Klassisk persisk litteratur
”Bara några år efter Muhammads död tillfogade den arabiske generalen Sa‛d ibn Abi Waqqas i slaget vid Qadisiya år 636 den sassanidiska hären under Rustam ett förkrossande nederlag, och nationens klenod Kungabaneret (dirafsh-i kāviyān) föll i arabernas händer. Häri ligger något bittert och tragiskt, för enligt traditionen var detta den sägenomspunne smeden Kaves förskinn, som en gång i tiden hade tjänat som baner åt honom då han reste sig mot en drakes tyranni och återvann friheten för de iranska länderna. Frihetens symbol i fiendens händer.”[i]

 

Införandet av islam var ett avgörande kulturskifte för de iranska folken. Med den nya religionen kom inte bara en ny föreställningsvärld utan också en kulturell omvandling. Den arabiska invasion som svepte över Iran på 600-talet ödelade inte bara de sassanidiska storkungarnas palats och de zoroastriska eldtemplen utan utplånade även deras bokskatter. Stora mängder handskrifter fördärvades av ödeläggelsen som följde i invasionens spår och en stor del av den antika persiska litteraturen gick förlorad. I takt med islamiseringen av Iran utrotades allt som förknippades med zoroastrismen i det närmaste på samma sätt som skedde med hedendomen vid Skandinaviens kristnande. Inskränkande bestämmelser mot den inhemska religionen och förföljelse av dess bekännare gjorde att många zoroastrier sökte skydd österut i Kina och i Indien.[ii] De som stannade kvar antog undan för undan den nya religionen, inte sällan motiverade av politiska och ekonomiska skäl. Den militära invasionen och den politiska ockupationen av Iran trängde inte bara undan den gamla persiska hovkulturen utan följdes av en kulturell invasion som undertryckte litterär verksamhet på folkspråket.

 

I historiska källor finns vittnesbörd om en rik sassanidisk litteratur, poesi och prosa. Huvuddelen av poesin var sångtexter, dikter skrivna för att sjungas eller läsas högt. Den bestod dels av panegyrik, kärlekssånger och naturlyrik (surūd-i khusravāni och tarāna) som ibland tillkom genom spontan improvisation och dels av hjälteepos (chakāma) som bevarades av släktled efter släktled. Till de viktigaste genrerna hörde epik, oden och epigram. En anledning till att poesin gick förlorad var just att den var ämnad för muntlig framställning. När de gamla sångernas och berättarnas stämmor tystnade sinade även den muntliga litteraturens ådra. I ljuset av detta framträder det storartade i Abu al-Qasim Firdausis (d. 1025) kulturgärning med nationaleposet Kungaboken (Shāhnāma). Denna lysande hjältedikt som skrevs under muslimsk tid utspelar sig i det förflutna och skildrar Irans historia, svunna legender och heroiska bragder. Verket inleds i mytisk urtid och spänner över Zarathustra och det akemenidiska riket fram till den siste sassanidiske storkungen Yazdgird III. Firdausi höll nationalkänslan vid liv eftersom Kungabokens litterära betydelse i hans hemland kan jämföras med Iliadens och Odysséns ställning i Europa.

 

Khosrou o Shirin

Med den arabiska invasionen inföll den så kallade mörka tiden i den persiska litteraturhistorien, en lucka på omkring 200 år. Persiska språket upphörde att användas i statsförvaltningen, vilket fick ödesdigra följder för det litterära skapandet.[iii] Med islams införande fick arabiskan en monopolställning som skriftspråk samtidigt som det förblev ett främmande språk för majoriteten av Irans befolkning. Det behärskades endast av ett litet antal lärde som bemästrade det för att göra social och ekonomisk karriär som ministrar och skrivare inom kalifatet. Flera iranier skapade arabiska verk av så hög kvalitet att araberna själva bugade sig för dem i djup beundran. Inom språkvetenskapen lade persern ‛Amr Sibavayh grunden till den arabiska grammatiken. Ibn Muqaffa, vars iranska namn var Ruzbih Pur Dadvayh, skrev de första arabiska prosaverken. Poeterna Bashar ibn Burd och Abu Nuvas skänkte nytt liv den arabiska poesin genom att frigöra den från beduindiktningens strama mönster. Historikerna Ahmad Baladuri och Abu Ja‛far Tabari skrev viktiga verk om islams tidiga historia och läkarna ‛Ali ibn Rabban och Muhammad Zakariyya Razi gjorde banbrytande arbeten på sina områden. I fråga om tematik, bildspråk och stil kan den arabiska litteratur som nådde sin kulmen på 800-talet sägas vara lika iransk som arabisk. Man får heller inte glömma att det var genom det iranska bidraget som islam blev en universalkultur i öst.

