är att vi i Norden firade nyåret på vårdagjämningen under förkristen tid. I själva verket sammanfaller de nordiska hedniska högtiderna tidsmässigt med de stora iranska högtiderna. Detta beror delvis på att bägge kulturer har solkalendrar men har även sin förklaring i den gemensamma indoeuropeiska bakgrunden. Både i Norden och i Iran inföll de stora högtiderna vid vår- och höstdagjämning samt sommar- och vintersolstånd (då man enligt isländska källor blotade till gudarna). I Sverige firar vi jul i samband med den hedniska vintersolståndsfesten. Anledningen är faktiskt att den 21 december är den iranska solguden Mithras födelsedag. Mithrakulten var utbredd i antikens Rom och när den kristna kyrkan fastställde Jesus födelsedag i Nicaea 354 låg det nära till hands att införliva element från denna lära som konkurrerade om att bli romersk statsreligion.[iv] Att vi i Sverige firar julafton, och inte juldagen som i övriga kristenheten, kan ha sin förklaring i att den 24 december ligger närmare det hedniska firandet. I samma bemärkelse som nordbor och balter tillhörde de folk som kristendomen hade svårast att omvända från hedendomen utgjorde den iranska kultursfären det landområde som gjorde starkast motstånd mot det muslimska kalifatet. När de iranska folken undan för undan anammade islam bidrog de till att den arabiska beduinreligionen omvandlades till en universalkultur.


I Iran hålls ännu i våra dagar festligheter i samband med vintersolståndet som kallas deygān, eller shab-e yaldā (”födelsens natt”) i folkmun. Vintersolståndet markerar ljusets återkomst i och med att mörkret avtar och att dagarna blir längre. Ordet yaldā (”födelse”) är arameiska och syftar på solgudens Mithras födelse. Denna benämning på högtiden härstammar från sassanidisk tid då arameiska var riksspråk i de västra delarna av perserriket. På shab-e yaldā är det sed att lägga fram en duk med årstidens frukter, som melon och granatäpple, samt kakor och levande ljus. Man brukar sitta uppe och vaka hela natten för att välkomna solens första strålar i gryningen. Det är sed att spå med Hāfez diktsamling och att ge varandra presenter. Varje nyförlovad man brukar ge sin fästmö en vattenmelon eller ett guldsmycke. Från den iranska Mithrakulten härstammar även det svenska ordet söndag (”solens dag”) som var namnet på den första veckodagen (mehrshid) i mithraismens kalender.


Vid sidan om nouruz hör tirgān och mehrgān till de största iranska högtiderna. Tirgān firas vid sommarsolståndet som en regn- och fruktbarhetshögtid tillägnad den iranska regnguden Tishtrya (Tir). Den trettonde dagen i månaden Tir håller man dessutom festligheter till minne av hjälten Ārashs stordåd. I Avesta berättas att Manuchehr, en av det förhistoriska Irans kungar, var utled på den urgamla gränstvisten med Turānriket i öst. Afrasiāb som var kung i Turān uppmanade perserna att skjuta en pil och där pilen hamnade skulle den nya gränsen mellan de två rikena dras. Ynglingen Ārash anmälde sig frivilligt till uppdraget och klättrade uppför berget Damāvand på 5671 meters höjd. I gryningen spände han sin båge och sköt. Pilen landade inte förrän på kvällen vid den centralasiatiska floden Oxus som alltså blev Irans gräns. Fred slöts mellan de båda rikena och dagen i ära håller man fem dagars festligheter. Det blev tradition att öva bågskytte under tirgān och att äta rätter med valnötter eftersom Ārashs pil enligt traditionen hade landat i ett valnötsträd.


Mehrgān infaller på höstdagjämningen och hämtar sitt namn från den iranska solguden Mithra (Mehr) som ansågs värna och skydda mänskliga förbindelser som vänskap, kärlek och fördrag. Under antiken var Mithradyrkan utbredd i hela den iranska kultursfären och mehrgān firades med minst lika praktfulla festligheter som nouruz. Enligt en grekisk skildring brukade den sassanidiske kungen bära en förgylld solformad krona och dricka sig berusad till gudens ära.[v]  Den persiske kungen var i första hand en solkung. Man ansåg att hans anlete strålade som solen och att de dödliga därför inte kunde uthärda hans blick. Kungen var besläktad med Mithras synliga symbol eftersom solens milda väsen ansågs genomsyra hela hans varelse. Ännu på 1900-talet var det brukligt att besökare betäckte sitt ansikte med handen när de trädde inför shahen och samtidigt utropade: ”Jag förbrinner!” (misuzam).[vi] Solens betydelse finns även gestaltat inom den persiska bildkonsten. Den gigantiska klippreliefen vid Behistun visar storkungen Darius I stående vid eldaltaret, lyftande sin hand mot en bevingad solskiva som symboliserar Ahura Mazdā.


Därtill har mehrgān en mytologisk bakgrund eftersom den firas till minnet av Irans befrielse från den onde Zahhāk vars tusenåriga tyranni hade kastat sin mörka skugga över landet. I Kungaboken skildrar Ferdousi hur smeden Kāveh reste folket i uppror mot Zahhāk och återvann friheten för de iranska folken. Vid upproret använde Kāveh sitt eget förskinn som fana och enligt traditionen var det denna fana som kom att tjäna som Irans berömda riksbaner Derafsh-e kāviāni (”Kungabaneret”) på sassanidisk tid. Höstdagjämningen sammanföll även med böndernas skördefest, sedan säden bärgats från åkrarna, och med tidpunkten för skatteindrivningen då man utbytte gåvor. Det faktum att de iranska högtiderna infaller vid årstidernas skiftningar beror förmodligen på att antikens Iran var ett utpräglat nomad- och jordbrukssamhälle som var bundet av de villkor som jordens odlande ställde på människors liv.



[i] I antikens Iran förekom veckodagar i Mithrakultens kalender som till skillnad från den zoroastriska kalendern var influerad av babyloniernas tidsbegrepp. När Iran på mitten av 600-talet underställdes kalifatet infördes veckodagar och lördag blev efter judisk förebild veckans första dag. Det hebreiska ordet shabbath är ursprunget till det persiska ordet för lördag (shanbeh) som har gett namn åt alla veckodagar utom fredag (ādineh). Söndag heter således yek shanbeh (”ett lördag”), måndag do shanbeh (”två lördag”), tisdag seh shanbeh (”tre lördag”), o.s.v.
[ii] Henrik Samuel Nyberg, Irans forntida religioner, Uppsala, 1937, 315. De moderna persiska namnen står inom parantes ovan.
[iii] Abu Rayhān Biruni, The Chronology of Ancient Nations, övers. C. E. Sachau, London, 1879, s. 199-228.
[iv] Eftersom ingen vet vilket år eller vilken dag på året som Maria förlöstes med Jesus rör det sig om en ren efterhandskonstruktion. Att det blev den 25 december och inte den 21 december berodde på knepigheter i den dåvarande romerska kalendern.
[v] Athenaeus, The Deipnosophists, övers. C.B. Gulick, Cambridge, Mass., 1927-41, kap. X.45.
[vi] Geo Widengren, Kungar, profeter och harlekiner, Stockholm, 1961, s. 94.

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)