Diktare och mecenater
Den persiska litteraturen uppkom vid kungliga hovstater som främjade folkspråket, och genomgick en liknande process som i renässansens Italien när italienskan kom i bruk som skriftspråk. Enligt legenden skapades den första dikten på nypersiska omkring 865 på order av den saffaridiske kungen Ya‛qub ibn Lais, som bad en diktare att lovprisa honom på ett tungomål som han kunde förstå.[i] Eftersom poeterna var beroende av belöning från mecenater intog den panegyriska genren en särställning inom den tidiga diktningen. Poesin var ofta ägnad en framstående person, och motivet kretsade kring kärlekslivet, den omgivande naturen, hovlivets festligheter och lovprisning av mecenatens meriter. Hovlivet satte sin prägel på poesin med ett upphöjt stilläge och ett elegant språk. Även om dikterna språkligt sett var förhållandevis enkla och osmyckade krävde tematiken upphöjda konstgrepp som omskrivningar eller ordgåtor. Det har alltid sjungits persisk poesi utanför hovet, men de flesta poeter har skapat sina verk i tjänst hos en mecenat eller åtminstone varit underordnade hovpoesins vedertagna former och mönster.

 

Det medeltida persiska hovlivets sociala tillvaro påminner i många avseenden om atmosfären vid de små och ofta rivaliserande hovstaterna i högmedeltidens och renässansens Italien. Liksom i Italien var Iran splittrat i olika kungariken eller inbördes stridande vasallstater.[ii] Diktarna fann frikostiga mecenater och intresserade åhörare bland kungar, prinsar, ministrar, härförare och högt uppsatta hovdamer. Kungarna höll sig med ett hovceremoniel och förde sig med en hållning och en prakt som erinrade om de sassanidiska storkungarnas nimbus. Poeterna sjöng mecenaternas lov, smädade deras fiender och belönades frikostigt i gunst och guld för välturnerade och slående verser. En ung poet som uppnått rykte i sin hemtrakt skrev i regel en lovprisningsdikt och sökte upp närmaste förmodade välgörare. Nizami ‛Aruzi skildrar i en anekdot hur början på en samtida diktarkarriär kunde se ut. Han beskriver hur poeten Farrukhi i unga år lämnade sin hemtrakt Sistan för att söka lyckan hos kung Abu Muzaffar i Centralasien. Han fick audiens vid hovet och läste i kungens närvaro en hyllningsdikt som enligt egen utsago var spunnen av hans hjärta och själ:

 

Med en handelskaravan reste jag från Sistan,
med dikt spunnen av mitt hjärta och min själ.

 

Farrukhi trädde sedermera i tjänst vid den ghaznavidiske sultanen Mahmuds hov, där han blev vida hyllad och berömd för sina verser. Hans karriär kan i många avseenden sägas vara tidstypisk. Förutom av temat var värderingen av en dikt i regel beroende av att poeten använde utsökta och originella bilder, begagnade sig av mångtydigheter och utvecklade stor klangfullhet. Berömda poeters dikter spreds snabbt i avskrifter. Snart sagt varje persiskt hov hade sina poeter och utgjorde verkliga diktarcentra. Poeterna intog föga överraskande en central ställning i hovlivet. De hade samma rang som ministrar och skrivare och följde inte sällan med sina beskyddare på utflykter och expeditioner. Det berättas exempelvis att Timur Lenk, beryktad för sin hänsynslösa grymhet, älskade att höra persiska verser sjungas under sina fälttåg fastän han knappt begrep deras innehåll. Men diktning var inte den enda kulturella prestation som värderades och belönades. Skickliga musiker, astronomer och läkare inom den bildade lekmannaklassen var eftersökta och välbetalda. Många poeter var dessutom kompositörer, skrivare eller filosofer. ‛Unsuri började sin karriär inom skrivarämbetet och Rudagi var uppskattad för sin harpa, sin röst och sin poetiska talang. Den persiska poesin har ett organiskt samband med sång och mycket talar för versmåtten ursprungligen uppkom ur melodier.[iii]