 

Arabiskans förhärskande ställning gjorde att en samlad persisk litterär tradition inte gjorde sig gällande förrän mot mitten av 900-talet. Men när isen väl bröts kom i gengäld det nationella uppvaknandet med häftig kraft. I den stora provinsen Khurasan som var en härd för iransk motståndsvilja mot kalifatets politiska och ekonomiska förtryck, hade de nationella traditionerna hållits levande.[iv] En stark känsla av kulturell överlägsenhet framtvang ett allt starkare nationellt självmedvetande och under den reformsinnade kalifen Ma‛mun (d. 833) frigjorde sig iranska ståthållare från centralmakten och inrättade självständiga riken i kalifatets nordöstra delar. Först ut var tahiriderna (820-872) och saffariderna (867-903) som motiverades av en strävan efter politisk återupprättelse. Men deras uppflammade nationalkänslor utgjorde ingalunda ett bärkraftigt underlag för nationell enhet eftersom det iranska kärnlandet med provinsen Pars (det egentliga Persien) ännu låg under kalifatet.

 

Den samanidiska dynastin (864-999) som ersatte saffariderna kom att inta en viktig plats i den iranska kulturhistorien. De införde persiska som administrativt språk inom statsförvaltningen och skapade en litterär pånyttfödelse. Samaniderna bars upp av den lokala lantadeln som gynnade folkspråket och omhuldade Irans antika traditioner.[v] Oräkneliga författare, konstnärer och lärde strömmade till de storslagna hoven i de samanidiska huvudstäderna Bukhara och Samarkand. Hit hörde den blinde musikern Rudagi som förde den nya persiska diktningen till seger, vetenskapsmannen Abu ‛Ali ibn Sina som brukade bevista det kungliga biblioteket i Bukhara och Abu ‛Ali Bal‛ami som lade grunden till den nypersiska prosan. Med Rudagi slog den så kallade ”lyckliga stilen” igenom inom lyriken och influerade senare poeter som Manuchihri och Farrukhi. Nationalepikern Firdausi hade lyckan att skriva sitt episka storverk under samaniderna men olyckan att presentera det färdiga resultatet för deras baneman sultan Mahmud.

 

Den persiska litteratur som skapades under medeltiden utgjorde en direkt fortsättning på den antika persiska litteraturen. Man brukar därför beteckna den som ”nypersisk” för att skilja den från dess tidigare språkstadium ”medelpersiskan” som var sassanidernas litterära språk. Den nya persiskan byggde således på en fast litterär tradition och utvecklades ur det talade folkspråket (darī, ”det som hör hovet till”). Den växte fram som ett lingua franca för olika iranska folk längs Sidenvägen i takt med att medelpersiskan, som förknippades med den gamla religionen, föll i glömska. Nypersiskan har en iransk struktur och uppbyggnad och skrivs med ett modifierat arabiskt teckensystem. Det faktum att den växte fram relativt sent berodde inte bara på att kalifatet undertryckte folkspråket utan även på att flertalet iranier nu övergått till islam och skrev persiska med arabiska skrivtecken av religiösa skäl. Andelen arabiska lånord i persiskan var till en början mycket begränsad men den kom att öka i takt med att de muslimska lärdes inflytande växte på bekostnad av ämbetsmannaklassen. Även om arabiskan alltjämt var det dominerande språket för religion och vetenskap blev nypersiskan på alla områden det verkligt nyskapande språket.

