Det persiska nyåret i iransk mytologi

Den iranska mytologin kretsar kring den persiska monarkin och olika dynastiers uppgång och fall. Den berättar om förhistoriska kungar, drottningar, hjältar och hjältinnor, och förmedlar deras livsöden, intriger och äventyr. Den rymmer legender om världens uppkomst, om det första människoparet Mashya och Mashyānag, om sagoväsen, drakar och demoner, om kärlek och vänskap, om maktkamper och hjältedåd. Berättelserna är i regel litterära, underhållande och fängslande. De har filosofiskt djup, förmedlar mänsklig insikt och speglar såväl livets fröjder och rikedom som dess tragedi och förgänglighet. Denna kulturskatt bevarades muntligt genom årtusenden och skrevs ner först några hundra år efter Kristus, på sassanidisk tid. I samband islamiseringen av Iran på 600-talet hotades denna muntliga tradition att gå förlorad. Men den räddades till eftervärlden av diktaren Ferdousi som på 1000-talet gjorde sin storslagna kulturgärning med det historiska eposet Shāhnāma (Kungaboken). Genom Ferdousi bevarades det forna Irans mytologi, svunna legender och historia för eftervärlden. Kungaboken räknas med sina 50,000 verser till världslitteraturens längsta dikter i sammanhängande form och värderas som en nationalklenod av iranier.


Ferdousis epos är även en viktig källa till vår kunskap om nouruz bakgrundshistoria. Enligt Kungaboken instiftades det persiska nyåret av den legendariske kungen Jamshid (Yima Khshaēta). Jamshid var den fjärde regenten i den pishdādiska dynastin, den dynasti som enligt traditionen lade grunden till den iranska civilisationen. Ferdousi utmålar höjdpunkten av Jamshids styre som en lycksalig urtid. Han beskrivs som den ståtligaste och mest lysande av Irans härskare i förhistorisk tid. Ett år hemsöktes emellertid hans rike av en lång och obarmhärtig vinter. Mörkret och kölden plågade människorna och hotade till och med livets fortlevnad på jorden. Men så en dag gav vintern till slut vika för vårens friska ankomst. Den dagen intog Jamshid sin juvelprydda tron och det sägs att till och med de bevingade demonerna gladde sig över den annalkande värmen och ljuset. I glädjeyra lyfte de tronen mot himlen och när de färggranna ädelstenarna träffades av solens första strålar lyste hela världsalltet upp och gnistrade i klara färger. Människor och djur förenades för att välkomna naturens pånyttfödelse och som en hyllning till våren lät Jamshid utropa denna dag till nyårsdag eller nouruz (som ordagrant betyder ”ny dag” på iranska språk).[1] Att nouruz är intimt förknippad med Jamshid framkommer också av att högtiden kallas nouruz-e jamshidi bland Indiens parser.


I den äldsta litteraturen beskrivs Jamshids styre som bestående av etapper, vilket kan tyda på att det sammanföll med ariernas folkvandring söderut och bosättning på den iranska högplatån. Om detta stämmer kan man hävda att nouruz är ett sätt att fira Irans, om än mytologiska, födelse som kulturnation. Jamshid anses nämligen ha lagt grunden till den iranska civilisationen. Enligt traditionen tillskrivs han flera uppfinningar som underlättade livet för människorna på jorden. Han indelade samhället i fyra grupper – präster, krigare, bönder och hantverkare – och lärde sig att segla och att tillverka jaktredskap och kläder. Enligt traditionen uppfann han även parfym och vin. Vinet har en central betydelse i iransk kultur, vilket inte minst är tydligt i den persiska litteraturen. De persiska poeterna besjunger vinets berusande effekt och Jamshids vinbägare (jām-e jam) symboliserar kunskapen om dolda och okända skeenden. Inom den persiska mystiken sägs vinet i Jamshids bägare skänka odödlighet och ett evigt liv. Den fyller alltså en liknande funktion som Graals bägare i den kristna mystiska traditionen. I samband med de moderna utgrävningarna i Persepolis i södra Iran upptäckte man en ofantlig bägare av turkos som vissa förknippar med den mytiske Jamshid. Persepolis är för övrigt det grekiska namnet på persernas metropol. Iranierna har sedan urminnes tider kallat staden för Pārsa, varifrån svenskans nationsnamn Persien härstammar, eller för Takht-e Jamshid (”Jamshids tron”) eftersom man har förmodat att det var där som han höll sitt hov.


Den äldsta källan till vår kunskap om Jamshid och nouruz ursprung är zoroastrismens urkund Avesta. I ”Lagen mot demonerna” beskrivs Jamshid som bärare av gudomlig härskarglans (khvarenah).[2] Denna härskarglans ansågs gå i arv till hans efterträdare och inom bildkonsten avbildades den som en skimrande ljusgloria, ett inslag som är ursprunget till den kristna helgonglorian. Zoroastrismen är en av världens äldsta religioner och instiftades av den iranske filosofen Zarathustra. De flesta forskare är eniga att han levde omkring år 1200 f. Kr, alltså för drygt tretusen år sedan. Zarathustra är författare till en samling sånger på vers som kallas Gāthā-hymnerna. Denna poesi utgör kärnan i Avesta och innehåller rika skildringar av naturen som uppfattas som helig och okränkbar. Zarathustras lära var djupt etisk och grundad i individens rättskänsla. Han lärde att människan har en fri vilja och att hon bidrar till livets ständiga förnyelse (frasho-kərəti, ”förfriskande”) genom sina goda tankar, ord och handlingar. Religionens gyllene regel lyder just: ”Goda tankar, goda ord, goda handlingar.” Zarathustras lära om den dualistiska kampen mellan det goda och det onda spreds i hans centralasiatiska hemtrakter och gjorde under antiken sitt inträde som statsreligion i Iran.



[1] Vesta Sarkhosh Curtis, Persian Myths, London, 1993, s. 32. Andra förekommande transkriptionsformer av nouruz är novruz, nevroz och nauruz.
[2] Härskarglansens religiösa grundval förklaras även i Avestas artonde hymn (yasht) som består av nio verser.

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)