 

Liksom i renässansens Italien ansågs poetens förtjänst ligga i att underhålla sina åhörare och odödliggöra sina beskyddares dygder för eftervärlden. Om poeten inte kände sig tillräckligt hedrad kunde han alltid söka lyckan på annat håll. Lagerkrönta poeter fick inte sällan anbud från olika kungariken och den ständiga rivaliteten mellan olika hov sporrade kulturella prestationer. Äran blev ett politiskt instrument hos monarkerna, som delade ut hederstitlar och äretecken till sina undersåtar. Var och varannan kung och framstående aristokrat omgav sig med en skara poeter för att förvissa sig om att hans egen ära som en ny Ardishir eller Khusrau skulle bevaras för eftervärlden. Medan skaldeskapet utgjorde ett högt ansett värv i Iran var poetens sociala ställning

 

mer blygsam i det samtida Europa. Konstnärer och arkitekter värderades i regel högre än poeter i Italien, men ändå kunde en hovpoet som Torquato Tasso (d. 1595) finna en fristad som historiograf och diplomat vid hovet i Ferr
ara, för att inte nämna Florens egentlige härskare Lorenzo de Medici (d. 1492), som själv var en lysande poet.

 

Förhållandet mellan poet och mecenat var emellertid invecklat och i regel obeständigt eftersom poeten i vilket ögonblick som helst kunde falla i onåd. Dessutom kunde mecenaten när som helst berövas sin makt och sitt inflytande av en framgångsrik härförare, en mäktig adelsman eller en släkting. I en minnesanteckning berättar Nizami ‛Aruzi att han tvingades hålla sig gömd i Herat när sultan Sanjar drog genom provinsen med en stor armé. Hovlivets klaustrofobiska värld satte också sin prägel på det poetiska skapandet och dess litterära innehåll. Inte sällan förekom det att poeten dolde sina känslor eller endast antydde dem för att hålla rivaler om mecenatens gunst på avstånd. Poeten klagade över världens svekfullhet och visste att värdesätta livets korthet eftersom kärleksaffärer och politiska dragkamper ständigt lurade runt hörnet. Han uppskattade nuets gåva, fröjdade sig över vårens storslagna prakt och besjöng dryckeslagets festglädje i trädgården. Hafiz sjunger i en berömd dikt:

 

Jag möter min älskade vid bäckens kant och pilträdets stam.

Här dansar vi i hjärtlig endräkt med munskänkens gåva.[iv]

 

Nizami ‛Aruzis introduktion till diktkonsten är sin samtids viktigaste Ars poetica och en av de främsta källorna till vår kunskap om den medeltida synen på persisk poesi överhuvudtaget. Mot bakgrund av diktkonstens kulturella prestige i Iran historiskt sett är det inte överraskande att han har höga tankar inte bara om poesins universella villkor utan även om dess sociala funktion. Hans poetik står nära Aristoteles syn på diktkonsten som en form av empirisk avbildning eller efterbildning (mimesis).[v] Till skillnad från den grekiske filosofen, som i sitt verk Om diktkonsten utför en grundläggande diskussion om poesin som helhet, avgränsar sig Nizami ‛Aruzi till att definiera poesin, beskriva hur den bäst blir till och vad som utmärker framstående diktare. Hans produktionsestetik lyfter fram improvisationen som det viktigaste inslaget i skapandet av stor poesi, dikt som skapas utan förberedelse på order av en mecenat. Hans uppfattning är intimt förknippad med den retoriska traditionen, alltifrån Horatius, som menar att diktarens uppgift är att att gagna och underhålla. Anekdoterna i avsnittet om diktkonsten illustrerar i hög grad den framskjutna roll som improvisationen har för Nizami ‛Aruzis produktionsestetik. Hans definition av poesin och språkets estetiska användning går ytterst sett tillbaka på Aristoteles retorik:

 