 

Den turkiska folkvandringen som hade påbörjats under antiken började samtidigt på allvar att svepa in över den iranska högplatån. Denna demografiska förändring understöddes av två kungahus som styrde över Iran före mongolinvasionen: ghaznaviderna (994-1186) och seljukerna (1037-1157).[vi] Härskarna i dessa riken bestod av iraniserade turkar som utgjorde viktiga beskyddare av persisk kultur. De knöt till sig den iranska ämbetsmannaklassen, använde persiska som hovspråk och anammade sassanidiska hovceremoniel. De blev mycket riktigt stora förmedlare av persiskt kulturinflytande, konst och litteratur långt utanför Irans gränser. Seljukerna välte de små inbördes rivaliserande dynastier som splittrat Iran i småstater över ända och grundade ett rike som under sin storhetstid sträckte sig från Medelhavet till Kinas murar. Seljuktiden, i synnerhet under sultanerna Malikshah och Sanjar, sammanfaller med den persiska litteraturens guldålder. Nu öppnades på allvar vägen mot väst för den iranska kulturen vilket förde den persiska litteraturen långt in i Anatolien och Balkan där den kom att blomstra under osmanerna. Under ghaznavidernas ättlingar moghulerna blev persiska hovspråk i Indien där det kom att användas som litterärt vademecum för människor ur olika samhällsklasser långt in på 1900-talet.

 

Den kulturella renässans som inträffade på 900-talet frambringade en litterär skatt där vitt skilda genrer blev representerade på både poesi och prosa. Medan de flesta genrer uppstod på iransk mark lånade man sin litteraturvetenskapliga terminologi från arabiskan. Från sassaniderna återupplivade man hjältepiken, panegyriken och vin- och kärlekssångerna. Den episka formen som slog igenom med Daqiqi och Firdausi nådde sin höjdpunkt i Nizami Ganjavis historiska berättelser och romanser. Nizami odödliggjordes genom sitt storverk Khusrau och Shirin (Khusrau u Shīrīn) om den sassanidiske storkungens obesvarade kärlek till den armeniska prinsessan Shirin. Den episka formen kom även i bruk för didaktiskt syfte hos sufiska diktare som Sana’i, Farid al-Din ‛Attar och Jalal al-Din Rumi. Fyraradingen (rubā’ī) som är en persisk uppfinning kom att användas för filosofisk-existentiella ämnen eller rent retoriska syften. Den lämpade sig väl för den persiska förkärleken för bevingade ord och elegant sinnrikhet. I Sverige förknippas fyraradingen förmodligen framförallt med den levnadsvise ‛Umar Khayyam.

 

Från araberna lånade perserna den långa lyriska diktformen qasīda med dess fasta och regelrätta uppbyggnad. Qasīdan kom att användas främst för panegyrik, sorgekväde och naturlyrik, men det förekom också skildringar av jaktäventyr, krigstriumfer, dryckesslag och fängelsevistelser. Ett särskilt omtyckt tema var hyllningen av vårens ankomst i samband med det persiska nyåret (naurūz) som infaller vid vårdagjämningen. Panegyriken nådde sin höjdpunkt med diktare som Amir Mu‛izzi och Abu al-Qasim ‛Unsuri, som verkade som smakdomare vid Sultan Mahmuds hov i Ghazna. ‛Unsuris lärlingar Manuchihri och Farrukhi kom att utmärka sig som naturlyriker och särskilt hos den förra kan man skönja en övergång från bokstavligt till allegoriskt bildspråk. Farrukhis dikter präglas å andra sidan av ett fördjupat känsloliv och av en innerlig naturkänsla. Ur den långa qasīdan utvecklade perserna även en självständig lyrisk kortdikt (ghazal) på mellan fyra till fjorton verser med genomgående rim. Denna diktform fulländades av mästarna Sa‛di och Hafiz som ännu är omåttligt folkkära för sina utsökta ordsammansättningar och träffande retoriska figurer.

