Det persiska nyåret under antiken

Mary Boyce, den världsledande brittiska kännaren av zoroastrismen, menar att nouruz kan ha instiftats av Zarathustra själv, men det är ingenting som går att styrka med säkerhet.[i] De äldsta bevarade minnesmärkena om nouruz härstammar från akemeniderna (550-330 f.Kr.), den dynasti som enligt många införde zoroastrismen som statsreligion i perserriket. Kilskriftsdokument avslöjar att rikets grundare Kyros den store brukade fira nouruz i Babel efter sin erövring av staden 538 f. Kr. I samband med högtiden utfärdade han allmän amnesti, benådade sina fiender och befriade de förslavade folken från vad som i Esras bok skildras som den babyloniska fångenskapen. I perserriket var det sed att 25 dagar före nyåret uppföra tolv pelare av torkad lera framför det kungliga residenset i Persepolis. Ovanpå pelarna sådde man tolv olika sorters sädesslag som representerade årets tolv månader. De sädesslag som växte bäst ansåg man skulle ge den bästa skörden under det kommande året. På årets första dag tröskade man halmen, bredde den på golven i palatsen och sopade inte undan den förrän efter festligheternas slut.

 

EldDe akemenidiska kungarna firade nouruz med pompa och ståt under sex dagar. Varje dag gav monarken audiens åt en särskild klass i samhället, från menighet, präster och adel till befälhavare, ministrar och kungafamilj. Han mottog även sändebud från olika länder, gav amnesti åt fångar och utrustade armén med nya uniformer. I Persepolis finns reliefer som porträtterar sändebud från olika länder, från Egypten och Trakien i väst till Indien och Baktrien i öst, som frambär gåvor till kungarnas kung (shāhanshāh). Vid hovet hölls livliga banketter med musik och dans. Den grekiske historikern Herodotus beskriver på ett levande sätt persernas ”begivenhet” på vin, vilket närmast för tankarna till Bellman och Bacchi-orden.[ii] Ktesias som verkade som livmedikus åt perserkungen Artaxerxes II vittnar om förekomsten av poesiuppläsning i samband med nyårsfirandet. Vissa forskare menar också att Artaxerxes I:s palats med dess berömda hundrakolonnade tronsal uppfördes just med anledning av nouruz-firandet.[iii]
 

Även om vi inte kan styrka att nouruz instiftades av Zarathustra själv är högtiden starkt förknippad med zoroastrismen. Ljuset och elden har en central betydelse såväl för den zoroastriska tron som för nouruz festligheter. Inom zoroastrismen betraktas elden som helig. Den är en symbol för renhet och sanning, en levande uppenbarelse av högguden Ahura Mazdā.[iv] Zoroastrier ber framför elden ungefär av samma anledning som en kristen ber framför en ikon eller ett kors. Därför är det missvisande att benämna zoroastrier som ”elddyrkare” på det sättet som en del arabiska författare har gjort. Enligt historikern Herodotus brukade perserna be till Ahura Mazdā på berg och höga kullar där de befann sig närmast solens ljus och värme.[v] Det är en förklaring till att så många eldtempel i Främre Asien påträffas på höga platser.


 För zoroastrier är vårens ankomst ett konkret uttryck för skapelsens födelse och ständiga pånyttfödelse (frasho-kərəti). Nouruz symboliserar ljusets seger över mörkret, både i den yttre världen och på det själsliga planet. Det är anledningen till att perserna sedan urminnes tider tänder eldar till Ahura Mazdās ära och firar ljusets ankomst. Under sassaniderna (226-640 e.Kr.) tillkännagav man det nya årets början med att tända eldar på kullar och bergsluttningar. Därpå tände folk levande ljus på sina hustak och avfyrade fyrverkerier. Den romerske resenären Marsilius har efterlämnat en skildring av nyårsfirandet vid det sassanidiska hovet i huvudstaden Ktesifon, som på sin tid var världens största stad. Han berättar att kvinnor och män, klädda i nybroderade och färggranna kläder, samlades i stadens trädgårdar för skådespel och dans. Sedan följde en festmåltid med frukt och delikatesser. Man drack vin och skålade. I samband med nyåret förekom även hästkapplöpningar som var en omtyckt idrott bland antikens perser. Herodotus berättar att varje persisk yngling fick lära sig tre ting: att rida häst, att skjuta båge och att tala sanning![vi]


[i] Mary Boyce hävdar att Zarathustra under alla förhållanden uppmuntrade firandet av nouruz och hon antyder att han sannolikt genomförde en reform av högtiden som i den gammaliranska religionen firades för att hylla elden (ātar) och dess beskyddare Asha Vahishta (Ordibehesht). Se Mary Boyce, Zoroastrians: Their Religious Beliefs and Practices, London och New York, 1979, s. 34.
[ii] Herodotus, Herodotus historia, övers. C. Lindskog, Stockholm, 2000, s. 75-76.
[iii] Den internationella forskningen ansåg fram till relativt nyligen att Persepolis uteslutande var ämnad för kungliga banketter och parader i samband med nyårsfirandet. Men tack vare den arkeologiska upptäckten av de s.k. ”befästningstavlorna” vet vi i dag att staden främst fungerade som rikets administrativa huvudstad. Se vidare, Carl Nylander, Biruni and Persepolis, Commémoration Cyrus. Hommage Universel, vol. 1, Teheran och Liège, 1974. Under akemeniderna spreds det persiska nyårsfirandet i Främre Asien och i Nordafrika. Kopterna kallar än i dag sin nyårsdag för nayruz, men på grund av en stegvis förskjutning av kalenderåret infaller den i september.
[iv] Mohammad Mokri, La lumière et le feu dans l’Iran ancien et leur démythification en islam, Leuven, 1982, s. 42-45.
[v] Herodotus, Herodotus historia, övers. C. Lindskog, Stockholm, 2000, s. 75.
[vi] Herodotus, Herodotus historia, övers. C. Lindskog, Stockholm, 2000, s. 76.

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)