Med diktens konst förtätar poeten fantasins inre bilder och frambringar fruktbara liknelser så att han får en liten sak att förefalla stor och en stor sak att te sig liten och klär det sköna i en frånstötande dräkt och framställer det frånstötande i en skön form. Med stilistiska konstgrepp väcker han både raseriets och begärets krafter i människan och framkallar smärta och glädje. På så sätt är poeten upphov till stora bedrifter i världen.[vi]

 

Av detta citat framgår diktkonstens beröring med retoriken och politiken. Nizami ‛Aruzi betraktar diktkonsten som en vetenskap vid sidan av andra vetenskaper och den innefattar eller gränsar till andra besläktade discipliner som grammatik, prosodi och retorik. Att vara poet är på samma gång att vara lärd och han ger praktiska rekommendationer till den blivande poeten om både litteratur- och ämnesval. För att bli förstklassig inom sitt område måste aspiranten i unga år kunna memorera trettiotusen verser av både forna och samtida poeter i syfte att tillägna sig sina föregångares mönster. I detta sammanhang utgår Nizami ‛Aruzi från den litteratur som han själv kände till och presenterar inget utarbetat genresystem. Hans tonvikt vid förebildliga verk som något som har upphöjts av mänskliga släktled är influerad av Aristoteles definition av dikten som en efterbildning av mänsklig handling. Till de största och oöverträffade mästarna inom de viktigaste genrerna nämner han Rudagi (centrallyrik), Firdausi (hjälteepik) och ‛Unsuri (panegyrik). När aspiranten har tillgodogjort sig mästarnas mönster rekommenderas han att uppsöka en kunnig lärare för att under dennes vägledning studera prosodi, metrik och biografi. Men han skall slutligen inte bara tillägna sig boklig lärdom utan måste även visa prov på kultiverad världsvana och elegant esprit vid hovliga sammankomster och dryckeslag. Poetens uppträdande förväntades med andra ord vara en verklig konst genomsyrad av förfinade umgängesvanor.


[i] [Anonym], Tārīkh-i Sīstān (Sistans historia), red. Muhammad Bahar, Teheran, 1936, s. 210.
[ii] Den iranska stormannaklassen påminner i stora drag om den europeiska feodaladeln under högmedeltiden. Många av de särdrag som utmärkte de europeiska feodalstaterna fanns även i Iran, såsom svag centralmakt och politisk decentralisering genom överlåtande av styrelsefunktioner på vasaller som genom trohetsed var knutna till kungen eller kalifen. Stormännen tilldelades områden för tjänster som de hade gjort kungen med vilket rätt följde att uppta och behålla skatter och andra avgifter. Varje ny kung var noga med att erhålla kalifens investitur, symboliserad av fana, svärd och hedersdräkt. Kungarna uppbars av lantadeln (dihqān), som hade sassanidiska anor, var kulturellt intresserad och lockade till sig poeter, konstnärer och musiker till olika lokala hov. Med undantag av seljukerna som på 1100-talet lyckades ena hela Iran under en gemensam politisk makt styrdes landet mellan 900-talet och 1500-talet från flera olika lokala småstater som tävlade om inflytande och prestige.
[iii] Jerome Clinton, Court Poetry at the Beginning of the Classical Period, Persian Literature, red. Ehsan Yarshater, New York, 1988, s. 79.
[iv] Hafiz, Dikter, övers. Ashk Dahlén, Umeå, 2007, s. 79.
[v] Aristoteles var den förste som införde en systematik och kategoriindelning inom diktkonsten. Till skillnad från vad som är fallet hos från Platon, som i första hand använder mimesis i ett kunskapsteoretiskt sammanhang inom ramen för sin idélära, utgör denna term själva grundvalen för vad som inom den aristoteliska traditionen kan sägas definiera vad dikt är. Aristoteles definition av mimesis kom starkt att prägla renässansens och klassicismens efterbildningsdoktriner. Medeltida persiska författare var bekanta med Aristoteles poetik genom översättningar och kommentatorer.
[vi] Rörande klassiska persiska författares estetiska användning av språket, se Bo Utas, Manuscript, Text and Literature, Wiesbaden, 2008, s. 203–218.

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)