 

I Europa förknippas persisk litteratur kanske främst med poesi men det har även skrivits storslagen prosa på detta språk. Det första verket under muslimsk tid var en tolkning av Kungaboken som skrevs av en grupp zoroastriska lärde under uppsikt av Abu Mansur Tusi. I likhet med andra tidiga litterära alster utmärks detta verk av sin otvungna stil och den knappa andelen arabiska lånord. Prosan var i regel inte ämnad för underhållning, utan för lärdom och handledning (pand u andarz). Till de genrer som förfinades mest hörde historieskrivning, filosofi, statskunskap och etik. Dramat och romanen som har en så central position i grekisk respektive kinesisk litteratur växte aldrig fram på muslimskt område. Det är anledningen till att Aristoteles Om diktkonsten (Peri poiētikēs) i princip var oöversättbar till persiska, arabiska och turkiska före modern tid. Historieskrivningen uppfattades inte sällan som en tillämpad etik. Att genren hade framgång berodde på att flera kungar beställde historiska verk för att förhärliga sin bakgrund och sina vapenbragder men även för att återuppväcka Irans antika storhetstid. Historikerns uppgift sammanföll i den meningen ofta med panegyrikerns och därför är det inte förvånande att genren upplevde sin höjdpunkt under seljukerna som var betydande främjare av hovlitteratur.

 

Prosalitteraturen utformades i regel av hovskrivare och var avsedd för kungar, ministrar och andra lekmän ur ämbetsmannaklassen. Det skrevs furstespeglar inom olika områden som ofta hämtade viktig inspiration från den sassanidiska hovkulturen, bland annat från en berömd rådbok (pandnāmag) som skrivits av storkungen Khusrau I:s minister Vazurgmihr. Denne statsman, som för övrigt sägs ha uppfunnit backgammon, sammanfattade kungadömets förtjänster i tolv punkter som influerade senare författare.[vii] Under seljukerna skrevs viktiga verk inom statskunskap och etik. Den inflytelserike ministern Nizam al-Mulk (d.1092), som grundade flera universitet och vetenskapliga akademier, framlade grundsatserna för en klok och effektiv regering i sitt verk Styrelsekonsten (Siyāsatnāma). Han inskärper att kungen både svarar för folkets välfärd och uppfyller sin uppgift mot Gud genom att utse lämpliga ministrar och rådgivare. Styrelsekonsten kom i praktiken att fungera som tidens handbok i politik. En annan samtida furstespegel var Qabusboken (Qābusnāma) som skrevs av prins Kay Kavus som vägledning till sin son Gilanshah. Han föreskriver vilka egenskaper kungen bör ha, hur han bör leva och vad han bör kräva av sin omgivning. Verket ger praktiska råd inom hovlivets olika områden från vinförtäring, kärlek och musik till poesi, läkekonst och polospel. De undervisande avsnitten är fulla av belysande anekdoter, inte sällan med underhållande inslag.

 

Tack vare sin originalitet och sin rika variation fick den klassiska persiska litteraturen en enorm betydelse för kringliggande kulturer i Anatolien, Kaukasus, Centralasien och Indien. Hela vägen fram till 1900-talet mottog dessa områden sina rikaste litterära och konstnärliga impulser från persiska författare och ännu idag bevarar den persiska litteraturen sitt rykte och namn långt utanför Irans gränser. Det blir man inte minst påmind om när man läser Fyra skrifter av Nizami ‛Aruzi som skrevs i nuvarande Afghanistan och vars händelser tilldrar sig i ett område som sträcker sig från Bagdad i väst till Kinas murar i öst. Kulturtraditionens inflytande är ännu starkt i Iran, Afghanistan och Tadzjikistan – de tre länder som idag har persisktalande majoritetsbefolkningar – och ännu är de klassiska mästarna levande realiteter i det litterära medvetandet.[viii] Diktare som Firdausi, Rumi och Hafiz har inte under något skede förlorat sin berömmelse och behöver därför inte ”återupptäckas”. De är välkända och uppskattade av varje bildad iranier då som nu och gör efterklang på persiska författare än idag.


[i] Jes P. Asmussen, Den iranska litteraturen, Litteraturens världshistoria: medeltiden, red. Sven Rinman, Stockholm, 1971, s. 96.
[ii] Det finns historiska vittnesbörd om att flera medlemmar ur den sassanidiska kungafamiljen och adeln tog sin tillflykt till Sig-nen-fu och den kinesiske kejsaren. Den siste sassanidiske storkungen Yazdgird III:s son Piruz slutade exempelvis sina dagar som fältherre i den kinesiska hären.
[iii] Tiden fram till 800-talet var litterärt sett även en fattig period för arabiskan, vilket hade sin grund i Koranens fördömande ord mot skalderna och att litteratur förknippades med spådomskonst hos araberna. Litteraturhistoriker brukar benämna perioden som ”mörka tiden” eller ”två seklers tystnad”. Se, ‛Abd al-Husain Zarrinkub, Du qarn sukūt (Två seklers tystnad), Teheran, 1986.
[iv] Khurasan (”soluppgångens land”) omfattade nuvarande nordöstra Iran och Afghanistan samt delar av de centralasiatiska republikerna Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan. De antika perserna uppfattade detta landområde som platsen för solens uppgång eftersom det låg i öster och sträckte sig fram till Oxus som markerade gränsen mot Transoxanien.
[v] Samaniderna var en adlig iransk dynasti som härstammade från den legendariske sassanidiske fältherren Bahram Chubin över släktfadern Saman Khudat. 864 avsatte samaniderna den saffaridiske kungen ‛Amr ibn Lais och utropade Bukhara till huvudstad. De upplevde sin storhetstid under Nasr ibn Ahmad som expanderade riket västerut och erövrade norra Iran. Samanidernas armé bestod till stor del av turkiska slavar som fick en omsorgsfull militär utbildning. Många av dem uppnådde höga ställningar som fältherrar och kom mot slutet av 900-talet att utgöra ett allvarligt hot mot kungahusets ställning.
[vi] Även på den iranska högplatån väcktes det nationella självmedvetandet ur sin dvala av två dynastier som medvetet knöt an till inhemska traditioner och gav växtkraft åt kulturen: ziyariderna (828-1077) och buiderna (932-1055). Ziyariderna härskade i norra Iran och upplevde sin storhetstid under Qabus Vashmgir (d. 1012), vars barnbarn Kay Kavus uppkallade sin berömda furstespegel efter honom. Buiderna styrde över västra Iran och Irak där den abbasidiske kalifen hamnade i marionettställning. De återupplivade den storstilade iranska trontiteln ”kungarnas kung” (shāhanshāh) och högtidlighöll det persiska nyåret. I mitten av 1000-talet besegrades bägge dessa dynastier av seljukerna som ryckte fram över den iranska högplatån.
[vii] Vazurgmihr skrev även en ordspråksbok med titeln Kungarnas skatt (Ganj-i shāhagān) och introducerade schackspelet i Iran i samband med Khusrau I:s erövring av Indusdalen. De persiska storkungarna stod högt över andra dödliga och omgavs därför av ett invecklat hovceremoniel. I teorin hade kungarna oinskränkt makt men i praktiken rådgjorde de med sina ämbetsmän och andra representanter ur den persiska högadeln innan de fattade beslut.
[viii] I Afghanistan och Tadzjikistan kallas persiska språket inte pārsī utan darī respektive tājīk. Den dialektala skillnaden mellan dessa varianter av persiska är ungefär lika stor som mellan de engelska dialekter som talas i England, Skottland och Irland.

Den som uppvaktar rosen må känna till dess törne

Sa'di (1200-talet)